I skuggan av ett islamistiskt dödshot

Bilden har jag stulit som en del i mitt konstprojekt

Lars Vilks, alltid på sin vakt

Det var en sommardag 1980, som den då 34-årige konstnären Lars Roger Endel Vilks började spika ihop drivved med sällan skådad frenesi på Kullabergs Naturreservat i nordvästra Skåne. Jätteskulpturen Nimis – som betyder ”för mycket” – väckte några år senare myndigheternas förbittring, och krav framställdes på att vedhögen skulle rivas; den klassades som ett svartbygge.

Men Vilks gav inte med sig. Efter en två decennier lång rättsprocess vann den egensinnige konceptmästaren på walkover, och i dag är Nimis en turistattraktion som årligen lockar besökare i tiotusental. Kullaberg och därmed Nimis återfinns i den vilkska mikronationen Ladonia, en lilleputtstat med cirka 17 000 invånare som bröt sig loss från Sverige och Skåne redan 1996. I princip kan vem som helst bli fullvärdig medborgare i denna stat och på så vis benämna sig tvättäkta ladonier. Det är bara att (an)söka på nätet.

År 2007 tog livet en helt ny vändning för Lars Vilks. Hans blyertsteckning Profeten Muhammed som rondellhund tillkom det året och gjorde så på grund av – eller tack vare… – flera samverkande händelser.

För det första hade ett gäng huliganer förstört Stina Opitz konstverk Cirkulation II, som funnits till påseende och glatt framför allt bilresenärerna i en av Östgötametropolen Linköpings rondeller. Till bilden hör att hundmotivet var konstitutivt, rentav grundläggande, i Stina O:s verk. Som en stilla protest mot vandaliseringen av Cirkulation II började vi östgötar ställa ut egenfabricerade hundar i Linköpings rondeller från och med nu – och denna blida rondellhundsrörelse spred sig inom kort som en löpeld över landet, från Ystad i söder till Haparanda i norr.

För det andra var de tolv satiriska Muhammed-teckningar som publicerats i danska Jyllands-Posten högaktuella vid den här tidpunkten. En rad debattörer tog visserligen parti för tecknarnas yttrandefrihet, men de garderade sig alltför ofta, ansåg Lars Vilks, med ett surmulet ”men”. De fann kort sagt ingen mening i att kränka muslimer, och detta – inte yttranderätten – var deras huvudsakliga budskap. Vilket retade den skånske drivvedssamlaren.

Det var precis i den här vändan som Tälleruds Hembygdsgård i Värmland bjöd in Vilks till sin sommarutställning på temat Hunden i konsten efter att gårdsutställarna året dessförinnan (2006) ägnat Katten i konsten rättmätig uppmärksamhet. Vilks accepterade inbjudan – och med sin hjärnbark fylld av rondeller, Muhammedkarikatyrer och orena husdjur var hans profetiska blyertsteckning snart ett faktum. Teckningen kan alltså, vill jag påstå, rätt mycket ses som en följd av slump och tillfälligheter. Den är ett slags tidsbild eller tidsmarkör i all sin enkelhet.

Jag tror att just det slumpmässiga i tillkomstprocessen åtminstone delvis förklarar, varför Lars V haft så svårt att ange syftet med sin rondellhundsskiss. Någon gång har Vilks erkänt att han velat testa gränser och chockera PK-maffian. I andra stunder har det hetat att han, som konstnär, ser ett värde i att häda och skymfa. Därutöver har vi fått veta att teckningen är ett uttryck för ideologikritik. Det sistnämnda är självfallet i sin ordning; att kritisera olika ideologier, religiösa eller andra, är och förblir legitimt.

Men är inte Lars V:s rondellhundsbestyckning både trubbig och oskarp? Exakt vilka trosföreställningar och idéer inom islam vill han egentligen gå tillrätta med? På den punkten blir han oss svaret skyldig.

Tämligen omgående blev Vilks och hans rondellhundar kända i den muslimska världen. Redan i september 2007 utfäste dåvarande ledaren för Islamiska Staten i Irak en belöning på 100 000 dollars till den som lyckades bringa den skånske blyertstecknaren om livet. Slaktades han dessutom ”som ett lamm”, utgick en bonus på ytterligare 50 000. I juli 2010 publicerade så al-Qaidas tidskrift Inspire en lista över islams värsta fiender, av vilka samtliga – Ayaan Hirsi Ali, Salman Rushdie, Charlie Hebdos sedermera avlivade chefredaktör … och slutligen Lars V – enligt listtillverkarna förtjänade att gå ”en kvalfylld död tillmötes”. I november samma år lovade även terrornätverket al-Shabaab att ”skära halsen av Vilks”.

Bara månaden senare gjorde Taimour Abdulwahab ett misslyckat försök att spränga delar av Stockholm i luften och ta med sig ett antal trafikanter på Drottninggatan in i döden. Taimour A uppgav i en ljudfil att ”grisen Vilks” framfart och den svenska närvaron i Afghanistan var de omständigheter som fått honom att skrida till handling.

Efter Stockholmsdådet fick Lars V livvaktsskydd dygnet runt. Numera är hans tillvaro än besvärligare: attentatet mot Charlie Hebdo (jan. 2015) innebar för Vilks del att han idag bevakas på okänd ort och ideligen tvingas flytta.

Själv tycker jag att ”fallet Vilks” är knivigt att ta ställning till. Jag stödjer reservationslöst hans konstnärliga frihet och hans yttrandefrihet – så långt inga problem. Vidare finner jag det både rimligt och skäligt att övervakningen av honom kostar skattebetalarna 20 miljoner kronor varje år. Alla utsagor av typen att Lars V ändå ”har sig själv att skylla” är ovärdiga och måste kategoriskt avvisas.

Vad som gör mig tveksam är rondellhundens ideologikritiska pretentioner. Jämförd med Rushdies Satansverser och klartexter av liknande slag finner jag hundprofeten blodlös och andefattig. Okej som tidsbild men inte stort mer än så.

Även Vilks sällskap gör mig betänksam. Jag anser inte att han väljer sitt umgänge och sina vänner med tillräcklig urskillning. År 2012 deltog han i den märkliga konferens som arrangerades av Pamela Gellers organisation SION (”Stop Islamization Of Nations”) utan att protestera mot de vämjeliga uttalanden som gjordes från talarstolen – där en av ljusgestalterna jämställde muslimer och råttor – och så sent som i november 2015 föreläste Lars V för SDU:s förbundsledning och fotsoldater, alltså för det ur SD uteslutna Sverigedemokratiska Ungdomsförbundet.

Måndagen den 20 juni fyller Lars Vilks jämna 70 och sällar sig till veteranerna. Gör vi tankeexperimentet att han jagades och mordhotades av nazister istället för av islamister, så tror jag att avsevärt fler människor skulle sluta upp bakom honom. Det är nog ett hädiskt påstående, men jag misstänker att det har något att säga oss. Kanske är det mödan värt att fundera på exakt vad det i så fall har att säga.

  3 kommentarer for “I skuggan av ett islamistiskt dödshot

  1. Hans Andersson
    2016-06-05 kl. 17:27

    I februari 1989 förklarades Salman Rushdie vara en fiende till islam och koranen. Ayatollah Khomeinis kommuniké lästes upp med uppmaningen att döda författaren till de hädiska “Satansverserna”. Idag drygt 25 är senare lever Rushdie fortfarande.

    Hitos Igarashi som översatte verserna till japanska, knivhöggs till döds sommaren 1991, av okänd gärningsman. Rushdies norske förläggare blev skjuten i Oslo i oktober 1993, av okända och skadades mycket svårt.

    Författaren själv har levt mer eller mindre undangömd och i skydd, men styrs fortfarande av fatwan, som förnyades för två år sedan. Något glömd även i den muslimska delen, men helt fritt kommer han nog aldrig att kunna leva.

    Turbulensen påverkade även Svenska akademin där ledamöterna Kerstin Ekman, Lars Gyllensten och Knut Ahnlund hoppade av på grund av att akademin inte ville fördöma dödsdomen.

    Lars Vilks uppfattar jag som en ibland underhållande och samtidigt fruktansvärt självupptagen person. Utgångspunkten är alltid han själv och hans lek med olika myndigheter i samband med turerna kring Nemis visar upp hela hans rättshaveristiska personlighet. Fast bara på låtsas, men ändå på riktigt. Walkover för Vilks är en bra sammanfattning. Ett antal sjukskrivna handläggare hos samhällets myndigheter kom fram till att lägga ner kriget med Vilks.

    Ladonia och Nemis är dock ett intressant utflyktsmål, har varit där med lärarkolleger vid ett flertal tillfällen. Charmigt och fantasifullt samt fullt av kreativa inslag och rejält med motion i backarna hemåt.

    När det gäller rondellhundar och Vilks agerande, visar han den brist på kontakt med verkligheten som fanns redan vid Nemis. Han letar oavbrutet efter en arena där han kan förverkliga sig själv, gärna i ett som det verkar principiellt sammanhang. Nu blev det tryck och yttrandefriheten som användes för hans personliga tillfredsställelse. Vilket gett som resultat att han med största säkerhet riskerar att dödas och får leva tillsammans med poliser i sin vardag. Hur kul kan det vara? Ett tag verkade det som om han trivdes som fisken i vattnet med detta, men numer verkar han något slokörade och det tycker jag han gott kan ha.

    Jag tycker karln är ett kräk, men naturligtvis ska han skyddas mot att mördas för sitt ogenomtänkta angrepp och kränkning av muslimer. Att han är framträder med sitt projekt tillsammans med SION och Pamela Gellers visar hans enorma omdömeslöshet, men framför allt på hans oerhörda narcissistiska personlighet och att han saknar empati och inlevelseförmåga i andra människors tänkande och liv.

    Dock reagerar jag över att en dåres framfart och dåliga omdöme ska kosta skattebetalarna 20 miljoner kronor per år. Helt absurt! Måste finnas andra lösningar, men fram till dess får skyddet bestå. Att han ska ränna runt hur som helst med ett halvt regemente i släptåg kan begränsas och han får personligen ta sitt ansvar att han genom sina aktioner har satt sig själv i fara och ta konsekvenserna. Skydd ja, men inte till den kostnaden.

  2. Anders Persson
    2016-06-06 kl. 1:04

    Det där med att “testa yttrandefrihetens gränser” har jag aldrig förstått. Bara för att något är tillåtet finns det ju ingen anledningen att göra det.

  3. Dennis Zackrisson
    2016-06-08 kl. 12:07

    Självklart måste vi försvara yttrandefriheten och därmed Lars Vilks “rätt” att uttrycka sig konstnärligt. Detta är (om det nu finns någon som till äventyrs inbillar sig något annat) själva fundamentet med en “rättsstat”, som vi ändå gärna vill tro att vi lever i.

    Inte minst viktigt nu i dessa tider när den svenska staten med administrativa medel och i öppen armkrok med privatkapitalismens ivrigaste företrädare söker ta död på tryckfriheten.

    Det är den enda riktiga garantin för att vi även får möjlighet att diskutera Vilks uttrycks “konstnärliga verkshöjd” i framtiden. Och givetvis även den i sammanhanget kanske viktigare frågan om hans framfarts politiska och ideologiska konsekvenser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.