Återigen håller jag på med en återkommande livsstädning. Jag kastar möbler och tidningar jag inte hann läsa och som hamnade i en hög från 2003, ser en massa oavslutade diskussioner och uppslag som aldrig blev av. Under de åren värvades jag för att skriva i Norrskensflamman, där jag hade återkommande krönikor, film- och teaterrecensioner. Barnen var små, sex och sju år. Jag pendlade mellan Luleå och Boden, där jag arbetade som mellanstadielärare, en tid som min hustru beskrev som att jag levde i ett svart hål.
I högen finner jag Folket i Bild nummer 6-7/2003, som jag märker att jag inte läst. Det var på den tiden när hela tidningsnamnet toppade omslaget med ordet Kulturfront i mycket mindre stil på raden under.
När jag läser finner jag nya och gamla namn, varav de nyare namnen nu försvunnit. På sidan 3 läser jag ett debattinlägg med rubriken ”Alla tidningar är förutsägbara” av Henrik Linde, som fortfarande är en av överlevarna. Han svarar på ett brev från Hans Söderling, som varit publicerat i nummer 5/2003, även han en överlevare om än på ett annat frontavsnitt.
Henrik Linde tar tidningen i försvar och skriver:
Ibland bläddrar jag i gamla årgångar av FiB och konstaterar att mycket har ändrats under årens lopp. Just nu är till exempel mängden träsnitt inte särskilt påträngande. Men en gång sade Hasse Alfredsson upp sin prenumeration med motiveringen att hans behov av träsnitt var fyllt. Fast jag misstänker att den egentliga anledningen var en annan. Men ett elegant retoriskt grepp var det.
Intressant är, att:
Avslöjandet av IB resulterade i det största upplageraset i vår historia. Vilket inte bör hindra oss från att skriva vad vi anser vara nödvändigt även om det kostar på. Kanske har vi dock under åren lärt oss att det är viktigt att låta olika sidor komma till tals. Politisk eller kulturell korvstoppning kan få vem som helst att tappa aptiten.
Henrik Linde skriver om sin månatliga tur till sin gamla arbetsplats, där han småpratat med gamla vänner och sålt FiB:
Fem fasta lösnummerköpare har jag på firman och dessutom finns där en prenumerant. Och så blir det förstås några strönummer då och då. Inte dåligt på en arbetsplats med drygt sextio anställda. Konstig anställningspolitik de har på det där företaget säger ni kanske. Men man kan också tolka det som att vart tionde hushåll är en tänkbar läsare av FiB. De vet bara inte om det. Så nu är det dags att komma med ett förutsägbart förslag.
Jag liksom många andra har sagt det många gånger. Det är med hjälp från våra läsare vi kan sprida tidningen till nya läsare. Prata om FiB med dina vänner. Visa dem tidningen. Värva en prenumerant då och då. Och skriv gärna arga såväl som vänliga brev till redaktionen och tala om vad vi har för mycket eller för litet av. Det som skämmer allt vill vi ju inte ha i tidningen.
Henrik Linde är en av våra trotjänare. Han sköter prenumerationsavdelningen, är kanske den som jag haft mest kontakt med tillsammans med kassören Gunnar Johansson, sedan jag började sälja Folket i Bild igen – mot rådande vind.
Nummer 4/2015 kom inte som den skulle torsdagen den 16 april. Jag har därmed förlorat tre försäljningsdagar då jag sannolikt hade sålt mellan 5-7 exemplar och haft många intressanta samtal med huvudsakligen nya köpare, samt några som kanske inte köpt FiB på 30-40 år och minns IB-affären, utan att veta att upplagan då rasade.
Jag sålde aldrig FiB på mina arbetsplatser. Jag sålde på stan, som är mitt offentliga rum, där folk ibland säger till andra, att Folket i Bild är en bra tidning.
Jag kan inte påminna mig om att jag köpte färre exemplar under ”IB-krisens dagar” snarare fler. Det var ju intressant som sjutton att lägga ihop detta med kvällspressens vinklingar. Prenumererade aldrig på FIB-kulturfront utan köpte lösnummer, t ex på utefester som Gärdet och Haga. Den tecknade seriestripen ”Bellman” var en kul antihjälte i vardagen o s v.
Just IB-numren sålde förstås bra, men därefter har det gått utför. Många i arbetarrörelsen köpte och prenumererade fram t o m IB-affären. Men efter Socialdemokraternas (Palmes) stämplande av FiB som extremistisk har upplagan aldrig hämtat sig. Det är min minnesbild.
Bellman var riktigt bra ganska länge.
Min text växte fram efter en senkommen läsning, där IB inte var huvudsak. Just det numret gick bra och Knut skriver varför det sedan blev upplageras. Det jag vill peka på är det viktiga med att folk säljer och att vi bygger upp organisationen igen. Kanske är det för sent.
Hade dagens FiB/K-nummer sålts på gator och torg under 70-talet hade det gått dj-ligt bra. Men nu, 40 år senare, finner folk tidningen lika stimulerande som vi som var unga 1975 tyckte det var att lyssna på Harry Brandelius eller Lassa Dahlqvist.
Bror!
”bygger upp organisationen igen.” Hur såg den ut förut och hur skall den se ut framöver? En sak jag som lösnummerköpare har dålig inblick i är hurlokalavdelningarna arbetar. I tidningen får man väldigt lite information, finns inga idéer utifrån vardagsarbetet hur framtiden skall utformas för Folket i Bild?
Visst är det så även om jag i unga år tyckte om Harry Brandelius och Lasse Dahlqvist. Hur vi ska nå ut till unga och även äldre, som knappt kan läsa och tillbringar sin tid med klösbrädor vet jag inte. Jag tror på att återupprätta samtalen med kaffe och kanelbulle och olika slags möten. Jag tror vi måste skapa en ny folkbildningsrörelse. Vi lever i en splittrad tid. Jag tror vi måste tillbaka till ursprunget, som när August Palm drog folk till Lilljansskogen. Läskunniga människor som knappt hade tidningar drogs till en vision om solidaritet och kamp för människovärdet. Ofta fick man ha hemliga möten.
”Jag tror vi måste skapa en ny folkbildningsrörelse.” I mina ljusaste stunder om Folket i Bilds framtid har jag på denna blogg framfört tanken att bilda ett STUDIEFÖRBUND med tyngdpunkt på studiecirklar med uppföljande föreläsningar utifrån föreningens 3 paroller.
Saknar konkreta förslag om framtiden från föreningens styrelse eller aktiva i lokalavdelningarna, mest är det dystergökarnas åsikter som syns.
Jag prenumererade också på FiB/K i början. Det som fick mig att tröttna var absolut inte IB utan förutsägbarheten, och att den blev allt snävare.
Men detta har ju Jan Guillou redan skrivit om.