Ibsen – mitt unika tittskåp

vildanden

Hemma hos min morfars mormor

I mina strövtåg bland böcker, dokument och i berättelser om min morfars bakgrund, hamnade jag i tvillingstädena Porsgrunn/Skien i Telemark i norska Sörlandet mitt i 1800-talet.

Morfars mor hette Anne-Marie Müller och var dotter till Jacob Kruuse Müller – en betydande skeppare, skeppsbyggare, skeppsredare och ”forrettningsmann” – i Västra Porsgrunn. Hennes mor Laura Müller hette Thorkildsen som ogift och har en spännande oklar bakgrund, som jag skrivit om tidigare. Hon födde minst sju barn, varav Anne-Marie var nummer fem.

Porsgrunn/Skien hade en storhetstid som började redan på 1700-talet. Skeppsbyggeri hade varit en specialité i de naturligt skyddade och isfria hamnarna efter stränderna i Porsgrunnsälvens mynning. Så hade det förmodligen varit sedan medeltiden, ja kanske ännu längre. Porsgrunn/Skien låg mitt i vår del av världen.

När handeln ökade trädde betydande handelsmän fram, stora handelshus växte upp, förmögenheter ackumulerades och ett sofistikerat fördomsfritt borgerligt samhällsliv blomstrade. Trävirke fanns för skeppsbyggnad och export. Jorden var bördig och klimatet var milt. Ett typiskt exempel som speglar platsens optimala förhållanden följer här.

På 1700-talet låg England och Frankrike i långvariga konflikter om det mesta. Man krigade med varandra i om kolonierna i Nordamerika vilket skapade konflikter även på hemmaplan. Under franska revolutionen flydde franska aristokrater till England för att undgå giljotinen.

Fransmännen var den åtråvärda konjakens producent, men de ville inte sälja till engelsmännen. Då köpte handelsmännen från Porsgrunn/Skien in konjak i stora mängder och fraktade den på egen köl till Porsgrunn/Skien. Därifrån kunde konjaken sedan säljas vidare till engelsmännen med mycket god förtjänst. På så sätt undgick man tidens politiska handelshinder till glädje och nytta för alla parter, särskilt för de norska köpmännen.

Handelns bas på 1800-talet var dock träexporten. Oroligheterna i Europa mellan 1830 och 1848 orsakade att den lönsamma träexporten till slut helt kollapsade för Porsgrunn/Skien. Till råga på allt gick även segelskeppsepoken mot sitt slut, vilket förvärrade situationen för Jacob Kruuse Müller. Snabba skonarskepp var nämligen en specialitet på hans eget skeppsvarv i Västra Porsgrunn. Ångfartygen tog sakta men säkert över handelssjöfarten. Detta medförde att familjen rasade från borgerskapets absoluta toppskikt ner i botten och Jacob Kruuse Müller dog närmast utblottad. Men, som jag förstår, trots allt med någon slags stolthet i behåll.

Anne-Marie hade minst fem syskon som uppnådde vuxen ålder. Anne-Marie och äldsta systern Clara Müller blev kvar i Porsgrunn. Anne-Maries öde ingår i det jag skrivit om förut (länk ovan). Clara döptes den 5 juni 1827. Som alltid var faddrar prydligt noterade i kyrkboken. Bland dessa fanns en Grosshandlare Ibsen noterad. Denne Ibsen var förstås ingen mindre än Knut Ibsen, som året efter fick sonen Henrik – den blivande världsberömde dramatikern.

Anne-Marie Müller föddes 1833 som nummer fem i barnaskaran och var alltså 8 år yngre än Henrik Ibsen, som i sin tur var ett år yngre än Anne Maries storasyster Clara. När dessa tre barn föddes var ännu de två husen fulla av liv, tjänstefolk, stora affärer och ståtliga kalas. Ännu återstod några år av storslaget borgerligt liv innan krisen skulle börja dra dem alla nedåt.

Knut Ibsen och Jacob Kruuse Müller var å ena sidan konkurrenter, men å andra sidan kolleger i en bransch som rymde många ”forrettningsmän” under de goda tiderna före 1830. De tillhörde det absoluta toppskiktet bland handelsmän i Norge. Deras affärer var sammanflätade och de var säkert mycket beroende av varandra. Föll den ene så riskerade den andre att dras med i fallet.

De kände varandra väl, träffades på storartade kalas, sjönk ner i herrummens djupa skinnfåtöljer efter långa middagssittningar med ett glas Tokajer eller ett glas konjak och stora feta bolmande cigarrer, medan damerna och ungdomarna avnjöt någon ung begåvnings pianospel i musiksalongen – precis som i Vildandens första akt. Här stöttes och blöttes bekymren och här fattades de avgörande besluten om framgångsrika affärer, nya egendomsförvärv eller konkurrenters undergång.

Ibsens fall verkar ha varit mera utdraget än Kruuse Müllers, mer som en långsam utförsbacke med början omkring 1830. Kruuse Müller höll sig uppe fram till den stora krisen 1848. Nedgången innebar sociala förändringar och förlorade maktpositioner som förstås kom att påverka dem alla. Inte minst Henrik, Clara och Anne-Marie som dessa år var på väg in i vuxenlivet.

Från 1936 levde familjen Ibsen under relativt knappa omständigheter. Henrik tvingades därför tidigt ut i arbete för att få råd att betala sina studier. När han var 16 (1844) började han arbeta på ett apotek i Grimstad. Där arbetade han tillsammans med en 10 år äldre kvinna Else Sophie Jensdatter Birkedalen. Deras förhållande ledde till att Else Sophie i oktober 1846 födde en son. Henrik betalade underhåll tills pojken var 15 år.

Henrik blev djupt gripen av händelserna i Paris under februarirevolutionen 1848 och ville nu komma bort från de hårt socialt kontrollerande och provinsiella förhållanden som präglat hans uppväxt. I april 1849, vid 21 års ålder, lämnade han hemtrakterna på norska Sörlandet definitivt. Hans vidare öden som nyskapande diktare och dramatiker är allmänt kända.

Claras öde vet man också en del om. Hon dog 76 år gammal (1903), gifte sig 1850 med en relativt välbärgad köpman Hans Jacob Bye från Kristiania och de bosatte sig i Skien. Hon födde nio barn: Äldste sonen Hans, som dog 18 år gammal då hans skepp Begidas förliste utanför Jyllands kust (feb 1869). Jacob, dog (1876) 24 år gammal av okänd orsak. Johannes dog 13 år gammal i tyfus (1869). Hedvig Laura dog 29 år gammal (1884) i tuberkolos i Skien. Augusta Adolphine Marie var ogift och dog 90 år gammal i Kragerø (1945). Imanuel och Hans har båda oklara öden, kanske dog de redan som spädbarn. Och sist, Inger Laurine som dog i barnsäng 30 år gammal (1890). Modern Clara överlevde alltså alla sina barn utom Augusta Adolphine Marie, som överlevde sin mor med en normal generationslängd.

Genom kopplingen till Henrik Ibsen och den relativa närheten och likheterna mellan de två familjernas liv och öden, tycker jag mig ha fått ett unikt tittskåp med mina förfäders miljö, liv och tankevärld realistiskt gestaltat. Jag avnjöt Vildanden igår som finns i SVT–Öppet Arkiv. En förnämlig TV-teateruppsättning från 1989 i tre akter med Stellan Skarsgård, Thomas von Brömsen, Pernilla Östergren (numera August), Mats Bergman m fl i regi av Bo Widerberg. Välkommen att titta in i mitt unika tittskåp!

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , , , , ,

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.