
Kl. 8:45 onsdagen den 8 februari 1911 avled Gustaf Fröding i Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Mängder av honoratiores och ett antal journalister samlades vid likbädden. ”Maggan” Hellberg, legendarisk chefredaktör på Karlstads-Tidningen, berättade senare att tre småtöser plötsligt hade gläntat på dörren till poetens sjukläger och, med tårdränkta kinder, lagt två rosor och ett kort på båren. ”Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne” stod det med spretig handstil på kortet.
Det borde varit stjärnor (Heidruns) är också titeln på den roman som Enel Melberg sände ut tidigare i år. På 276 sidor och i fem separata avsnitt presenterar hon lika många kvinnor, samtliga intimt Frödings-anknutna och alla med fängslande och, åtminstone delvis, tragiska livsöden.
Först ut är Emilia Fröding, dotter till vetenskapsgeniet och Karlstadsbispen C. A. Agardh och skaldens egen mor.
Därnäst på tur står Matilda Fröding, Gustafs ett år äldre syster och den mest praktiska i familjen, ja i ärlighetens namn den enda frödingen med sådan begåvning. I nästa kapitel, det tredje, har Melberg tillfälligt vänt ryggen åt F-släkten och låtit energiknippet, mångsysslerskan, svetsloppan och legitimerade yrhättan Ida Bäckmann (1867-1950) ta plats på stora vridscenen. Skaldesystern framför andra och mor Emilias förstfödda, Cecilia Fröding, har placerats i fjärde rummet, medan det femte och sista reserverats för Signe Trotzig, den självuppoffrande kvinna som var Gustafs sjuksköterska och alltiallo under hans oftast glädjelösa levnads slutfas (1906-11).
Tjugofyra timmar per dygn var det tidsminimum Signe T brukade avsätta för sin oregerlige patient.
Det är inte främst biografiska skisser som Enel M försett oss med. Inträngande personlighetsstudier och dristiga karaktärsteckningar handlar det snarast om. Sans, glans, balans, djupsinne och tvättäkta engagemang utmärker framställningen, kanske med undantag för avdelning nr fem, den om Kristinehamnsbördiga fröken Trotzig, som vetter mot det smått nödtvungna och en smula pliktskyldiga.
Melberg utgår från att vi alla är uppdaterade och rustade med nödvändiga baskunskaper. Som författare ställer hon krav på läsekretsen (vilket bör räknas henne tillgodo). Hunnen till sid. 42 lade jag hennes bok ifrån mig, när jag underrättades om att ”det Branzellska elementet” i Fröding-släkten måste betecknas som osunt, t o m ”farligt”. Plågsamt medveten om att jag hade om möjligt ännu sämre kläm på den rastlöse verskonstnärens stamtavla än på min egen – och alltså inget kände till om vare sig någon Branzell eller något element – lånade jag skyndsamt in Rolf Alsings studie Fröding och kvinnorna (Hjalmarsson & Högberg 2011) och knäckte därefter med RA:s hjälp alla relevanta släktkoder.
Därmed var svårigheterna ur världen och Melbergs text omedelbart tillgänglig.
Ida Bäckmann torde vara den mest omstridda i Enel M:s färgsprakande kvinnokvintett. Hon föddes i Åmål, blev student vid en flickskola i Stockholm, arbetade i många år som lärare och rektor, for vida kring på vår snurrande planet – bl. a i Sydafrika, Ryssland, Argentina, Brasilien och i Paraguay – skrev åtskilliga böcker och ägde en unik förmåga att ständigt ta plats i (världs-)händelsernas mittfåra. Av en slump lärde hon känna Gustaf Fröding under en sommarsejour i Norge 1895. ”Lilla Ida” kom sedan att besöka Den store skalden var och varannan dag 1903-04 under dennes sjukhusvistelse i Uppsala och slutligen några gånger på hösten -06. Det var hela saken; ett lika definitivt som oeftergivligt besöksförbud blev i fortsättningen hennes lott. Initiativet kom inte från Fröding själv, men väl från poetens förmyndare och läkare – och från skaldesystern Cecilia.
Gustaf Fröding skildrad av Ida Bäckmann hette den frispråkiga biografi som Ida B utgav på eget förlag 1913, två och ett halvt år efter diktarens hädangång. Det blev praktskandal, och den arma författarinnan rullades i fjädrar och tjära överallt i rikets anständiga press. I dag är ”Lilla Idas” anseende i varje fall delvis återupprättat, och hon är inte längre var mans niding. När jag tar detta faktum till protokollet (en solvarm fredag i slutet av september) har Sigrid Combüchen just kommit ut med Den umbärliga (Norstedts), ett arbete som källkritiskt belyser Ida B:s liv och leverne. Hon var ingen ”kardborre, intrigant” eller ”glosögd gnom”, som en upprörd Cecilia tillåts haspla ur sig i Enel M:s fjärde kapitel.
Jo, möjligen glosögd – och rustad med alltför höga tankar om sin egen betydelse och sin egen lyskraft. Vilket väl
trots allt får ses som ett allmänmänskligt drag.
Något funderar jag på den ordningsföljd som Melberg tilldelat personagerna i sitt stjärnverk. Författare i gemen skulle nog ha positionerat Frödingklanen som etta, tvåa och trea och därutöver låtit M och C byta plats – Emilia, Cecilia och Matilda – och först därefter gett ordet till Ida B och sköterskan Signe. Nu har ”Lilla Ida” sprängt sig in mellan systrarna och skilt dem från varandra. I det tilltaget ryms kanske en symbolik. Både Matilda och, framför allt, Cecilia kom efterhand att tycka intensivt illa om Ida. Det gjorde även Signe Trotzig. Ytterst handlade allt om att stå Gustaf så nära som möjligt.
Ironiskt nog är det höljt i dunkel vad skalden själv ansåg om besöksförbudet.
Rent språkligt når Enel Melberg långt i sina bästa stunder, och stunder av det slaget har dessutom hög frekvens i hennes berättelse. Så här låter det, när Cecilia reflekterar över de litterära influenser hon gett – eller anser sig ha gett – den fem år yngre brodern:
”… Det var hon som dukade till gästabudet, det var hon som tog in honom i Ali Babas grotta och sedan öppnade alla skattkistor inför honom: lät pärlorna strömma mellan fingrarna, daktylerna rinna, anapesterna trilla, guldet kasta sina reflexer mot grottväggen, jamberna glimma, silvret glittra i väldiga drivor på golvet, trokéerna svepa, smaragder och ametister och safirer gnistra mot taket och diamanter hiva tusentals reflexer i eldskenet, medan rimmen sprakade, konsonanterna väste och fräste och vokalerna klingade och sjöng.” (Sid. 231f).
”Det borde varit stjärnor” återfinns i Stänk och flikar (1896) och är ett av Frödings mest kända poem. Sannolika skäl talar för att upphovsmannen hade en viss Olivia ”Vivi” Petersson i åtanke, när dikten mejslades fram. Av de bägge kvinnor skalden friade till i sitt liv var frimurarlogeservitrisen ”Vivi” den ena. Det blev dessvärre avslag på grått papper. Så småningom lämnade den åtrådda Värmland, öppnade damfrisering norröver och förenade sitt öde med en perukmakare. Bara 36 år gammal dränkte hon sig utanför Nynäshamn (1907).
Men den historien är inte Melbergs. Hennes ger i stället löften om en fortsättning.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Gustaf Fröding, Maggan Hellberg, Enel Melberg, Emilia Fröding, C A Agardh, Matilda Fröding, Ida Bäckmann, Cecilia Fröding, Signe Trotzigr, Det borde varit stjärnor, Heidruns