Idag är det 80 år sedan atombomben föll över Hiroshima. Av skenet som detta enorma förstörelsevapen åstadkom öppnade sig en himmel, som ställde människan i ett tillstånd där hon blev medveten om sin förmåga att förstöra sin enda trygga hemvist.
Ett annat men naturligt ljus kan ibland träffa oss alla under tillfällen vid vistelse i naturen där något oförklarligt berör och tiden upphör på ett märkligt sätt. Denna speciella känsla upplevde jag tidigt en sommardag vid Pålsjöbaden i Helsingborg, då havet låg alldeles stilla och spegelblankt, så vackert skimrande och nära till andra sidan sundet ligger det välkända Kronborgs Slott där för länge sedan en fråga ställdes, om ”att vara eller icke vara” människa.
Bilden är tagen med min mobilkamera, från de gula badhusens brygga, efter ett skönt saltbad, när blicken söker sig längs strandlinjen mot Sofiero slott, där landborgens sträckning är beklädd med en fint lövad skogsdunge, som bryter av mot den klarblå himlen och några små vita stackmoln förstärker naturens välvilliga inbjudan till denna värld.
Jag tänker samtidigt att detta är en verkligt skön upplevelse, skapad i fredlig harmoni som borde delas med andra levnadssjälar någonstans på denna jord, och då inte minst till dom oskyddade människor, vistandes under ett helvetesdån när krigsmakter urskillningslöst fäller bomber på någon strandlinje långt bort.
Drygt åttio år har förflutit sedan Nazityskland besegrades och när en atombomb fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945, och människan blev medveten om vilken obeskrivlig självskadeverkan hon besitter och om vilka ofattbara katastrofer långt bortom våra högt lovprisade moralvärden människan är i stånd att iscensätta mot sig själv.
Ett obetingat högtidligt löfte om en fredlig världsordning och ett frö såddes, som sedermera blev Europaunionen 1993, som dessvärre mycket kraftfullt numera rustar, som för oss närmare randen till ett världsomspännande krig – utan folklig stöd.
En annan för freden skapad sammanslutning tillkom också 1945, som bär namnet Förenta Nationerna. Dess strävan om människors lika värde sorgligt nog har kraftigt begränsats av stormakters egenintressen.
Aldrig mer skulle människan nedlåta sig till dessa avgrundsdjupa övergrepp. Allt finns dokmenterat i arkiv som eftervärldens minne att ”aldrig mer” tillåta sig denna förnedring.
Visst borde dessa övergrepp vara tillräckliga bevis, varnade exempel och påminnelse till försvar för freden, att överlämna till nästa generation.
En stilla nåd att önska…
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
