Identiteter för att dölja klassklyftorna

Sid 12-13 i senaste numret av FiB/K

arför sätter jag av radion när jag hör den där kvinnan berätta om sin romska identitet? (Tendens, tisdag 5 feb11.04 P1) Varför känner jag omedelbart ointresse parat med en svårbegriplig irritation?

Ja, jag skäms faktiskt för min reaktion. Jag kan höra med andras öron hur opassande min reaktion är. Frågorna jag ställer mig själv är t ex: Bryr du dig inte om förföljelsen av romer? Har du förlorat all empati för utsatta människor? Har du blivit helt avtrubbad för förtryck av minoriteter? Förespråkar du inte alla människors lika värde? Har du blivit rasist, högeropportunist, fascist…?

Men svaren är förstås; jag är inte rasist, utan en normalt empatisk människa som är emot allt förtryck och för alla människors lika värde. Men, varför känner jag ändå denna irritation och stänger av radion?

Spridda funderingar
Under mina motionspromenader flera dagar i rad funderar jag vidare på saken och kommer på att det faktiskt ofta är så att jag stänger av P1 eller går ifrån TV:n för att jag känner samma sorts irritation. Jag minns att jag senaste tiden reagerat likadant på ett program där gamla människor som överlevt Förintelsen berättade om sina upplevelser och erfarenheter som små barn i Auschwitz – Birkenau och Mejdanek. Det gäller förstås också när programmen handlar om hur svårt det varit att komma ut som homosexuell, eller om personen som känt sig som främling i sitt medfödda biologiska kön.

Just detta hände häromdagen då VD:n för ICA Försäkring Caroline Farberger öppenhjärtigt berättade i TV4:s “Efter 5” om hur hon känt sig allt mer obekväm i sin manskropp och till slut bestämt sig för att korrigera sitt kön till kvinna. Hon vittnade vidare om att hon mött idel stöd och beröm för sitt mod från sin omgivning, vilket ytterligare bara förstärks av programledaren. Farberger fick utmärkelsen “Årets hbtq” på QX-galan alldeles nyligen inför en hänfört jublande publik.

Ännu några medieexempel
Jag tror man kan säga att det i våra ledande medier blivit en stark trend med enskilda människor som vittnar om sina personliga problem till följd av att de inte “blir sedda som” eller “känner sig nedvärderade för den de är” (fel kön, fel sexuell läggning, fel religion, fel etnicitet, fel hudfärg…). Vi blir matade med dessa essentiella olikheter, som till varje pris måste erkännas, befästas och ibland till och med korrigeras. Som om det funnes ett entydigt svar på frågan “vem man i grunden är”.

I senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront finns en intressant intervju med Kitimbwa Sabuni, född i Sverige, tjänsteman på Länsstyrelsen i Stockholm och ordförande i Afrosvenskarnas riksförbund. Han ger oss en rörig men djupt engagerad bild av hur kolonialismen lever kvar i alla vita människors innersta väsen, vilket genererar en rasistisk maktordning till hela samhället. Han talar öppet om ras och ondgör sig över att man i Sverige inte vill tala om ras eller erkänna t ex afrosvenskars särart. Två typiska oneliners: “De kroppar vi bebor påverkar hur människor ser på oss.” “Vi måste ta ett aktivt svart medborgarskap.” Han talar indirekt för att rastillhörighet bör registreras och bli statistik.

Jag känner vid läsningen åter den där irritationen, men läser artikeln till slut och lär mig att på detta skruvade sätt kan alltså en ung svensk resonera idag och bli tagen på fullaste allvar.

Apropå kolonialism förresten, hur kan det komma sig att Palestinafrågan blivit så oerhört laddad och närmast obegriplig? Jo för att den judiska staten Israel helt bygger sin existens på sionismen, en variant av apartheid i Sydafrika som gav makten till vita och gjorde svarta till deras undersåtar – en identitetsideologi. De försvarar judisk särart och dess rätt till överhöghet i det palestinska området. Det här har helt kommit att dominera över de antiimperialistiska och demokratiska imperativen när det gäller Palestina.

En slags slutsats
Jag tror också att jag nu fått korn på vad det är med allt detta som ger mig sådan olust – trots olikheterna mellan alla dessa minoritetsproblem. Visst är jag beredd att försvara samernas sak, jag har ju nära kontakter med människor som är samer. Och visst försvarar jag mosaiskt bekännandes rätt till fullständiga medborgerliga rättigheter, jag har ju själv judiskhet i min familjebakgrund (mormors far var av judisk släkt).

Jag kan också förstå att homosexuella kan känna behov av att offentliggöra sin sexuella läggning, att “komma ut ur garderoben”. Detta behov kommer sig av generationer av samhällelig undanträngning (illegalitet, sjukdomsstämpel) – som om de inte existerade – och all skambeläggning och alla fördomar som följt av detta.

Men trots detta ifrågasätter jag faktiskt om det på något sätt kan anses motiverat med prideparader, gay-, HBTQ-kultur och identitetsrotande i medierna i den omfattning som vi idag ser. Det har ju dessutom utvecklats till stor business upppumpad med skattepengar.

Hur människor får utlopp för sina sexuella lustar är ju en privatsak. Inte exponerar man sin sexualitet på gator och torg t ex. Men, det är väl på sätt och vis vad som sker i våra medier, framför allt på Internet. Och, i TV4:s Kulturnyheter gjordes häromdagen ett seriöst reportage om stringtrosans historia, som om stringtrosor någonsin varit något annat än ett uttryck för manliga begär till kvinnor som sexobjekt.

Nå, jag frågar mig till och med, är blottläggandet och erkännandet av homosexualiteten en så stor samhällsfråga som t ex Jonas Gardell gjort den till? Och är människors hudfärg, bokstavsdiagnoser och handikapp det första vi måste loda i för att lära känna varandra?

Men vad med handikapp?
Det här för mig vidare till den svåra frågan om hur man bör se på handikappade människor. Var går gränsen? Måste vi dra en gräns? Måste vi diagnostisera, definiera och identifiera allt? Jag känner också det där obehaget och den där irritationen när man sätter samman teatergrupper av bara handikappade människor. Hur ska man reagera? Åhh, va duktiga dom är som kan dansa, och sjunga som Elvis Presley eller som Vikingarna. Men idag måste tydligen alla stå på scen, vinna någon talangtävling eller OS-medalj (paralympics) för att “bli sedda”. Förresten det kallas inte längre handikappidrott utan parasport.

Jag kan inte freda mig från tanken att samhällets blick – trots allt – i detta sammanhang kommer “von oben”, från oss som kan – mot dem som inte kan – och att detta till och med befäster handikappades underordning. Under ytan simmar den riktigt fula fisken – föraktet för svaghet.

Man är som man är
Är det då inte något sjukt i allt detta? Varför kan man inte få vara som man är i all enkelhet? Kanske lite ful, inte så snabb i steget och kanske långsam i tanken, men säkert bra på något helt annat sätt?

Det gäller alltså inte människor som förföljts eller handikappades svårigheter, det gäller mediers fixering vid alla dessa “identiteter” med särskilda etiketter (diagnoser) tillhörigheter till undanskymda grupper som pockar på uppmärksamhet och offentlig exponering. Det är det jag till slut vänder mig emot. Det förefaller mig vara ett utslag av “narcissism” och en längtan efter någon slags personlig exotism. Man måste vara något mycket speciellt, annars är livet tomt och innehållslöst.

Det här har blivit ett samtidsevangelium, som ersatt de självklara kollektivens betydelse. Rörmokare, murare, snickare, undersköterskor, sjuksköterskor, läkare, journalister, lärare, webbdesigner, systemutvecklare, managementkonsulter, jurister, arbetslösa… grupper som kan knytas till arbete och försörjning, vart tog de vägen? De som organiserade sig i fackföreningar för gemensamma intressen och sin ställning i produktionen verkar ha försvunnit i HBTQ- eller identitetsdimman. Först kommer numera ditt kön, din sexuella läggning, din hudfärg eller ditt handikapp.

Vad gör då de människor som inte har någon särskilt ovanlig eller exotisk minoritetsgruppsidentiet, utan rent av är en helt vanlig västsvensk med blå ögon sedan ett par generationer tillbaka med bara lite skånskt, judiskt, engelskt och norskt påbrå?

Ja, som en helt vanlig pensionerad lärare känner man sig till sist aningen marginaliserad och satt på undantag. Ska man tvunget behöva organisera sig som pensionär för att få komma till tals? Nej, jag vill kunna ha många olika identiteter och främst känna mig som samhällsmedborgare – ända tills jag dör. Jag är nog inte ensam med den känslan.

Ointresse för ekonomi
Jag har redan snuddat vid vad det är som saknas i vårt post-postmoderna samhälles mediekultur. Alla dessa grumliga idéer om vad en människa är och vad som är meningen med tillvaron ställs på sin spets när produktionsförhållandena som nu tar sina vilda språng. Men till slut måste någon ändå ställa sig frågan vem som tjänar på dessa identitetsidéers utbredning. De skymmer ju sikten för det verkliga skeendet?

Det gäller alltså ekonomi. Fortfarande är det någon som tjänar på och någon som betalar priset för de samhällsförändringar som pågår. Jag läser i Aftonbladet att världens åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning. Det visar på att klyftorna mellan fattiga och rika ökat abnormt. Denna utveckling speglar det ekonomiska systemets dysfunktionalitet. De rika jagar bara mer och skyr inga medel att sluka sina konkurrenter och dra nytta av den tekniska utvecklingen, med krig om det anses nödvändigt. Det ligger alltså i de stenrikas intressen att dessa groteska förhållanden hålls dolda för dem som betalar priset.

Tillbaka till ruta 1
Så, varför sätter jag då av radion när en stackars kvinna berättar om sin romska identitet? Varför känner jag omedelbart ointresse parat med en svårbegriplig irritation? Jo, för att jag lider så till den grad av att samhällsutvecklingen och de vidgade klassklyftorna jag tycker mig se så tydligt, görs osynliga av allt identitetstrams i medierna.

Men det finns små glimtar av hopp. Vi har ju de gula västarna i Frankrike som äntligen kör in en käpp i de rikas väloljade mediala maskineri.

  12 kommentarer for “Identiteter för att dölja klassklyftorna

  1. John Näsman
    2019-02-17 kl. 8:28

    Du kommer att få pisk för det där ordet “handikappad”. Numera ska det nämligen heta – nej inte “funktionshindrad”, det är också passé – utan “funktionsvarierad”.

  2. Jan Christensen
    2019-02-17 kl. 9:39

    Hur med klassmedvetande? Är inte också det uttryck för “identitetstrams”? En klassmedveten arbetare som identifierar sig med sin klass, i stället för att i första hand se sig som samhällsmedborgare. Klass für sich, som Marx säger.

    Att människor som varit barn i helvetesplatser som Auschwitz eller Majdanek och berättar i media om det är både viktigt och nödvändigt, inte minst med tanke på att de sista överlevarna från förintelsen snart är döda och att det då blir fritt fram för historieförfalskarna. Att sätta in dessa berättelser i detta identitetssammanhang gör mig irriterad på din text (som har sina poänger).

  3. Karin Rosenqvist
    2019-02-17 kl. 10:32

    Tack Knut! Du sätter fingret på viktiga frågor! Känner igen mig i din irritation! Men det är bra att FiB väcker debatt! Och därför bra att intervjun kom till och publicerades. Det finns ju det som är sant även om det är av underordnad betydelse. Hoppas debatten framåt blir konstruktiv och inte bara känslosam och antagoniserande. Du lyckades i ditt inlägg tycker jag.

  4. Leif Stålhammer
    2019-02-17 kl. 12:09

    Tänkvärt! Och så har vi Hamnarbetarförbundet i Sverige,som också har gula västar, det enda fackförbund där medlemmarna bestämmer. Karl-Petter Thorvaldsen tycker inte om dem alls, ansvarig för landets ekonomi som han är. Och sen har vi alla spännande språkliga förbättringar med avsikt att utjämna oönskade skillnader. Jag citerar här Grönköpings Veckoblad nr 2 årgång 118:

    “I den lika ständiga som viktiga kampen för en absolut jämställdhet i språket har kommunens språkexperter föreslagit, att ordet ‘manbarhet’ skall heta ‘personbarhet’, ‘allmänning’ benämnas ‘allpersoning’, och att landskapet skall heta ‘Ångerpersonland’.”

    Se där ett kraftfullt förslag i tiden!

  5. 2019-02-17 kl. 13:25

    Om det är så att

    “…världens åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning”

    är det väl självklart att vissa intressen (ex.vis mediaträlarna, politikerna och aktivisterna som jobbar för de åtta rikaste och andra superrika), inte gärna vill tala om

    “… grupper som kan knytas till arbete och försörjning …”

    eftersom det kan ge upphov till tråkiga diskussioner om rättvisa, rimlighet och omfördelning. Alltså gäller det att styra bort uppmärksamheten från klassamhällets ständiga kamp om merarbetets fördelning.

    På sätt och vis måste man beundra det borgerliga samhället för dess fantastiska förmåga att omvandla rättvisekamp bland undertryckta och eftersatta grupper till ett vapen att slå mot de många arbetande som göder de åtta rika och deras klasskamrater.

  6. Knut Lindelöf
    2019-02-17 kl. 14:38

    Ja Björn N, det är förbluffande, kanske t o m beundransvärt, att förmå vrida det samhälleliga tänkandet till de åttas fördel. Men sagan om Kejsarens nya kläder har de ännu inte förbjudit eller märkt med någon peststämpel.

  7. Bo Persson
    2019-02-17 kl. 15:41

    Jan Christensen!
    Måste man inte hålla isär medfödd/biologisk/kulturell tillhörighet och socioekonomisk/ideologisk/politisk.

    Den förra kan man inte göra mycket åt och dagens stora intresse för denna säger därför också något om vår tid: “Det finns inte något att göra”.

  8. Leif Strandberg
    2019-02-17 kl. 16:32

    Folket i Bild öppnar 4 sidor i nummer 2:2019 till den rikskände Kitimbwa Sabuni, talesman för Afrosvenskarna (”afro”-förledet togs för övrigt bort för många år sedan i USA – p g a av dess etniska/rasliga karaktär) och ett flertal muslimska lobbygrupper. Han får helt oemotsagd lägga fram sitt, av rasism präglade, ö-kända budskap.

    Han förlöjligar Sverige och svenskarna. Sverige är tydligen en kolonialmakt, men de som bor i storstäderna är ”hyfsat väluppfostrade”. Tack för kaffet, ropar jag från landsbygden. Inte en sådan artikel till. Hans syster är bättre – intervjua henne i stället.

    I övrigt håller jag med dig Knut – jag spyr åt identitetspolitiken. Den särskiljer människor när vi som allra mest behöver Enhet-Solidaritet-Gula västar.

  9. Knut Lindelöf
    2019-02-17 kl. 16:36

    Jan C!
    OBS! Självklart känner människor tillhörighet på olika vis i olika sammanhang mer eller mindre djupt förankrat i personligheten. Nu kallas allt sådant “identiteter” för att röra till begreppen i politiken. Människor kan röra sig mellan dessa olika “identiteter” (ibland kallat roller) utan större problem. Man kan strunta i många av dem och utforska nya. Man väljer själv i mycket stor utsträckning. Hela uppväxten är ett provande av en lång rad identiteter. Detta verkar helt bortglömt. Personlighet och identitet är inte samma sak.

  10. Bo Persson
    2019-02-17 kl. 18:24

    Leif S!
    FiB/K kom till i en tid av hård politisk kamp. Men idag är ju Sverige helt avpolitiserat och därför kommer FiB/K alltmer att bli som alla andra tidningar.

  11. Gösta Lilja
    2019-02-17 kl. 19:20

    Ja, visst känner man igen den olust som beskrivs i artikeln. För egen del började det med den israeliska arméradions nyhetssändningar om det bestulna och ockuperade palestinska folket och inte minst den inbäddade granskningen av Irak under första Gulfkriget. Tidningar köper jag inte längre och TV:n stänger jag av ibland, för att jag skäms över vad jag ser, tror jag.

    Människan pryder sig med kultur och civilisation men uppför sig som ett stim tusenbröder. Några är mer aggressiva och lyckas med tiden växa sig större och starkare än övriga. Därmed är bordet dukat och kalaset kan börja.

    Lånar Gustave le Bons slutord i boken Massans psykologi från början av förra seklet. ”Att från barbariets mörker sträfva uppåt till civilisationens höjder, med blicken fäst på en i fjärran hägrande drömbild, därefter aftyna och dö, när drömmen förbleknat, detta är den lefnadsbana folken genomlöpa.”

  12. Bert Hoflund
    2019-02-18 kl. 9:49

    Idag läser jag som vanligt GP till morgonyoghurten. Och vad möts jag av på kultursidorna? Jo, stort uppslaget:

    FLER EVERT TAUBE ÄN KVINNOR STÅR STATYER I STAN
    Det finns fler skulpturer av Evert Taube i Göteborg än vad det finns namngivna kvinnor…

    Som bevis på vetenskaplighet åtföljs reportaget även av en faktaruta: “Så har vi räknat”.

    Nog instämmer jag med Knut och nog känner även jag ett “omedelbart ointresse parat med en svårbegriplig irritation”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.