Ideologisk fundamentalism i internationell politik

Ideologisk fundamentalism är för handen när man med ideologins hjälp får allmänheten övertygad om att politik är en kamp mellan gott och ont. Folk bedömer då inte längre stater baserat på vad dessa gör i det internationella systemet utan på de politiska identiteter som tilldelas dem. Så inleder professor Glenn Diesen denna långa artikel på sin Substack: Ideological Fundamentalism in International Politics, här i svensk översättning av Henry Söderström.

Kenneth Waltz, den neorealistiska teorins gudfader, observerade att västerländska demokratier har en benägenhet till ideologisk fundamentalism. Waltz skrev: ”Medborgare i demokratiska stater tenderar att tänka på de egna länder som goda, oavsett vad de gör, helt enkelt för att de är demokratiska… demokratiska stater tenderar också att tänka på odemokratiska stater som dåliga, oavsett vad de gör, helt enkelt för att de är odemokratiska.”

Medborgare i demokratier tror också att deras länder är fredligare eftersom de just är demokratiska. Eftersom demokratier anses som fredligare och mindre benägna att starta krig, har det lagt grunden för ”demokratiska krig”. Att invadera odemokratiska stater för att göra dem demokratiska ska då göra världen mer fredlig. Västerländska demokratier har därvidlag förbundit sig till evigt krig med löfte om att leverera Kants eviga fred.

Ideologisk fundamentalism är till viss del inbäddad i människans natur, eftersom människor ju är sociala varelser som under årtusenden organiserat sig i grupper för att uppleva säkerhet och mening. Människor organiserar sig instinktivt i in-grupper (vi) kontra diametralt motsatta ut-grupper (de). Ut-gruppen som vår motsats bekräftar vår egen identitet – vi kan bara identifiera oss som vita om det finns färgade, bara som Väst om det finns Öst, bara som civiliserade om det finns barbariska, bara som demokratiska om det finns auktoritära, och bara som goda om det finns onda.

In-gruppen av ”oss” mobiliseras, och solidaritet garanteras genom att organisera kring narrativ där ”vi” kontra ”de” definieras som goda kontra onda. Under tider av fred tillåts individen avvika något från gruppen, och det är mer sannolikt att vi samtidigt börjar humanisera våra motståndare.

Men i tider av konflikt drar vi oss instinktivt tillbaka till gruppen för att finna säkerhet, och barriärerna mellan in-gruppen och ut-gruppen stärks. Varje individ som avviker från gruppen genom att till exempel försöka förstå ut-gruppen möts omedelbart med misstänksamhet och sanktioner. Denna egenskap ligger i människans natur, även om den förstärks av ideologi. Konsekvensen är att vi överdriver vad som förenar oss med våra allierade, och vi överdriver det som skiljer oss från våra motståndare.

Ideologisk fundamentalism kontra förnuft inom ramen för internationell säkerhet

Det internationella systemet definieras av internationell anarki, vilket innebär att det inte finns något direkt maktcentrum som monopoliserar användningen av våld. Som en konsekvens måste varje stat beväpna sig för att uppnå säkerhet, varför stater engagerar sig i säkerhetskonkurrens; säkerhet för en stat innebär ofta motsatsen för en annan. Den rationelle beslutsfattaren inser dock att fler vapen inte alltid resulterar i mer säkerhet, varför säkerhetskonkurrensen snarare behöver reduceras genom att vi minskar det hot vi själva utgör mot andra.

Detta kan uppnås genom ömsesidig förståelse och förtroendeskapande, vilket förutsätter att vi sätter oss in i motståndarnas situation och försöker förstå deras säkerhetsproblem. Det handlar inte om välgörenhet, utan om att vi erkänner behovet att minska motståndarnas säkerhetsproblem, vilket i sin tur medför en minskning av deras behov av att beväpna sig och svara på hot. Ambitionen att mildra säkerhetskonkurrensen mellan olika maktcentra var också något som i samband med den Westfaliska freden 1648 lade grunden för den moderna världsordningen och diplomatin.

Begreppet ”odelbar säkerhet”, som antyder att säkerheten för alla stater är oskiljaktigt sammankopplade, var en gång i tiden liktydigt med sunt förnuft och utgjorde själva grunden för internationell säkerhet. I väst diskuterar vi inte längre säkerhetsproblemen för Ryssland, Kina, Iran eller andra stater på den ständigt växande listan över länder som anses vara våra motståndare. Ansträngningar att förstå säkerhetsproblemen för ut-gruppen tolkas som sympati och förräderi. Lojalitet till in-gruppen bevisas genom att upprepa mantran om hur ”vi” är goda och fredsälskande och ”de” är onda och farliga. Om man inte klarar av att omhulda manikeiska narrativ och språkbruk är man inte en del av in-gruppen.

Ideologisk fundamentalism leder således till en oförmåga att mildra säkerhetskonkurrensen. Den irrationelle beslutsfattaren blir därför själv övertygad om att våra vapen och militära aktiviteter är goda, icke-provokativa och defensiva, medan motståndarens vapen och militära aktiviteter är krigiska, hotfulla och avsedda för aggression. Våra säkerhetsstrategier har organiserats kring idén om att frihet och demokrati bygger på västvärldens eviga dominans. Att studera hotet från våra motståndare är bara halva historien. En sådan begränsad analys underminerar vår egen säkerhet. Utan förmågan att mildra motståndarnas säkerhetsproblem är vi bara kvar med en säkerhetsstrategi av avskräckning, inneslutning och potential att
besegra våra motståndare. Dessa tongångar är numera välbekanta, eftersom detta är vad säkerhet för det politiska Väst kokat ner till.

Väst är engagerat i ett evigt krig som innebär att ständigt hota och attackera andra länder, ingripa i deras inrikes angelägenheter, störta regeringar, ockupera, expandera militära block och utplacera offensiva vapensystem. Trots detta möts uppfattningen om att andra länder faktiskt kan uppfatta oss som ett hot med förakt och tolkas som ett stöd för fienden. Våra intentioner är välvilliga, och våra handlingar är moraliska genom att vi stöder osjälviska mål och värderingar. Samtidigt antas det alltid att våra motståndare drivs av onda intentioner. Deras handlingar utgör aldrig ett svar på något vi har gjort; de dyker alltid upp i ett vakuum och drivs av deras krigiska natur och främmande värderingar.

Ideologisk fundamentalism från dåtid till nutid

År 1982 varnade den kände amerikanske diplomaten George Kennan för vad som kan betecknas som en perfekt definition av ideologisk fundamentalism. Han menade att detta hade lett in Väst på krigsfot:

”Jag finner den syn på Sovjetunionen som idag råder i stora delar av våra regerings- och journalistiska kretsar så extrem, så subjektiv, så långt bort från vad en nykter granskning av den rådande situationen skulle ge vid handen, att den inte bara är ineffektiv utan direkt farlig som en guide till politisk handling. Denna oändliga serie av förvrängningar och förenklingar; denna systematiska avhumanisering av ledarskiktet i en annan stort nation; denna rutinmässiga överdrift av Moskvas militära förmåga, liksom av den förmenta ondskan i dess intentioner; denna monotona feltolkning av naturen och attityderna hos ett annat stort folk … denna hänsynslösa tillämpning av dubbla standarder i bedömningen av sovjetiskt beteende respektive vårt eget; och, till sist, detta misslyckande att erkänna att deras problem är besläktade med våra egna under det att vi alla obevekligen inträder i den moderna teknologiska tidsåldern; och så denna motsvarande tendens att se alla aspekter av relationen i termer av en påstådd total och oförsonlig intressekonflikt: tro mig, detta är inte tecken på den mognad och urskillning man kunde förvänta sig av diplomatin hos en stormakt; de är snarare utslag av en intellektuell primitivism och naivitet som inte borde vara tillåtet hos en regering i ett stort land… Framför allt måste vi lära oss att se beteendet hos ledarskapet i det landet [Sovjetunionen] som delvis en återspegling av hur vi själva förhåller oss till det. Om vi insisterar på att demonisera de sovjetiska ledarna – att se dem som fullständigt oförbätterliga fiender som endast närs av fruktan eller hat mot oss och dedikerade till inget annat än att uppnå vår förstörelse – så är det i slutändan säkert sådana de kommer att te sig för oss, eftersom vår syn på dem inte medger något annat – varken för dem eller för oss.”

Under det följande året, 1983, var världen nära att gå under. Nato lanserade sin militärövning Able Archer, vilket fick Sovjetunionen att tro att de blivit attackerade, och ett kärnvapenkrig var nära förestående. President Reagan kom då till den häpnadsväckande insikten att sovjeterna hade säkerhetsrelaterade problem med Natos militära aktiviteter, varpå Reagan skrev i sin biografi:

”Tre år hade lärt mig något överraskande om ryssarna: Många människor på toppen av den sovjetiska makthierarkin var verkligen rädda för Amerika och amerikaner… Jag hade alltid haft intrycket att det utifrån, från våra gärningar, måste stå klart för alla och envar att vi amerikaner är ett moraliskt folk som ända sedan vår nations födelse alltid har använt vår makt som en kraft för att göra gott i världen.”

Det är djupt oroande att USA:s dåvarande president inte hade förstått att landet mot vilket USA kämpat ett flera decennier långt kallt krig och riktat tusentals kärnvapen skulle betrakta USA som ett hot. Det verkar absurt, men vad har egentligen förändrats? Kan Väst idag se saker ur sina motståndares perspektiv? Efter Kalla kriget legitimerades USA:s strategi för unipolaritet och global hegemoni genom dess liberala demokratiska värderingar, vilket skulle vara en garant för det goda krafterna i världen och därigenom gynna hela mänskligheten. Natos expansionism utgjorde en manifestation av dessa hegemoniska ambitioner, och Nato hänvisar inte sällan till sig själv som en kraft för det goda i världen. Inom Nato kan man därför inte förstå varför någon makt skulle betrakta det som ett hot. Som ett militärt block uttrycker Nato målet om säkerhet genom dominans, rubbar kärnvapenbalansen med strategiskt missilförsvar, expanderar österut och invaderar andra länder som aldrig utgjort något hot för det. Ändå uppfattar sig Nato som en värdegemenskap, och fruktan för Nato avfärdas som rädsla för demokrati. Det är absurt, men detta är mantrat som alla är skyldiga att upprepa för att visa sin lojalitet med in-gruppen. Att mena på att Ryssland skulle hysa legitima farhågor beträffande Nato avfärdas som paranoia, propaganda och upprepning av Kremls talepunkter. Argumentet går ut på att Ryssland tvärtom borde välkomna Nato som marscherar intill dess gränser, eftersom detta ju kommer att föra med sig demokrati, fred och stabilitet – och i Kina borde man också vara glad att USA säkerställer fri navigation längs dess kustlinje. Med tanke på att den ideologiska fundamentalismen är en oemotsagd del av den ideologiska hybris som rått i Väst efter Kalla kriget är det fullt rimligt att ställa sig frågan om våra ledare har övergett förnuftet.

De ideologiska fundamentalisternas narrativ

Den vanligaste förklaringen till Rysslands reaktioner på Natos expansion är att helt enkelt avfärda dem som en vilja att återupprätta Sovjetunionen. Det vanligaste belägget för president Putins önskan att återställa Sovjetunionen är att han anser att Sovjetunionens kollaps var den största tragedin under 1900-talet. Att sätta detta uttalande i sitt sammanhang verkar man inte behöva.

Detta påstående brukar upprepas av politiker, media och akademiker, men det är djupt bristfälligt. I talet argumenterade Putin på följande sätt:

”Först och främst bör vi erkänna att Sovjetunionens sammanbrott var en mycket stor geopolitisk katastrof under förra århundradet. För den ryska nationen var det ett verkligt drama. Tiotals miljoner av våra medborgare och landsmän befann sig utanför ryskt territorium. Dessutom spred sig denna upplösningsepidemi till Ryssland självt. Folks besparingar urholkades, och forna ideal förstördes. Många institutioner upplöstes eller reformerades på ett vårdslöst sätt. Interventionen av terrorister och den efterföljande kapitulationen i Chasavjurt skadade landets integritet. Oligarkiska grupperingar med obegränsad kontroll över informationsflödena tjänade uteslutande sina egna företagsintressen. Massfattigdom började uppfattas som norm. Och allt detta hände mot bakgrund av en kraftig ekonomisk tillbakagång, instabila finanser och förlamningen av den sociala sfären.”

Senare, när Putin ombads att utveckla sitt resonemang, svarade han: ”Den som inte ångrar Sovjetunionens bortgång har inget hjärta. Den som vill återupprätta den har ingen hjärna.” Putins tal – det primära stödet för narrativet om önskan att återupprätta Sovjetunionen – har uppenbarligen en annan innebörd än vad som framställs för den manipulerade västerländska publiken. När sammanhang och fakta inte passar narrativet gör de ideologiska fundamentalisterna en insats i ”kampen för det goda” genom att ignorera verkligheten.

Språket hos de ideologiska fundamentalisterna

Den ideologiska fundamentalismen går också ut på att utveckla ett nytt språkbruk bestående av ett simpelt binärt språk av gott kontra ont för att antingen ge legitimitet eller förneka legitimitet. Våra intressen beskrivs som viljan att främja goda värderingar, medan våra motståndares illegitima intressen representerar motsatsen.

Under Kalla krigets konkurrens om dominans var USA ”ledaren för den fria världen”, medan den sovjetiska motståndaren utgjorde ”ondskans imperium”. Efter Kalla kriget argumenterade USA att dess fiender var ”illdådare” från stater som var en del av Ondskans axel, medan USA var en korsfarare för frihet. USA:s försök att ersätta Ryssland som leverantör av energi till Europa beskrevs som en ambition att motverka ”det ryska energivapnet” och istället sprida Amerikas ”frihetsgas” och ”molekyler av USA:s frihet”. Även om USA och Ryssland strävar mot samma mål är de likväl inte jämförbara eftersom en är god och den andra är ond.

George Orwell betecknade detta som nyspråk, alltså skapandet av ett nytt språk som gör det omöjligt att uttrycka och till och med tänka i motsatser. ”Kanonbåtsdiplomati” som kränkning av andra stater heter nu ”navigationsfrihet”. Vi strävar inte efter dominans och påtvingar våra diktat, vi förhandlar från en ”styrkeposition”. Vi stöder inte tortyr, men vi har ”utvidgade förhörstekniker”. Vi utför inte subversion, vi ”främjar demokrati”. Vi stöder inte kupper, utan ”demokratiska revolutioner”. Vi invaderar inte längre länder, vi genomför ”humanitära interventioner”. Vi expanderar inte ett militärt block som stöper om kontinenten, utan det handlar om ”europeisk integration”. EU bedriver inte en politik för att etablera en inflytelsesfär, utan det går ut på att etablera ett ”bälte av vänliga välfungerande stater”. Det är fortfarande obligatoriskt att hänvisa till Nato som en ”försvarsallians”, även när det militära blocket attackerar länder som inte ens har utgjort något hot mot det. Under Ukrainakriget arrangerades ett toppmöte i Schweiz, där det uttalade syftet var att mobilisera stöd för Ukraina och besegra Ryssland. Vid mötet uppmanade Polens president till avkolonisering av Ryssland genom att bryta ned det i 200 stater. Vi kallade det ett ”fredstoppmöte”, även om Ryssland, det vill säga den andra parten, inte var inbjuden. Ryska säkerhetsproblem diskuterades inte, och varken vapenvila eller fred stod på agendan.

Den bekväma alternativa verkligheten är en form av farligt självbedrägeri. De ideologiska fundamentalisterna är i hög grad beredda på att tillgripa våldsmedel, eftersom de tror att de strävar efter att uppnå fredliga mål i en ny fredlig värld. Raymond Aron skrev 1962:

”Den idealistiska diplomatin glider alltför ofta in i fanatism; den delar upp stater i goda och onda, i fredsälskande och krigiska. Den föreställer sig en permanent fred genom de förras triumf och de senares bestraffning. Idealisten som tror att han har brutit med maktpolitiken överdriver dess brott.”