Imperiets skugga

Jag har läst mycket om det brittiska kolonialväldet, det brittiska imperiets agerande under flera hundra år. Men när jag läser Imperiets skugga av John Newsinger, utgiven av Celanders förlag 2017, blir jag ändå chockerad av att bli varse omfattningen av de grymheter som begicks av detta stolta imperium.

Varje år besjunget på Last night of the Proms av glädjerusiga britter i James Thomsons poem som tonsattes år 1740 av Thomas Arne.

Rule, Britannia! Britannia, rule the waves:
Britons never, never, never will be slaves.

Ja, britterna har förvisso inte varit slavar, men däremot förslavat och underkuvat ett stort antal andra folk. För att bara ta ett exempel ur högen så bedrev man mellan 1840 och 1860 tre krig mot Kina för att skaffa sig rätten att sälja indiskt opium och göra kineserna till slavar under denna drog. En högst lönsam verksamhet som på 1880-talet omfattade mer än 6000 ton opium per år. Handeln upphörde inte helt förrän år 1917.

I imperiet, där solen aldrig gick ner, pågick övergreppen runt hela jorden. Ofta nämner författaren John Newsinger namnet Winston Churchill och citerar några av hans grovt rasistiska uttalanden. Redan som 24-åring deltog Churchill i slaget vid Omdurman den 2 september 1898, där brittiska trupper dödade mer än tiotusen sudaneser, medan de egna förlusterna uppgick till 48 man. Det var en stor framgång för den nya Maxim-kulsprutan och här användes Dum Dum
kulor för första gången.

Britterna var stolta över sin seger. Men bland dem fanns ändå de som inte stod ut att leva med de samvetskval massakern givit dem. Den egyptiska författarinnan Ahdaf Soueif inleder sin roman Kärlekens väv, Alhambra 2002, med att berätta hur Anna Winterbournes make Edward kommer hem från striderna helt förändrad och sakta tynar bort och dör. En roman där en representant för det en gång av britterna förtryckta egyptiska folket berättar om sin kultur och
sin historia ur sitt eget perspektiv. Läs den!

Efter det första världskriget börjar det brittiska imperiet vackla och faller sakta samman under trycket från folkresningarna i land efter land. År 1947 fick man lämna Indien. På 1950-talet försökte britterna krossa vad man kallade Mau-Mau-upproret i Kenya och det blev, som John Newsinger skriver, ett paradexempel på kolonial brutalitet. Men den 12 december 1963 blev även Kenya självständigt.

USA tog nu över som ledande imperialistmakt och britternas nya roll, som underdånig hund under sin husse, kom att exemplifieras av Tony Blair under invasionen av Irak år 2003. Där britternas New Labour entusiastiskt tog del i kriget.

John Newsingers bok ger en bred översikt över den brittiska imperialismen. För den som vill läsa mer, om hur ett stort land som Kina under århundraden utsatts för olika främmande makters angrepp, finns Rewi Alleys bok Västerlandets imperialism i Kina under 400 år. Utgiven 1973 av Gidlunds förlag.

Här ett smakprov på hur britterna 1903–1904 försökte skaffa sig kontroll över Tibet:

Britterna hade, mot tibetanernas uttryckliga önskan, sänt en delegation under ledning av general MacDonald och överste Francis Younghusband in i Tibet. Delegationen åtföljdes av en truppenhet. I den lilla byn Guru fick britterna kontakt med tibetanska ledare och Younghusband beskriver mötet så här:

I den följande konversationen försökte tibetanerna igen förmå engelsmännen att lämna deras land. En av generalerna sade, mycket hövligt, att vi hade brutit vägens regel genom att komma in i deras land, och vi var inget annat än tjuvar och stråtrövare då vi ockuperade fästningen i Phari. Munkarna, som använde tilltalsformer, som kapten O’Connor (tolken) talade om för mig bara användes mot lägre stående, krävde högljutt att vi skulle sätta ut ett datum då vi drog oss tillbaka från Tuna. Vi bevarade lugnet i vårt uppträdande och leendet i våra ansikten tills vi hade suttit upp på våra ponnies och var väl ute ur lägret.

Efter det att truppstyrkan hade fullbordat sina förberedelser och fler artilleripjäser hade förts upp, inledde engelsmännen den 31 mars sin framryckning. I Guru hade tibetanerna byggt en försvarsmur som de förskansat sig bakom.

På eskarpen började 8th Gurkhas och 23rd Pioneers att snabbt tränga undan de gråklädda musketörerna från deras bröstvärn; detta gjordes under tystnad och med den godmodiga stränghet, som Londonpoliser visar på Boat Race Night. Männen från bröstvärnet drevs nedåt för att förena sig med det förvirrade myllret bakom muren, som nu täcktes på kärnskotts avstånd av 32nd Pioneers’ gevär.

Men tibetanerna, som var långt fler än britterna, fanns fortfarande kvar bakom muren och trots att de var omringade vägrade de att ge vika.

De kämpade inte, men de ville inte lämna muren som de byggt tvärs över vägen. General MacDonald och jag hade en gemensam rådplägning och kom överens om att det enda vi kunde göra i detta läge var att avväpna dem och låta dem gå.

Trupperna beordrades att göra detta, och ett vimmel av brottningsmatcher började, där sikherna och gurkhas tvistade om luntlåsgevär och bredsvärd. […] Lhasa-generalen som fortfarande var på fel sida om muren, hade stigit upp på sin ponny.

Medan han skrek hysteriskt manade han på djuret framåt mot handgemänget. En sikh spärrade vägen för honom och skulle till att gripa tag i hans betsel. Generalen drog en pistol och sköt soldaten genom käken. Skottlossning bröt omedelbart ut […]

Ett ögonblick såg situationen elakartad ut i centrum av den brittiska linjen, där båda sidor var tätt sammanblandade. Men endast ett ögonblick. Från eskarpen ovanför muren och från slätten till vänster om den, brakade salva efter salva in i den kompakta grå massan av män; för ett kompani gurkhas var avståndet bara tjugo yards. Sikherna sköt på kärnskotts avstånd över själva muren. Granatkartescher briserade på tibetanernas reträttväg. […]

Ute på slätten, till vänster om det förstörda huset, tjattrade maximgevären hämndlystet. Under ett sådant fruktansvärt straff skulle inga trupper i världen kunnat hålla sin ställning. Det var inte ett slag utan en massaker.

Haddow, som bemannade ett av Norfolk-maximgevären skrev den natten till sin mor: ”Jag mådde så illa av slakten att jag gjorde eld upphör trots att generalens order var att göra så stort kap som möjligt.”

Tibetanerna gav upp. De flydde inte. De vände ryggen mot muren och gick sin väg, mycket sakta, genom en hagelskur av kulor som fortsatte att meja ner många av dem tills de nådde skydd av ett bergsutsprång en knapp kilometer bort.

Tibetanerna förlorade vid Guru mellan 600 och 800 döda och ett stort antal sårade. Den brittiska armén fortsatte mot Gyantse där de stannade en tid. När huvudstyrkan lämnat Gyantse för en rensningsaktion passade tibetanerna på att göra en nattlig attack mot de kvarvarande vilket misslyckades. Younghusbands indignation var stor i de officiella telegrammen:

”Attacken bekräftar det intryck jag har bildat mig att regeringen i Lhasa är oförsonlig, och jag litar på att Hans Majestäts regering, när man beslutar om den framtida hållningen gentemot dem, kommer ihåg att jag nu har varit nio månader i Tibet, att jag inte mött något annat än förolämpningar hela tiden trots det extrema överseende jag har visat och att jag nu avsiktligt har attackerats…”

  3 kommentarer for “Imperiets skugga

  1. Anders Persson
    2017-11-08 kl. 8:53

    Det var nog 1947 som britterna insåg slaget förlorat mot USA. Det var den ovanligt kalla vintern som knäckte Storbritanniens ekonomi. Man hade inte längre råd att upprätthålla imperiet. Så i mars förklarade USA:s dåvarande president Harry Truman att man skulle överta ”ansvaret” för Grekland och Turkiets ”försvar”, den s k Trumandoktrinen. 1956 gjorde britterna ett sista försök att hävda sin ”självständighet” genom att, tillsammans med Frankrike, anfalla Egypten utan att i förväg underrätta USA. Men när USA, arm i arm med Sovjetunionen (!), fördömde tilltaget i FN:s säkerhetsråd, så insåg britterna äntligen var skåpet skulle stå.

  2. Bengt Svensson
    2017-11-09 kl. 2:32

    Kanske inte så konstigt att kineserna är föga imponerade av västs indignation över Tibet, Dalai Lama m m.

    Imperierna har levt på att söndra och härska. I november 1914 invaderades Tanga i ”tyska Östafrika” av brittiska krigsfartyg. 8000 indiska soldater skickades iland, efter två dagar återstod 7000, siffrorna varierar en del. Tyskarna förlorade 16 egna och 55 afrikanska ”askaris” och vann slaget. Än i dag vårdas deras 16 gravar i parken i hörnet av India- och Swahili street. Några syns under baobabträdet bakom minnesstenen. ”Här vilar 16 tyska hjältar… dog för kejsaren och riket…”

    Dagens imperium fraktar däremot alltid hem sina döda soldater, numera väldigt diskret. Hittar man dem inte, kallas de MIA, ”Missing In Action”. Hade inte fyra av dem dödats i Niger nyligen, hade varken USA:s kongress eller allmänhet vetat att det finns amerikanska militärbaser och 800 soldater där.

  3. Kjell Martinsson
    2017-11-09 kl. 10:25

    I Svensk uppslagsbok (1936) kan man läsa följande i texten om Tibet: ”I ett nytt fördrag av 1907 erkände England och Ryssland Kinas överhöghet över Tibet.”

    Och på den vägen verkar det vara än idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *