Indien, världens största demokrati, är på väg mot fascism med allvarliga förföljelser av minoriteter, fr a muslimer och kristna, samtidigt som man som världsmakt balanserar mellan USA, Ryssland och Kina. Ignacio Cabral (född i Uruguay, kom som flykting till Sverige 1977) anlyserar situationen.

Regeringspartiet BJP 1 och premiärminister Narendra Modis etno-religiös-nationalistiska retorik, ”hindutva”, hetsar upp massorna med förföljelser, lynchningar och regelrätta pogromer som följd. Ett halvt år efter att Modi blev regeringschef i delstaten Gujarat 2001 utbröt en antimuslimsk pogrom som ledde till över 2000 döda. Modis ansvar var så uppenbart att USA vägrade honom inresevisum, en bannlysning som lyftes först när han valdes till premiärminister 2014. Sedan dess har den antimuslimska retoriken stegrats kontinuerligt för att 2019 ta plats i lagboken med Citizenship Amendment Act (medborgarskapslagen), som i ett slag lämnade flera miljoner invånare i östliga delstater som Assam i ett juridiskt limbo med risk att bli statslösa. Samma år avskaffades delstatens Jammu och Kashmir relativa autonomi som nedgraderades till territorium. Alla kommunikationer, internet och mobiltelefonnätet stängdes av och tusentals politiker, journalister, advokater och aktivister arresterades. Det är inte bara i Kashmir som aktivister och journalister fängslas. För ett par år sedan uppmärksammades att Stan Swamy, en 84-årig katolsk präst från Jharkhand, dog i fängelse anklagad för att ha kontakt med en maoistisk gerilla. Hans fall är långt ifrån unikt.

Vad angår det oss att Indien är ”på väg ner mot att bli det första land med majoritarianism (majoritetens oinskränkta makt /red) och fullt utvecklad fascism”? Det är så Arundhati Roy beskriver vad som händer i ”världens största demokrati” som Indien brukar kallas. Det sa hon när hon i september tog emot årets ”European Essay Prize”. Rent formellt fungerar demokratin med fria val, men valrörelser har blivit farliga tider för Indiens minoriteter, särskilt för muslimer och kristna.

De två mest utmärkande dragen för Modis regering har varit neoliberalismen (som kallas corporate agenda) och den hårda ”hindutvaretoriken”. Hindu-nationalisterna ser hinduismen som ”moder till alla religioner” och vill göra Indien till ett hindu-land. Den stora muslimska minoriteten på cirka 200 miljoner ses som främmande i nationens kropp. Modi odlar sin image som djupt religiös, spenderade natten före valet 2019 i retreat i en grotta och klär sig ofta så att han framstår som nationens överstepräst. Under denna bedrägliga yta har hans regering systematiskt attackerat civilsamhället och alla som opponerar sig mot hans corporate agenda. Han har använt skattepolisen och allehanda knep för att trakassera gräsrots- och internationella organisationer som Greenpeace och Amnesty – över 20.600 organisationer har sett sina tillstånd dras in av Modis regering. Amnesty belyser hur Modi har använt antiterrorist-lagstiftning för att tysta ner protester.

”Corporate agenda” kan illustreras med Modis vän Gautam Adani, som under Modis år vid makten mångdubblade sin förmögenhet och rankas nu bland de rikaste i världen. Adanigruppen kontrollerar ett dussin hamnar som står för 30 procent av Indiens handel, sju flygplatser med 23 procent av all passagerartrafik, lager som hanterar 30 procent av Indiens spannmål och de största privata kraftverken. I januari i år sände BBC dokumentären ”India: The Modi Question” som undersöker Modis ansvar i pogromerna 2002 och strax efter publicerades ”Hinderburg Report” som avslöjade omfattande korruption inom Modis vän Gautam Adanis koncern. Modi blev upprörd och skickade skattepolisen att göra husrannsakan på BBC:s kontor för att försöka tysta och skrämma. Korruptionen i Indien är givetvis inte Modis påhitt, men under hans tid har den nått än högre höjder. Samtidigt som Indien har blivit en paradis för storföretag överlever miljoner fattiga indier tack vare matpaket med Modis foto på.

Indien är världens folkrikaste land. Demografiskt, kulturellt och religiös är Indien en hel värld. Tjugotre officiella språk som använder sig av olika alfabet med engelska som en sorts lingua franca, en komplex struktur av kaster som avskaffades på pappret, men som fortfarande styr mycket i samhället, en etnisk-kulturell karta som kan ses som en mardröm eller som en värdefullaste skatt. En del konflikter är arv från Indiens delning (Partition) 1947, då britterna lämnade och det brittiska kolonialområdet (Dominion) delades i Indien och Pakistan. Konflikten med grannlandet har präglat Indiens 75-åriga historia. Kashmir är sedan dess delat mellan Pakistan och Indien – konflikten är nästan en identitetsmarkering för båda länderna, där indierna inte bryr sig om vad kashmirerna vill. Folket i Kashmirdalen lever under Indiens militära ockupation (Kashmir är världens mest militariserade område med uppemot 800.000 soldater som kontrollerar en befolkning på tolv miljoner). 1971 delades Pakistan – med aktivt Indien – vilket födde Bangladesh (f d Östpakistan). Till och med geografin är komplex: sju delstater ligger bortom Bangladesh. I Manipur råder nästan inbördeskrig och det tar veckor för nyheter att sippra ut, medan i Uttarakhand i norr försöker man göra delstaten ”Muslim-free” och i Assam lever armén på smuggling av trä från Myanmar och håller sig kvar på plats med hjälp av fake encounters – militären köper migranter av smugglare för att visa upp dem döda med vapen på arrangerade foton som argument för att armén måste finnas kvar och få mer resurser.

Indiens dramatiska historia illustreras möjligen bäst med morden på landets ledare Gandhi 1948, Indira Gandhi (Nehrus dotter) 1984 och sonen Rajiv Gandhi 1991. De första årtiondena efter självständigheten från britterna var en tid av hopp. Premiärminister Nehru tillsammans med Nasser i Egypten och Tito i Jugoslavien startade under den kalla kriget den Alliansfria rörelsen. Indien sågs då som löst allierad med Sovjet. Delstaterna Västbengalen och Kerala hade under många år kommunistiska regeringar (Kerala är ett exempel som nobelpristagare Amartya Sen lyfter för att visa att det är möjligt att ha hög livskvalité även under relativt knappa förhållanden 3).

Indira Gandhi styrde med järnhand och man befarade att Indien skulle bli en diktatur. V M Tarkunde, grundaren av Peoples’s Union For Civil Liberties, skrev 1993: ”Risken för att Indien ska bli en diktatur är inte helt borta […men] en annan och mer allvarlig risk för Indiens demokrati (…är) den allt starkare BJP [… som] ger det indiska folket – en blandning av aggressiv hindu-communalism och en lika aggressiv hindu-nationalism” 6. Communalism är ett annat ord för pöbelvåld, massorna som leds av blind tro och inflammerade nationalistiska känslor. ”Det är en fiende som finns inne i människornas sinnen [och är] svårare att bekämpa än yttre fiender som diktatorer”. Han pekar på risken att Indien kan bli en teokrati (religionsstyrd stat). I Modis Indien är communalism regeringens starkaste mobiliseringsstrategi och teokratin tar nu form inför våra ögon.

Indien har funnit en god vän i Israel, som också leds av etno-religiösa nationalister – det finns många likheter mellan sionismen och ”hindutva” 4. Indien är den störta exportmarknaden för israelisk vapenindustri, Israel tränar indisk polis och militär i ”counterinsurgency”, indiska politiker talar öppet om att tillämpa Israels strategi på Västbanken för att kolonisera Kashmir.

Dagens värld genomkorsas av olika konfliktlinjer. Väst håller sig krampaktigt vid sin självbild som världens centrum och fantasiernar om att om Ukraina inte vinner kommer allt att gå under. Men resten av världen ”köper inte” den fantasin. Modi utnyttjar skickligt Västs hopp om att Indien ska vara en motvikt mot Kina (och den tusenåriga europeiska rädslan för Islam, som inte längre är huvudfiende, men ändå kvarstår som en fantombild av allt negativt), men driver Indiens egna intressen genom att ingå i BRICS och stödja handeln i andra valutor än dollar. Helgardering alltså: vinner Väst vinner Indien; går det mot en multipolär värld är Indien med bland de nya makterna i BRICS.

Men varför skulle vi bry oss? Arundhati Roy säger ”majoritarianism”, ett annat ord för ”communalism”. Hur definieras nazismen och fascismen? Jo, som majoritetens diktatur i ett krig mot folket, som kidnappas som verktyg för fanatism och våld, som gömmer sig i parollerna om jord, blod, religion, ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”. Fernand de Varennes, FN:s specialrapportör i frågor om minoriteter, skrev nyligen: ”Låt mig upprepa det: Indien riskerar att bli en av världens största källor för instabilitet, grymheter och våld som en följd av de massiva och allvarliga kränkningar av främst religiösa och andra minoriteter som muslimer, kristna, sikher och andra. Det handlar inte om individer eller något lokalt, det är systematiskt och en återspegling av religiös nationalism.”

Under tiden jublar Frankrike, Storbritannien och USA över försäljning av Boeing- och Airbus-flygplan till Indien. ”Västvärlden ger Modi det syre han behöver för att förstöra Indien”, skriver Arundhati Roy. ”Jag ser det som en form av rasism. Västvärldens ledare säger att de är demokrater, men de är rasister: de tror inte att deras värden gäller för icke-vita länder. En gammal historia”.

Hon berättar om en liten film som får mig att rysa och tänka på nazisternas framfart i Tyskland. En lärare i en liten skola tvingar eleverna att misshandla den enda muslimen i klassen och efteråt utövar polisen och byns äldste påtryckningar på familjen att inte protestera. ”Vi har blivit nazister, inte bara våra ledare, TV och tidningar, stora delar av befolkningen också. Betydande andel av indier i USA, Europa och Sydafrika stöder fascisterna politiskt och ekonomiskt (…) Ingen av er” säger Roy till publiken i Theatre de Vidy i Lausanne ”kan säga att ni inte visste vad som var på gång”.

Regeringen under premiärminister Narendra Modi har som paroll ”India first”. Låter det bekant?

Ignacio Cabral


Noter:
1. BJP, Bharatiya Janata Party, på svenska Indiens folkparti har sina rötter i och är en del av den fascistiska rörelse RSS (Rashtriya Swayamsevak Sangh) grundad på 1920-talet.
2. Kishalay Bhatacharjee, Blood on my Hands, Confessions of Staged Encounters, Harper Collins, Gugugram, 2015.
3. Amartya Sen, Utveckling som frihet, Daidalos, Göteborg, 2002.
4. Azad Essa, Hostile Homelands – The New Alliance between India and Israel”, Pluto Press, London, 2023

Föregående artikelHANS BLIX: ”JAG TROR INTE PUTIN VILL ÅTERUPPRÄTTA DET RYSKA IMPERIET”
Nästa artikelPUTIN GER SIN SYN PÅ VÄRLDEN OCH HUR DEN MÅSTE FORMAS I FRAMTIDEN

7 KOMMENTARER

  1. Trycker man ner en folkgrupp på 200 miljoner, den näst Indonesien största muslimska grupp i något land så kan det väl till sist bli en eruption som gör Gaza till en västanfläkt.

    I Indien har jag upplevt något som brukar kallas omvänd rasism när vita européer blir utsatta. Det var då hinduer som kunde se på en med iskallt förakt. Inte alla förstås och övriga grupper var desto trevligare. För religion finns det så det räcker. Hinduer, muslimer, kristna både katoliker och protestanter, buddister, sikher, jainister och lite judar. Minns med välbehag mitt besök i sikhernas tempel i Amritsar. Mindre välbehag för den officersfamilj vi delade tågkupé med, dom varken hälsade eller sa ett ord. Och vi blev inte mer populära när vi lät deras betjänt, som förväntades stå beredd i korridoren sitta på våra platser!

    Sedan dess, 1974, har befolkningen tredubblats. Det fanns då en kampanj med en bild på pappa, mamma och två barn med texten 4 is à family, more is à Crowd, vilket tydligen inte gav så stor effekt. Med 1,4 miljarder är det nu världens befolkningsrikaste land.

    Men kanske är miljöförstöringen deras värsta problem, en dag i New Delhi kan motsvara två paket cigaretter när smogen ligger på. I Himalaya smälter glaciärerna som hittills stått för en stor del av vattenförsörjningen.

  2. Efter att ha läst Ignacio Cabrals text frågar jag så här: Hur blir det bättre när Förenta staternas och andra västländers makt minskar? I västvärlden sker maktväxlingar genom allmänna val, och nya politiska partier (eller nya rörelser inom partier, som trumpismen) kan tävla om makten. Men i stora delar av världen etableras ett odemokratiskt styrelseskick, med cementerade statsledningar, som i Indien, Ryssland, Folkrepubliken Kina, Turkiet, Iran. Yttrandefrihet finns mest i Västvärlden.

    Mina värderade meddebattörer på lindelof.nu tycker att den västliga demokratin och yttrandefriheten inte fungerar, den hindrar inte västliga övergrepp mot andra länder, och de tycker att odemokratiskt tillsatta ledare kan representera sina stater, och skapa välfärd i sina länder, minst lika väl som västliga valda ledare kan. lindelof.nu-skribenter pekar (med fog) på att Förenta staternas ledning har begått stora brott. Därför må Ryssland FR Kina, Indien, Iran med flera gärna stiga upp till världsledande makter, tycker de.

    Jag menar, att Förenta staternas och västländers förmåga att dominera världen har minskat tillräckligt. Världssamfundet riskerar att kasta ut barnet med badvattnet, när det västliga systemet försvagas, och styrelseskick av Narendra Modi-typ ökar i världen.

  3. Jan Arvid G!
    Jag förundras ändå av din fråga ”Hur blir det bättre…?”. För mig är det uppenbart att efter 200 år av västlig kolonialism och imperialism mot Kina, Indien, Iran m fl länder minskar det yttre trycket mot dessa länder när USA:s världsordning försvagas. Detta 200-åriga brutala tryck har självklart hämmat dessa länders utveckling och hindrat en inhemsk demokratisk utveckling. Stora motsättningar kommer finnas kvar mellan dessa länder, som förhoppningsvis kommer att kunna lösas på mer fredlig väg än vad som varit möjligt under USA-världens imperialistiska ekonomiska tryck och militära hot.

  4. Knut L!
    Då blir det alltså snart en ”inhemsk demokratisk utveckling” i världens stater? Och fred, ”förhoppningsvis”?

    Vad tror du risken, att stormakter även i framtiden för en dålig och förtryckande politik?

  5. Jan Arvid G!
    Mitt svar är att allt inte är nattsvart. Kanske världen kan gå in i en fredligare period igen, som den mellan 1945 och 1990, kanske t o m en ännu längre och ännu fredligare period. Kanske de framträdande nya stormakterna har lärt sig något av de senaste 200 åren trots allt och inte bara drivs av revanschlust? Kanske världsekonomin kan organiseras om utan en enda herre på täppan?

  6. Knut L!
    Du skrev ”Kanske världen kan gå in i en fredligare period igen, som den mellan 1945 och 1990”. Men perioden 1945–1990 var mindre fredlig än perioden 1990–2023, om man ser till antalet döda i konflikter.

    Jag undrar huruvida att du subjektivt tänker dig att perioden 1945–1990 var fredligare, eftersom Förenta staterna då mötte rejäl konkurrens om världsherraväldet, och tänker dig perioden efter kalla kriget som mindre fredlig, eftersom Förenta staterna då var enda supermakten?

    Det är svårt att mäta en periods fredlighet. Kanske att mina uppgifter är fel?

  7. Mycket intressant fråga du tar upp, Jan Arvid!
    Har du (eller Knut) någon uppfattning om hur krigen utspelade sig och var. Kanske främst när de båda supermakterna möttes via ombud (ömsesidigt eller ensidigt)? Eller möjligen när det krävdes ”rättning i leden” på den egna spelplanen (Ungern, Tjeckoslovakien). Eller måhända när den gamla koloniala ordningen vältes över ända (Afrika). Utan en sådan lite finfördelad statistik blir frågan om ”mindre fredlig” nästan helt betydelselös. Utom för de som blandas in i de olika konflikterna, förstås.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.