Inför 100-årsjubiléerna 2017

Som förberedelse för debatterna som kommer att bryta ut nästa år har Anders Persson letat i litteraturen kring den ryska revolutionen, dock ej systematiskt. Utifrån sina napp kommer han att återkomma med funderingar kring vad som egentligen skedde 1917. Meningen är att försöka utmana hävdvunna uppfattningar och att i bästa fall stimulera andra till egna studier och inlägg här på bloggen inför 100-årsjubileet.

Daily-Mirror-1917

En brittisk tidning meddelar att tsar Nikolaus II har abdikerat. Februarirevolutionens första seger – men var det en entydig seger?

Nästa år firas några viktiga 100-årsjubiléer: ryska februarirevolutionen 8 mars, 6 april USA:s insteg i första världskriget, ryska oktober-(bolsjevik-)revolutionen 7 november och Finlands självständighet den 6 december. De kommer alla att ge upphov till en strid ström av böcker, TV-dokumentärer, tidnings- och tidskriftsartiklar, ledar- och debattinlägg från yttersta “vänstern” till yttersta “högern”. Detta kommer i synnerhet att gälla “oktoberrevolutionen”: var det en “det ryska folkets revolution” eller en “bolsjevistisk statskupp”?

Debattörerna både till “vänster” och “höger” kommer säkert att skildra det hela som en kamp mellan klasser. Men medan “vänstern” kommer att hävda att revolutionen var en nödvändighet emot ett hopplöst degenererat feodalvälde kommer “högern” troligen att hävda att bolsjevikerna förutan var tsarväldet på väg emot sin egen upplösning och hade Ryssland “lämnats ifred” hade det genomgått en borgerlig utveckling som lagt grunden för en västerländsk kapitalistisk utveckling à la Italien eller Polen.

Var alltså den ryska oktoberrevolutionen “onödig”? Blev den i praktiken ett steg tillbaka för Ryssland och dess folk, en fördröjning av en modern välståndsutveckling?

Abstrakt fråga utan konkretion?
Men frågan är abstrakt och saknar konkretion till det faktiska läget 1917. Ty det är inte lätt att gå från allmänna resonemang, allmänna sanningar till lösningar på konkreta spörsmål ställda av händelseutvecklingen själv.

Det är lite grand som med “2:a Internationalens” omtalade “förräderi” i augusti 1914. Tvärtemot flera löften och resolutioner valde som bekant de flesta socialdemokrater att stödja sitt lands krigförande elit.

Det som gjorde situationen komplicerad denna sommar 1914 var att det var Ryssland som mobiliserade emot Tyskland, som då svarade med att förklara krig. Ryska armén gick till angrepp och hade inledande framgångar i Ostpreussen. Att för en tysk socialdemokrat i detta läge motsätta sig att tyska armén mobiliserades hade varit en politiskt mycket svår uppgift. En politisk klarsyn hade också måst utveckla sig inom extremt kort tid, 48-72 timmar mot en bakgrund av förvirrade och dramatiska händelser.

Den tyska socialdemokratin hade dessutom, med något enstaka undantag, sysslat med att prägla sina medlemmar i partiet med krav på nationellt försvar mot Ryssland. Jan Myrdal menade i sitt tal i Degerfors 13 augusti att “man hade utan historisk analys använt sig av vad Marx och Engels skrivit i ett tidigare skede”.

Allmänna och speciella sanningar
En “historisk analys” hade nog inte ändrat så mycket. Det som Marx och Engels på 1800-talet skrivit om Tsarryssland gällde fortfarande 1914. Det tsarryska imperiet var ett “folkens fängelse” etc. Det var korrekt att framställa det som “reaktionens bastion” o s v. Problemet 1914 var att utan att rucka på denna “allmänna sanning” formulera en “speciell sanning” som gällde i augusti 1914.

Svårigheten att gå från allmänna sanningar till speciella konkreta beslut visade sig i mindre format när den svenska antiimperialistiska vänstern 1982 stödde Margret Thatchers intervention emot Argentina och 2011 när de stödde Natos och EU:s angrepp på Libyen. I båda fallen överrumplades “vänstern” med argument att Argentina var en “blodig diktatur” och att Libyen leddes av en “galen diktator” som stod beredd att inleda folkmord på sin egen befolkning.

Huvudmotsättningen i Tsarryssland 1917
På samma sätt förhåller det sig med den ryska revolutionen i eftervärldens ögon. På ett allmänt strategiskt plan handlade det om motsättningar mellan överklass och underklass. Men på ett speciellt konkret plan gick den politiska skiljelinjen, huvudmotsättningen, helt “på tvären”.

Det är här jag kommer att söka driva en tes, att den fråga som blev den avgörande, den som 1917 utlöste den första revolutionen i februari (gamla stilen, i mars enl. vår tideräkning) gällde KRIGET. Skulle Ryssland fortsätta att kämpa eller söka separatfred med Tyskland?

När kvinnorna i Petrograd på kvinnodagen den 23 februari (8 mars nya stilen) gick ut i en demonstration emot livsmedelsransoneringarna möttes de på sedvanligt vis med hugg och slag av ordningsmakten. Men redan efter ett par dagar verkar stämningen ha förbytts och de vanligtvis grymma kosackerna lät sig kärvänligt smickras med blomsterbuketter.

I många skildringar har detta tolkats som ett uttryck av solidaritet med det arbetande folket. Jag har alltid haft svårt att tro på detta: att kosackerna blivit ömhjärtade.

Hur bli av med tsar Nikolaus?
Djupare studier har pekat mot en annan tolkning. Delar av den ryska eliten hade sedan länge varit missnöjda med hur kriget emot Tyskland skötts. De var väl medvetna om att deras brittiska och franska bundsförvanter också var missnöjda. Ryssland bidrog inte tillräckligt i krigsansträngningarna. Problemet var att överbefälhavaren, tsar Nikolaus II, var inkompetent för sin uppgift och vägrade lämna ifrån sig ansvaret.

De plötsliga folkliga protesterna gav nu den tsarkritiska falangen i den ryska eliten det momentum den behövde för att en vecka senare tvinga tsaren att stiga ner från tronen. Detta var februarirevolutionens stora seger. Men vad var det en seger för?

För den segrande ryska eliten stod saken klar. Nu äntligen skulle kriget från Rysslands sida kunna föras till ett segerrikt slut. Folket var också enat bakom denna politik. Med ett undantag var också bolsjevikerna med på noterna. Undantaget hette Lenin.

  5 kommentarer for “Inför 100-årsjubiléerna 2017

  1. John Näsman
    2016-08-21 kl. 7:16

    Att “den svenska antiimperialistiska vänstern 1982 stödde Margret Thatchers intervention emot Argentina och 2011… Natos och EU:s angrepp på Libyen” är en sanning med viss modifikation. Jag tillhörde – och tillhör – den del av denna modifikation som går under namnet Kommunistiska partiet. Men nog fanns där fler som tog ställning på samma sätt som vi?

    Det fanns också fler än Lenin som tog konsekvent ställning mot kriget, redan i samband med dess utbrott 1914. Säkert är det så “Att för en tysk socialdemokrat i detta läge motsätta sig att tyska armén mobiliserades hade varit en politiskt mycket svår uppgift”. Karl Liebknecht löste den icke desto mindre.

  2. Anders Persson
    2016-08-21 kl. 13:04

    John N!
    Jo det fanns undantag, men nu gällde det att få med sig, om inte en majoritet av folket så en “tillräckligt” stor grupp för att sätta stopp för vansinnet.

    Ett PS till min artikel bortföll. Där påminde jag om att den “maoistiska vänstern” på 1970-talet tolkade Marx och Engels skrifter om Tsarryssland ganska bokstavligt.

  3. Björn Nilsson
    2016-08-21 kl. 17:26

    En förhoppning (som naturligtvis kommer att svikas) är att diskussionen om 1917 baseras på bästa historiska studier, där grundliga arkivstudier är viktigare än löst tyckande och mer eller mindre skumma politiska dagordningar. I och med att kapitalismen idag återigen är rätt skakig har jag en känsla av att det gäller att till varje pris påvisa hur dåligt det är att göra revolution!

  4. Hans Andersson
    2016-08-21 kl. 21:04

    Det blir naturligtvis officiell retorik gällande revolutionen och med övrig pompa och ståt. Men det finns väl utrymme i dagens Ryssland för olika uppfattningar och det gäller väl att plocka fram andra bilder än de officiella, vilket för övrigt alltid gäller vid sådana högtidlighållanden oavsett bakgrund.

    Jag tror Putin håller ett tal eller liknande som belyser samarbetet och samverkan med Kina och där bekräftar återigen det militära samarbetet och de gemensamma intressena för de båda nationerna.

    I övrigt försoning och inte för mycket i detalj om vad som skedde interventionen och inbördeskriget. Därav var det naturligt att general Denikin tilläts läggas i rysk jord. Filmatiseringar kring den vita sidans hjältar en följda av detta, men naturligtvis inga filmer med Lenin eller Trotskij i hjälteroller. Å andra sidan var de i verkligheten riktiga hjältar och räddade nationen från undergång.

    Intressant blir inbjudningarna till världens stater och ledare och vilka som ansluter eller inte. Undrar om Sverige får inbjudan och i så fall hur de ställer sig.

  5. Kalle Gustavsson
    2016-08-23 kl. 12:06

    Näsman!
    Den “modifikation som [nu] går under namnet Kommunistiska partiet” försvarade Sovjetunionens intervention 1979 i Afghanistan. KP:s anti-imperialism är inte trovärdig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.