Nästa år firas några viktiga 100-årsjubiléer: ryska februarirevolutionen 8 mars, 6 april USA:s insteg i första världskriget, ryska oktober-(bolsjevik-)revolutionen 7 november och Finlands självständighet den 6 december. De kommer alla att ge upphov till en strid ström av böcker, TV-dokumentärer, tidnings- och tidskriftsartiklar, ledar- och debattinlägg från yttersta ”vänstern” till yttersta ”högern”. Detta kommer i synnerhet att gälla ”oktoberrevolutionen”: var det en ”det ryska folkets revolution” eller en ”bolsjevistisk statskupp”?
Debattörerna både till ”vänster” och ”höger” kommer säkert att skildra det hela som en kamp mellan klasser. Men medan ”vänstern” kommer att hävda att revolutionen var en nödvändighet emot ett hopplöst degenererat feodalvälde kommer ”högern” troligen att hävda att bolsjevikerna förutan var tsarväldet på väg emot sin egen upplösning och hade Ryssland ”lämnats ifred” hade det genomgått en borgerlig utveckling som lagt grunden för en västerländsk kapitalistisk utveckling à la Italien eller Polen.
Var alltså den ryska oktoberrevolutionen ”onödig”? Blev den i praktiken ett steg tillbaka för Ryssland och dess folk, en fördröjning av en modern välståndsutveckling?
Abstrakt fråga utan konkretion?
Men frågan är abstrakt och saknar konkretion till det faktiska läget 1917. Ty det är inte lätt att gå från allmänna resonemang, allmänna sanningar till lösningar på konkreta spörsmål ställda av händelseutvecklingen själv.
Det är lite grand som med ”2:a Internationalens” omtalade ”förräderi” i augusti 1914. Tvärtemot flera löften och resolutioner valde som bekant de flesta socialdemokrater att stödja sitt lands krigförande elit.
Det som gjorde situationen komplicerad denna sommar 1914 var att det var Ryssland som mobiliserade emot Tyskland, som då svarade med att förklara krig. Ryska armén gick till angrepp och hade inledande framgångar i Ostpreussen. Att för en tysk socialdemokrat i detta läge motsätta sig att tyska armén mobiliserades hade varit en politiskt mycket svår uppgift. En politisk klarsyn hade också måst utveckla sig inom extremt kort tid, 48-72 timmar mot en bakgrund av förvirrade och dramatiska händelser.
Den tyska socialdemokratin hade dessutom, med något enstaka undantag, sysslat med att prägla sina medlemmar i partiet med krav på nationellt försvar mot Ryssland. Jan Myrdal menade i sitt tal i Degerfors 13 augusti att ”man hade utan historisk analys använt sig av vad Marx och Engels skrivit i ett tidigare skede”.
Allmänna och speciella sanningar
En ”historisk analys” hade nog inte ändrat så mycket. Det som Marx och Engels på 1800-talet skrivit om Tsarryssland gällde fortfarande 1914. Det tsarryska imperiet var ett ”folkens fängelse” etc. Det var korrekt att framställa det som ”reaktionens bastion” o s v. Problemet 1914 var att utan att rucka på denna ”allmänna sanning” formulera en ”speciell sanning” som gällde i augusti 1914.
Svårigheten att gå från allmänna sanningar till speciella konkreta beslut visade sig i mindre format när den svenska antiimperialistiska vänstern 1982 stödde Margret Thatchers intervention emot Argentina och 2011 när de stödde Natos och EU:s angrepp på Libyen. I båda fallen överrumplades ”vänstern” med argument att Argentina var en ”blodig diktatur” och att Libyen leddes av en ”galen diktator” som stod beredd att inleda folkmord på sin egen befolkning.
Huvudmotsättningen i Tsarryssland 1917
På samma sätt förhåller det sig med den ryska revolutionen i eftervärldens ögon. På ett allmänt strategiskt plan handlade det om motsättningar mellan överklass och underklass. Men på ett speciellt konkret plan gick den politiska skiljelinjen, huvudmotsättningen, helt ”på tvären”.
Det är här jag kommer att söka driva en tes, att den fråga som blev den avgörande, den som 1917 utlöste den första revolutionen i februari (gamla stilen, i mars enl. vår tideräkning) gällde KRIGET. Skulle Ryssland fortsätta att kämpa eller söka separatfred med Tyskland?
När kvinnorna i Petrograd på kvinnodagen den 23 februari (8 mars nya stilen) gick ut i en demonstration emot livsmedelsransoneringarna möttes de på sedvanligt vis med hugg och slag av ordningsmakten. Men redan efter ett par dagar verkar stämningen ha förbytts och de vanligtvis grymma kosackerna lät sig kärvänligt smickras med blomsterbuketter.
I många skildringar har detta tolkats som ett uttryck av solidaritet med det arbetande folket. Jag har alltid haft svårt att tro på detta: att kosackerna blivit ömhjärtade.
Hur bli av med tsar Nikolaus?
Djupare studier har pekat mot en annan tolkning. Delar av den ryska eliten hade sedan länge varit missnöjda med hur kriget emot Tyskland skötts. De var väl medvetna om att deras brittiska och franska bundsförvanter också var missnöjda. Ryssland bidrog inte tillräckligt i krigsansträngningarna. Problemet var att överbefälhavaren, tsar Nikolaus II, var inkompetent för sin uppgift och vägrade lämna ifrån sig ansvaret.
De plötsliga folkliga protesterna gav nu den tsarkritiska falangen i den ryska eliten det momentum den behövde för att en vecka senare tvinga tsaren att stiga ner från tronen. Detta var februarirevolutionens stora seger. Men vad var det en seger för?
För den segrande ryska eliten stod saken klar. Nu äntligen skulle kriget från Rysslands sida kunna föras till ett segerrikt slut. Folket var också enat bakom denna politik. Med ett undantag var också bolsjevikerna med på noterna. Undantaget hette Lenin.
