År 1941 flyttade min familj, som bestod av pappa Jonas Otto, mamma Karin, min äldre syster Gittan, jag själv och min yngre bror Magnus, till en äldre villa på Fågelsträcket på Lidingö. På promenadavstånd från ändstationen Kyrkviken för spårvagn nummer 20 som hade sin andra ändstation på Humlegårdsgatan i Stockholm. Strax nedanför Kungliga Biblioteket.
Så mina minnen från vår tidigare bostad, en lägenhet på Torsgatan 76 i Stockholm, kan jag datera till tiden före fem års ålder. Tidigt minns jag till exempel hur jag stod och lekte med en celluloiddocka framför vår gasspis där diskvattnet hölls varmt av en gaslåga. Min mor stod bredvid mig och diskade och sköljde tallrikar.
Gaslågan var spännande så jag petade på den med min docka som genast tog eld. Jag tappade dockan på golvet framför köksskåpet och lågorna slog upp längs skåpdörren. Min mor var snabbtänkt och tömde genast sköljvattnet för disken över skåpdörren och den brinnande dockan. Så tillbudet tog en ända utan förskräckelse.
Vår lägenhet låg ett kvarter från där Torsgatan slutade vid Norra stationsområdet. Dit brukade jag gå för att se det spännande som hände där. En minnesbild har jag av öppna godsvagnar lastade med stora nystan av svarvspån. Jag brukade ta med mig intressanta fynd tillbaka. Till exempel krokiga spikar och minns hur min storasyster en gång tvingade mig att kasta bort dem när hon mötte mig på hemvägen.
Från ett fönster i vår lägenhet kunde jag se ned på den glesa trafiken på Torsgatan. Jag minns hur jag funderade på hur lastbilarna framdrevs och min slutsats var att en man måste ligga under flaket, där pedaler fanns som på cyklarna, och trampa fram bilen. Ett första ögonblick av ingenjörsmässigt tänkande som så småningom skulle bli mitt yrke.
Jag har läst mycket i mitt liv, men har numera svårt att läsa böcker. Det har ingenting med synen att göra. Den är fortfarande fullgod. Men när jag slagit mig ned i min invanda läsfåtölj börjar jag efter ett antal sidor att nicka till och lägger boken åt sidan för att i stället ta en tupplur. Jag tolkar det som att mitt problem med närminnet gör att jag snabbt tappar tråden till handlingen i boken och därmed intresset för dess innehåll.
Det utgör egentligen inte något stort problem för mig. Jag har ju läst så otroligt många böcker och har nu fullt upp med andra aktiviteter. Som till exempel att sälja ut min boksamling med hjälp av Bokbörsen så att andra läsare kan infoga några av mina många böcker i sina bibliotek.
Men jag tänkte ändå att jag borde pröva på att läsa någon av alla de böcker av Jan Myrdal som jag samlat på mig under årens lopp och haft så mycket glädje av. Så jag plockade på måfå fram boken Inför nedräkningen från år 1993 och upptäckte att här hade jag inget problem att följa med i texten när Myrdal vrider och vänder på vad han skrivit om tidigare för att dra nya slutsatser. Ständigt beredd att ompröva sina erfarenheter. Jag har ju redan tidigare, medan minnet var gott, läst det mesta av vad han skrivit.
När Myrdal började presentera sina Skriftställningar från första numret av Folket i Bild/Kulturfront år 1972 hade jag inte så lätt för att läsa hans texter. Men jag lärde mig så småningom allt mer att förstå hans sätt att skriva. Jag skaffade ofta de böcker som han kort omnämnde i sina texter för att tydliggöra ursprunget till sina ställningstaganden. Texterna blev som ett slags universitet för mig liksom för andra fibbare.
När jag sedan började arbeta med Satirarkivet* blev mycket av vad Myrdal skrivit en kunskapskälla för mig. Jag fick till exempel låna de originaldiabilder som hade använts vid tryckningen av den stora boken 5 år av frihet : 1830-1835 : Daumier & Grandville mot bankirernas Kung Päron. Och kunde därigenom på nätet presentera ett antal unika bilder utförda av de franska satirtecknare som var verksamma under denna period.
Satirarkivet ligger för närvarande i malpåse i väntan på att en ny huvudman kan ta över ansvaret så att det ånyo blir tillgängligt för alla. Hela underlaget finns bevarat som en källa till att vidareutveckla denna guldgruva ur satirtecknandets historia.
Hela Jan Myrdals och Gun Kessles stora arkiv bevaras pietetsfullt av Jan Myrdal sällskapet i Jan Myrdalbiblioteket i Varberg och är öppet för besök av intresserade som vill lära sig mer om denna svenske lärdomsgigant.
* Satirarkivet är samlade satirisk bilder från olika tider och olika länder. Det ligger som sagt i träda tills vidare.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Jag minns en äldre vän, Arvid, hur han sa ”vilken tjock bok du läser” när han såg en bok jag höll på med, ity han själv tröttades av tjocka böcker p g a ålder – apropå det du nämner. Jag var runt fyrtio (f 51) och han född 1909, så vi hade ett långt åldersspann mellan oss. Att läsa är ett jobb och det tänker du inte på förrän på ålderns höst! Idag har jag problem med böckerna eftersom alla tidningar och YouTube tar så stor plats – närminnet inte problem, men väl trötthet vid bokläsning även om jag har ett par böcker på gång, men det tar en jäkla tid att läsa böcker numera!
Glömde en sak, nämligen Henriks beskrivning av den tidiga barndomsupplevelsen av ingenjörskonst som han framledes levde proffessionellt. Ja så börjar intressen, alla dock inte förunnat, ändock många kanske majoriteten går mer slumpens vägar.