Plötsligt och utan förvarning – i tidiga tonår – kastade olusten sin skugga över den kutryggige grabben som den kortvuxne gympaläraren – sadistisk klang i stämman – skickade på ”hållningsgymnastik” efter skoldagens slut: ”Ni är som kluvna vid halsen, behöver det!” (Översatt: vi långskånkar)

Jag skyllde den kvardröjande – för den vek inte från min sida – olustkänslan på det vingklippande Bruket. Det räckte att på nära håll iakttaga mina strävsamma, skötsamma föräldrar och deras inrutade liv på Smedsgatan. Där persiennerna i köket halades ner när det var sovdags. Samma klockslag varje afton.

Och samma mönster dag ut och dag in. I fjärran det aldrig tystnande Verket. Grottekvarnen bullrade, Hesa Fredrik ylade, vinter som vår, sommar som höst. Gubbarna trampade plikttroget på sina hojar till och från gropen med fabriksanläggningarna.

Oavsiktligt bjöd mina föräldrar på en tidig lektion om hur självdisciplinering fungerar. Du måste lägga existentiella band på dig själv, tysta din inre röst. Bliv vid din läst, sluta drömma om något annat. Livet blir ändå aldrig annorlunda. Det som är, det är.

Långt senare studerade jag Friedrich Nietzsche och Michel Foucault, ryste: ”kroppen är själens fängelse”. Vi är våra egna fångvaktare, har kastat nyckeln till celldörren.

Det värsta: förutsägbarheten. Inget gick, till synes, att ändra på. Orubbliga strukturers, framförallt mentala, makt över människors sinnen. Så småningom anammade jag begreppet tankefigurer från sociologen Johan Asplund. Kanske borde ersättas med tankedemoner.

Jag flyttade direkt efter studenten till lärdomens stad invid Fyrisån. Olusten hängde oinbjuden på, smög sig in i studentbaracken tillsammans med kastruller, konservburkar modern skickat med och gitarren.  

Och jag tvingades konstatera, utan att därför slutgiltigt kunna förklara samma olust: ”Man kan ta LEK ur Sandviken, men inte Sandviken ur LEK.” 

”Ful sockerdricka”, min mors uttryck om spriten, hjälper inte. Jag har provat och det rejält, jag lovar. I bästa fall hjälper intaget en kort stund, skänker eufori: ”roligare vara full än nykter”. Därefter ruelse så det räcker och blir över. 

En svart korp landar på axeln, låter sig inte viftas bort. 

”Om vi inte symboliserar, dör vi.” Citatet tillskriver jag den franske psykoanalytikern Jacques Lacan, har ofta lånat det. Tack och lov för skrivandet och orden- de befriande orden enligt Marie Cardinal efter sju år av psykoanalys – som möjliggör distans till olusten. 

Jag kan skriva om den, förhålla mig medvetet, så mycket jag förmår, till den. Men den piper inte därför iväg och håller sig borta för gott, undermedvetet gäckar den mig. 

Gunnar Ekelöf diktade om smärtan (cancer i strupen, tror jag) som han om natten ”sällskapade” med, eftersom: ”Smärtan vill inte vara ensam.”  Jag skulle, för min del, gärna slippa ”sällskapa” med olusten. 
Numera försöker jag betrakta den som ett skov. Olusten kommer och går. Jag vet att när den slår till så är det ändå övergående. ”Du kunde ha det värre”, som min fantasikompis Mulle Mörk tröstande brukar säga. 

Föregående artikelLag och rätt är komplicerade ting
Nästa artikelUkraina kan inte vinna kriget, men det tillåts ändå fortsätta
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

6 KOMMENTARER

  1. Jag föddes 1950 i Växjö med då knappt 20.000 invånare, idag efter storkommunreform och tillväxt ca 100.000 invånare. Växte upp i ett S-hem men föräldrar var inte politiskt aktiva, den enda demonstration min far gick i var en Vietnamdemonstration! Mycket har jag känt men aldrig att ”det som är det är” eller ”bliv vid din läst”. Tvärtom fram tills nyligen känt framtidstro, möjligheter. Jag fick uppmuntran att bli nåt, men inte press att studera, men det blev ändå inte mer än gymnasium. Kan skillnaden vara att Växjö är inget brukssamhälle och inte på nedgång utan tvärtom?

  2. Ulf N!
    Jag drömde om att få ägna mig åt musik. Var med och startade ett band innan jag hunnit fylla fjorton. Men såklart, först måste man ju ha ”ett riktigt jobb”. Musik kan man alltid utöva på fritiden, men inte ”leva på”. Alternativen var två: antingen börja i Verket (på Kontoret kanske i mitt fall, med studentexamen i bagaget), eller åka till Uppsala. Jag lutade åt det första, tänkte ”tillfälligt”, jojo – jag hade säkert blivit kvar som mina jämnåriga kompisar. Min dåvarande flickvän låg på: ”Du ska till Uppsala!”. Och så blev det. Tack och lov.

  3. Ur ett Bourdieu-perspektiv vore det intressant att försöka förstå hur en annan sandvikengrabb vid namn Tomas Folke Jonas Ledin född 1952 kunde stå kvar i sin dröm om att bli musiker. Men inte en Lasse E – och andra!

  4. Leif S!
    Vi är några från Bruket i Sandviken som blev skrivande människor, därigenom bearbetande det brukssamhälle vi lämnat, men som aldrig lämnat oss: Göran Norström, Anna Westberg (inte från Sandviken men en närliggande ort, vad jag vet), icke minst Per Gunnar Evander. Det finns flera exempel, men jag stannar här. (Samtliga uppräknade döda.) Därigenom skulle man kunna säga, att vi TACK VARE Bruket blev författare. Mammas barndomskamrat Stig Sjödin bröt sig loss, men återvände till Verket och Sandviken i sitt skrivande. Ledin vågar jag inte uttala mig om. Vet därför inte om Bruket förekommit i hans texter, till skillnad från de ovan nämnda.

  5. Jamen absolut. De skrivande!
    Och inte att förglömma årets Ivar Lo-pristagare Bernt-Olov Andersson som, liksom jag, har ett förflutet i Kungsgården, där även Anna Westberg kom ifrån. Varje liten by är ett universum, som folkhögskolerektorn från Medle, Skellefteå, John Olofsson brukade säga.

  6. Kul att läsa med viss igenkänningsfaktor som efterkrigsbarn jag är, uppväxt på industriort i södra delen av landet. Nu blev min livsresa inte utrustad med något ambitiöst slutbetyg från högre studier ty för dem ”obildade” som mig, fanns alltid goda förutsättningar till plats på bruket eller industrin och med den tryggheten i bagaget syntes framtiden ljus, samt därefter kom militärtjänsten in i bilden. En mognadsprocess till vuxenvärlden, alldeles utmärkt om jag blickar tillbaka i backspegeln och ser hur livet gestaltade sig för den unga generationen med samma förutsättningar.

    I berättelsen finns också kollektivets minnesvärda sammanhållande kitt och en genuin framtidsoptimism som utgick från våra föräldrars pliktkänsla, vilka upplevt än mer av fantastisk välfärdsutveckling från statarsamhällets förnedrande livssituation, vidare till 40 timmars arbetsvecka och 5 veckors semester. Ofattbart att denna utveckling kunde ske under hundra år och tänk; min generation (tidigt 40-tal) har mött människor som inte förrän i vuxen ålder upplevt några bilar eller flygplan.

    Och nu i denna tid då kriget återigen kommit nära, där två stormakter är inblandade, tynger detta tveklöst mina tankar om hur framtiden kommer att bli för barnen. Därtill några andra mycket svåra problem mänskligheten har ansvar att lösa.

    Då min tid befinner sig intill nära nittio minuter, för att tala fotbollsspråk får jag försöka göra ett gott avslut i matchen som varit en ganska lång och händelserik upplevelse i med och motgång. Det kommer ju än fler och nya utmaningar för laget jag håller på. Så är det.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.