Kort efter Ernst Jüngers bortgång 1998 gav tyska posten, Deutsche Post, ut ett frimärke med hans porträtt.
För ett antal år sedan var jag hembjuden till journalisten Björn Cederberg i Östberlin. Med adress i forna arbetarklasstadsdelen Prenzlauer Berg. Numera posh att bo där. Lattefolket har med plånböckerna och banklånen ockuperat de förr så luggslitna kvarteren. Mediefolket – typ kollegerna i Söderreservatet i Stockholm.
Den kreativa klassen etiketterade den amerikanske professorn och urbanitetsforskaren Richard Florida dem. Den tyckande klassen, enligt belackarna.
Cederbergs dystert gråbleka hus hade av okänd anledning fått stå kvar orört och orustat. Han berättade att det hände titt som tätt att turistbussar stannade till på gatan strax utanför. För att det skulle tas fotografier på Östberlin som under DDR-tiden fortfarande var.
Att det sönderfallande huset fortfarande höll ihop tycktes mig en gåta. Förfallet kanske förklaras av outredda ägandeförhållanden efter realsocialismen och den statliga folkegendomens upphörande. Vanligt i Östberlin åren efter 1990.
Cederberg har, i likhet med den framlidne författaren Per Landin, haft en tendens att söka sig till kontroversiella, vad jag föredrar att kalla icke rumsrena figurer i germanernas väldiga rike. Kanske fungerande som projektionsskärmar eller ingående i ett pågående identitetssökande? Eller helt enkelt bara jäkligt spännande och fascinerande!
En dokumentär, Förräderi, gjordes om Sascha Anderson som alla förtjust förblindade trodde var dissidenternas omutlige beskyddare under DDR-åren. Den siste på jorden att misstänka för något annat. Men när Stasi-arkiven öppnades visade det sig att han varit informatör.
Någon han envist förnekade. Och han slog, nästan skrattande, ifrån sig som om det var det tokigaste han hört. När Cederberg konfronterade honom inför kameran.
Och så en av det forna Europas verkliga höjdare och djupingar, Ernst Jünger (1895–1998), som Cederberg gjorde filmen 102 år i hjärtat av Europa om.
Intellektuella tyskar förefaller att i rakt nedstigande led härstamma från Metusalem. Andra som kan nämnas i det exklusiva, ”sega”, sällskapet Hitlers favoritjurist Carl Schmitt och filosofen Hans-Georg Gadamer. Hundraåringar och mer därtill. Klara i knoppen in i det sista.
Denne Jünger som i 20-talets de skarpa motsättningarnas Berlin, gatustrider vanliga mellan kommunister och nazister, förekom i samma brokiga kretsar som Goebbels. I vilka den modernitetskritiska diskussionens vågor gick höga.
Goebbels tillhörde till en början den nazistiska rörelsens vänsterflygel. Men karriären krävde att han klev av hästen och inrättade sig i Führerns led.
Det var inte lätt att fånga Jünger på film. Cederberg och hans fotograf sökte upp den förre i hans gård på den tyska landsbygden. Och bemöttes minst sagt kyligt och avmätt.
De måste vänta länge på ett värdshus i närheten av Jüngers bostad, innan de beviljades audiens. De spelade helt enkelt inte i samma division, enligt intelligensaristokraten Jünger. Inga intellektuella jämlikar. Och det förmedlades med all önskvärd tydlighet från den högdragna, tillknäppta Jünger. Om än artig och belevad.
Jag kommer osökt att tänka på Jünger när jag läser dödsrunorna över den nyligen bortgångne Peter Luthersson. Även en person som Håkan Sandell, vän med Luthersson och kände honom väl, benämner honom ”konservativ”. (I Opulens 2025-03-04)
Men radikalkonservativ är en mer träffande benämning. En i Sverige tämligen oplöjd och därför okänd tankefåra. Frestande spekulera om varför det intellektuella klimatet är så torftigt som det är.
Kanske orkar vi inte med det till synes motsägelsefulla? Det icke-entydiga? Vi söker klarhet och besked. Inget får förbrylla eller förundra, sätta myror i skallen. Ett tidens tecken att studenterna på universitetet inte gärna läser krävande böcker.
Jag passade på att fråga Cederberg om han kunde nämna någon radikalkonservativ i Sverige. ”Det skulle väl vara Peter Luthersson, då.” Det speglar en intellektuellt smal miljö. Men jag tror det stämmer och att han hade rätt.
Jüngers komplexa intellektualitet, hans radikalkonservatism som i högsta grad är rörlig och sökande och motsatsen till stelnad och reaktionär, saknar en motsvarighet i vårt tankefattiga land. Jag hänvisar den nyfikne till Jüngers originella böcker.
Verk att som läsare slita med, men mödan värt att försöka tränga in i. Jag lovar.
Försöka förstå Jüngers egenartade hållning gentemot tillvaron. Inte enkel att sammanfatta och handbokspresentera. Ingen svartvit, antingen eller- position som underhåller tankelättja. Eller som söker vara till lags för att inte irritera det ”goda” förnuftet och smakens bärare. Obekväm i mer än en bemärkelse.
Jag anbefaller att börja med de till svenska översatta, om man inte läser tyska, I stålstormen och På marmorklipporna.
Sahra Wagenknecht, en hårsmån från att ta sig in i Förbundsdagen vid senaste valet, omtalas som vänsterkonservativ. Det kan jag gott tänka mig att också titulera mig. Konservativ i synen på familj och kulturella traditioner. Vänster när det kommer till ekonomi och klassamhälle. En antikapitalistisk, antimodernistisk skvader.
Nej, förresten. Radikalpessimist fastnar bättre på mig. Nu i det skymningstillstånd som råder i Europa under krigshetsen. Jag betackar mig. Men vad hjälper det?
Lasse Ekstrand låter antyda att den nyligen bortgångne redaktören med mera Peter Luthersson skulle vara en ”radikalkonservativ” i Ernst Jüngers anda. Det stämmer nog inte. Luthersson var fascinerad av Jünger, vars förstavärldskrigsbok In Stahlgewittern han gav ut på svenska, liksom av poeten Bertil Malmberg: han ingick i styrelsen för ett kortlivat Bertil Malmberg-sällskap. Ingen av dessa författare var några tvättäkta demokrater, men de stod Hitler och nationalsocialismen emot. Inte heller Thomas Mann gillade demokratin, men han kom att bekämpa Hitler.
Som litteraturforskare fängslades Peter Luthersson av den moderna europeiska avantgardismen. Det betyder inte att han omfattade den med hull och hår. Alldeles tvärtom! Han visade i flera av sina böcker hur många av dessa modernister uppfattade sig som en andens aristokrati och föraktade pöbeln. Istället drogs de till vänstertotalitära ideologier, och få av dem hade mod och förstånd att stå det stalinistiska regementet emot. De är ändå intressanta i sin egen rätt, och man måste inte bli smittad av bekantskapen med dem. Luthersson var en bergfast demokrat och en kritisk ande. Den som forskar om spindlar behöver inte älska spindlar.
Sven H!
Bra att vi diskuterar PL som förtjänar en sådan diskussion. Han har i flera dödsrunor i olika aviser betecknats ”konservativ”. Men det anser jag inte fångar honom, hans intellektualitet var för sammansatt för den förenklingen, den rymde ståndpunkter som kunde tyckas motsägelsefulla. Om vi nu skall sätta en etikett.
Min förståelse av den radikalkonservativa andan, och som jag förstår och läser Jünger, gör att jag finner PL hemmahörande inom denna. Och i likhet med Björn Cederberg kan jag inte komma på någon mer i vårt land som jag skulle beteckna radikalkonservativ.
Nå, min uppmaning blir: läs Luthersson. Och läs Jünger. Låt samtalet om intellektualitet och de intellektuella fortgå. Och låt oss uppmärksamma och inspireras av de intellektuella som vägrat vara maktens pipor, för att knyta an till Jan Myrdal.
Må Peter Luthersson få sin renässans. Många som går bort återuppstår på arenan som den växt som efter branden blommar upp, och endast då. Oroande tendenser är att djupare läsande tycks vika idag som ett tecken i tiden, och där bjäfs betalar sig bättre, ”överbyggnaden” bestämmer tänkandet därmed följande ekonomiska trender. Motstånd uppmanas!!