Ingen fest i Lviv, men i Uman – resebrev (11)

Plansch på museet i Lviv som visar ölkulturens ankomst till Ukraina – från norr! Lägg märke till att på kartan räknas Ukraina till Europa, men inte Ryssland och de baltiska områdena.

Det var efter midnatt, rysk tideräkning, den 9 maj 1945 som Tyskland kapitulerade för de allierade. Därför har denna segerdag i f d Sovjetunionen alltid firats den 9 maj, en dag efter firandet i resten av Europa, den 8 maj.

Den 9 maj var min näst sista dag i Lviv och det skulle ha varit intressant att se hur den firades. Men därav blev intet. Denna dag firas varken i Lviv eller på den omgivande galiziska landsbygden. Det är bara en välkommen ledig dag. Efter allt som hände 2014 har Ukraina distanserat sig från – eller till och med förbjudit – proryska eller prosovjetiska manifestationer. Men fortfarande anser man ändå att det var en seger 1945, inte något nederlag, även om sådana uppfattningar nog också finns.

De odödligas regemente
Så segerdagen firas i Ukraina (med undantag för Galizien) men med så lite hänsyftningar till Ryssland och Sovjettiden som möjligt. Det heter inte längre Det stora fosterländska kriget utan Dagen för segern över nazismen i andra världskriget. Vidare är det förbjudet att visa “kommunistiska symboler”. I år blev ett par personer arresterade i Kiev för att ha gjort just det. Eftersom hammaren och skäran också finns på de medaljer som veteraner eller deras släktingar gärna visar upp, räknas de nog inte som kommunistiska symboler.

För två år sedan hade jag tillfälle att få fira segerdagen i S:t Petersburg. Vad som speciellt berörde mig då, var det som kallas De odödligas regemente, där människor bar bilder av sina stupade eller avlidna familjemedlemmar. Denna manifestation har de ukrainska myndigheterna haft svårt att förbjuda, trots att presidenten sagt att det är ett propagandatrick av Putin. I år skulle segerdagen trots allt firas mer än vanligt med bl a de odödligas regemente i Kiev, Dniepro, Cherson, Sumy, Odessa, Poltava, Kryvyj Rih, Kropyvnytskyj, Krementjuk, Charkov, Cherkassy, Mykolajiv och Mariupol.

Enligt Stefan Lindgren verkar planerna ha förverkligats. Men om det åren 2014–2017 har krävts stort mod att gå ut och möta fascister på Ukrainas gator, verkar rädslan för dem delvis ha släppt, enligt uppgifter från det ryska nyhetsprogrammet Vesti Nedeli. Många har tröttnat på att vara rädda, när opinionssiffrorna för president Porosjenko sjunkit till någonstans kring fem procent.

Från årets firandet av segerdagen i Kiev den 9 maj 2018. De odödligas regemente gick inte att stoppa.

Enligt Lindgren sände Ukrainas största TV-kanal Inter på segerdagen en mäktig konsert, som spelats in i största hemlighet redan i april på annan ort i Ukraina. TV-kanalen hade bjudit in veteraner från olika f d Sovjetrepubliker som Azerbajdzjan, Baltikum och naturligtvis Ryssland. I programmet hyllades särskilt Kievs befriare, general Vatutin, vars staty fortfarande står utanför Ukrainas parlament. Tittarsiffrorna nådde nya rekord på 24 procent av befolkningen över 18 år.

Är Galizien ukrainskt?
Om allt detta var jag helt ovetande och oberörd, för i Lviv, som sagt, firas segerdagen inte alls. Många vill förklara detta med att galizierna i allmänhet och Lvivborna i synnerhet är några “satans fascister”. Jag tror förklaringen ligger djupare än så: Galizien är inte Ukraina. Fram till 1939 (eller egentligen 1945) hade man aldrig hört till Ryssland, Ukraina eller Sovjetunionen, utan till Österrike-Ungern och efter 1918 till Polen.

Historiker och politiker av alla politiska schatteringar, från fascister till kommunister, har dock levt under villfarelsen att alla som har ukrainska som modersmål ska tillhöra republiken Ukraina. Med samma argument borde Österrike tillhöra Tyskland och Norge vara en del av Sverige. Men lika lite som Österrike är tyskt, bara för att man talar tyska, eller Norge är svenskt därför att svenska och norska internationellt sett gäller för att vara två dialekter av samma språk, borde inte Galizien tillhöra Ukraina, utan vara självständigt. Tillsammans med polska delen har Galizien hela åtta miljoner invånare.

Vikingarna kom med öl från norr
Jag gick istället på stadens ölmuséum. Deras lokala brygd, Lvivske, räknas som det främsta ölmärket i Ukraina och är också högt rankat i Ryssland och Vitryssland. Kartan som visade att ölkulturen kommit från norr, stödde överraskande nog min “chauvinistiska” historieskrivning för ett par avsnitt sedan. För en mindre slant kunde man få smaka på ölläckerheter i museet, men jag beslöt släcka törsten med folket ute på stan.

Azovbataljonens stånd i centrala Lviv söndagen den 6 maj 2018.

Svenska medier är mycket tystlåtna om Ukraina. Landet och folket uppmärksammas bara när det är något krakel på gång i förhållandet till Ryssland. Då intervjuas “mannen/kvinnan på gatan” och säger de “riktiga” sakerna. Detta skapar bland de svenska tittarna föreställningen att ukrainarna är russofoba, konservativa eller något mycket värre.

Under mina sammanlagt tre månader i Ukraina (i år och i fjol) dröjde det tills jag kom till Lviv, innan jag såg några mänskliga yttringar av ukrainsk militant nationalism. Det var en solig söndag i början av maj, när hela staden var på fötter. På det centrala Marknadstorget (se vinjetten i föregående reserapport) hade den extremnationalistiska Azovbataljonen satt upp ett stånd drivet av en handfull ynglingar i 20–25 årsåldern. Under de 20–30 minuter jag höll båset under observation, besöktes det av 10–15 personer, mest äldre (50+). Ett par tre stycken var under 40.

På ett tvådagarsseminarium i fjol i Uppsala, polemiserade den ukrainske historikern Jaroslav Hrytsak mot att det skulle förekomma en kult av den ökände fascisten Stepan Bandera (1909–59). Sant är dock att en ganska stor gata är uppkallad efter honom och han står staty i en närbelägen park. Men i övrigt har jag inte sett några tecken på kult.

Stepan Banderas staty i Lviv

Bandera var lyxfånge
Bandera växte upp här i Galizien, som efter första världskriget kom att tillhöra Polen. Han var alltså polsk medborgare och det var mot regeringen i Warszawa han och hans terrorgrupp riktade sina angrepp. År 1939–41 blev Lviv införlivat med Sovjetunionen och Banderas folk vände sig då emot kommunisterna. När Hitlertyskland invaderade och Wehrmacht intog Lviv tog Bandera detta som anledning att utropa det “befriade” och nu “självständiga” Ukraina. Men det skulle han inte ha gjort. Hitler hade andra, koloniala planer för Ukraina. Bandera häktades och sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin.

Att Bandera 1941–44 satt i tyskt koncentrationsläger var en “förklädd välsingnelse” (blessing in disguise), eftersom det ställde honom i en mycket bättre dager efter kriget än andra quislingar och medlöpare. Bandera kunde framställa sig, och låta andra framställa sig, som “antinazistisk martyr”. Men i Sachenhausen tillhörde han de privilegierade fångar, vilka som österrikaren Kurt Schussnigg (president), fransmannen Paul Reynaud (statsminister) m fl bodde i en slags lyxavdelning, Zellenbau, som var Gestapos och SS’ speciella barack i Sachsenhausen. Det hade byggts 1936 med 80 enmansceller för högt uppsatta politiska fångar.

Antisemitism?
Hursomhelst hade jag under mina resor runt om i Ukraina och i samtal med ukrainska kollegor inte stött på någon uppenbar fascism eller antisemitism. Jo, det var ju den där överförfriskade oceanografen, som på festen i Odessa i fjol ville berätta historien om ryssen, juden och ukrainaren, men blev snabbt nertystad av sina kollegor. Därför blev jag lite överraskad då en ung studentska, vid en lunch i Lviv, brast ut i oförbehållsam ilska över “judarna”. Hennes pojkvän var från Uman, en stad på 80–90 tusen själar, söder om Kiev. Där hade “judarna” varje höst ställt till ett hemskt rabalder tillsammans med influgna turister från Israel. De söp och svinade ner…

Eftersom jag inte var här som någon Janne Josefsson, med uppdrag att granska, lyckades jag styra tillbaka samtalet på det vetenskapliga. Men namnet Uman fick en klocka att ringa. Hade det inte varit stora strider där både 1941 och 1944? När jag kom hem googlade jag på Uman. Det som då dök upp på skärmen, helt utanför andra världskriget, framstod som helt otroligt och överträffade med bred marginal vad den unga studentskan sagt.

Israeliska pilgrimer
Sedan flera år besöker i september ultraortodoxa israeler Uman. De gör det för att fira det judiska nyåret Rosh hashana i allmänhet och i synnerhet visa sin vördnad för den gamle rabbinen Nachman av Bratslav (1772–1810) som är begravd i Uman. De ultraortodoxa är inte bara många, de räknas i tiotusental, de bär sig dessutom åt som svin: super, slåss, skapar oordning, ofredar lokalbefolkningen och missbrukar droger. I fjol hade de satt eld på fem hyrda lägenheter när de skulle grilla koshermat.

En ultraortodox israel dansar på gatan i Uman.

Oregerligheterna börjar redan på flygplanen från Israel. Personalen på El Al och Israir fasar över att behöva vara i tjänst på dessa flygplan, eftersom de får utstå våld och oförskämdheter från kraftigt berusade ultraortodoxa passagerare. För ett par år sedan hade de på den internationella flygplatsen i Kiev tagit över högtalaranläggningen, så att det varit omöjligt för den ukrainska personalen att få ut flyg- och säkerhetsmeddelanden. Istället hördes de ortodoxas favoritmusik i vänthallarna. Följande år följde ett tjugotal israeliska poliser med på planen.

Som om inte det räckte, så strömmar prostituerade från Kiev och andra delar av Ukraina till Uman för att stå till tjänst. Med dem följer organiserad brottslighet, maffiagrupper o s v. En stripteaseklubb Saga, som egentligen var en restaurang, har kommit att fungera som bordell, övervakad av lokala gangsters.

Ultraortodoxa pilgrimer vid rabbi Nachmans grav i Uman.

Självfallet har lokalbefolkningen drivits till förtvivlan, men ingen hjälp står att finna i det korrumperade Ukraina. På senare år har ryktet om de glada festerna i Uman spridit sig i Israel och nu kommer även ickeortodoxa, och till och med sekulära israeler till Uman med förevändning att betyga den gamle rabbinen Nachman sin vördnad. I fjol hade besöksantalet stigit till trettiotusen – i en stad på åttio- till nittiotusen.

Lokalbefolkningen tröstas med att den israeliska invasionen är bra för ekonomin. I fjol hade besökarna spenderat motsvarande en kvarts miljon dollar – sedan maffian fått sitt. Men folket låter sig inte luras: pengarna går till firmor som har israeliska ägare.

Självfallet har detta lett till ett uppsving för antisemitiska rörelser. En synagoga skändades vintern 2016–17 och ledaren för den lokala fascistpartiet Svoboda får gehör för sitt krav på ett “judefritt Uman”.

Var har du fått allt det här ifrån?
Nu undrar ni förstås ur vilka grumliga antisemitiska källor jag öst för att få alla dessa fördomsfulla detaljer? Det finns, har jag upptäckt, mycket skrivet om detta på nätet, även på engelska (fast inte på svenska) Wikipedia. Jag har dock, för att fullständigt gardera mig, också vad gäller illustrationerna, enbart litat till pålitliga israeliska nyhetskällor som The Jerusalem Post, Times of Israel och Haaretz.

En ultraortodox israelier utför sina böner på en gata i Uman.

Man kan fråga sig varför etablerade israeliska dagstidningar skriver om detta i sådana öppenhjärtiga och kritiska ordalag? Jag tror svaret står att söka i en aspekt av det israeliska samhället, som det inte talas om i Sverige, nämligen den mycket starka spänningen mellan de sekulära och de religiösa israelerna, i synnerhet de ortodoxa eller som här ultraortodoxa.

De slipper göra militärtjänst och har andra fördelar, tack vare sin religion. Deras kvinnosyn påminner om den saudiarabiska och det har lett  till att kvinnorna mest är barnafödslomaskiner, varför de ortodoxa snart är i majoritet. Liksom USA hotas alltså också Israel av allvarliga inre slitningar.

Nästa avsnitt: Sjöbrisen i Odessa

Dela detta inlägg...
  • 2
  •  
  •  
  •  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.