Sussi var egentligen min storasysters hund. Men när sladdbarnet väl levererats, som det heter på oskön nysvenska, av storken, blev den lilla lägenheten på två rum och kök genast betydligt trängre. Min syster flyttade hemifrån, började jobba på posten. Utan sin Sussi.
En welshterrier, med för rasen – enligt rättroende nuförtiden bör du använda ordet ”art” istället för ”ras”, för att inte kränka (?) jyckarna – typiska drag. Knappast lättdresserad, om man säger så. Självständig. ”Ensamvarg” höll jag i hastigheten på att dra till med.
Älskade att i obevakade ögonblick smita ut på helt egna strövtåg på Bruket. Återvände först efter flera timmar. Inte sällan rejält tilltufsad och slokörad, efter förmodligen tuffa fajter med katter. Jaga de senare en av Sussis favorithobbies.
Om än slutkörd (fast det påstås om terrierhundar att de aldrig blir trötta), måste pappa lura in henne. Genom att sätta sig på huk, knyta ena handen, låtsas han gömde en godbit. När hon nyfiket försiktigt närmade sig för att nosa på hans hand, snabbt på med kopplet.
Min klasskompis B stammade. Svårt hundrädd. Vägrade, med vetskap om Sussi, följa med mig hem och hitta på något skoj efter skolans slut. Kors i taket, en dag skedde det ändå. B slog följe med mig. Nyfiken på min julklapp, hockeyspelet.
Jag skyndade mig att tala allvar med Sussi, strängt förmana henne: ”Nu låter du B vara, hör du det!”
Begick misstaget lämna de två ensamma. Skulle hämta läsk och mammas hembakta smörhönor i köket. ”Aj!” förtvivlat från B. Stammade mödosamt fram: ”Hon beeet mig!” Sussi hade nafsat så fort jag gått ur rummet.
Hon var min förtrogna, hundraprocentigt pålitlig. Jag viskade hemligheter i hennes öra, sådant ingen tvåtassad tilläts höra. Samtidigt som jag mjukt ”skruvade” på hennes trassliga huvudhår. Någon hon tyckte om.
Fotot ovan talande för en instinktvarelses beteende. Jag slumrar, inte gammal, tryggt i en eka nedanför min mormor och morfars sommarstuga vid Storsjön utanför Sandviken. Sussi sitter på vakt. Ljud och dofter säkert lockande inifrån skogen inte långt från stranden. Men Sussi överger inte sin skyddsling. Modersinstinkten, eller om det är beskyddarinstinkten, starkare än driften att bege sig ut på nya äventyr.
Försämrad syn. Vresigt humör, lättirriterad. Ont. Tumörer i underlivet. Bortom bot. Pappa for iväg med henne. Återkom med kopplet. Inget mer. Ledset ansikte. Sade ingenting. På kvällen snappade jag upp ordet ”slaktmask” inifrån mina föräldrars sovrum.
Långt, långt senare tog jag reda på vad en ”slaktmask”, ordet framkallande otäcka associationer, är.
Så sant är hunden en fin och lojal följeslagare till oss människor. Och det sägs dessutom att hunden är människans bästa vän och det tror jag ligger mycket i det. Inte minst som kontaktskapande förmedlare mellan hundrastare. Då min tid som före detta anställd och i den rollen också arbetskamrat, har hunden numera för mig blivit en duktig samtalsförmedlare vilket tillfört mycket glädje.
Då världen egentligen är ganska liten, går det ganska snabbt att finna minsta gemensamma nämnare vid ett spontant möte med en ”hundrastare”.
Och med tanke min ganska långa levnadstid som innehåller en mängd väl odlade intresse och därtill ett antal avslutade arbetsplatser leder dessa ”rastmöten” ofta till många intressanta samtal om gemensamma beröringspunkter.
Det talas om ofrivillig ensamhet. En tillvaro som sannolikt inte tillför någon större livskvalitet för den berörde. Om då hälsan står oss bi kan jag rekommendera något som min fru och jag har stor glädje av, ifall möjligheter finns; nämligen ”passa” någons hund. Ett bra förslag – tror jag då – är en liten eller mindre stor hund.
Vår dagishund är en Border Collie som gärna önskar bli aktiverad eller stimulerad, vilket får bli av mig som är pensionerad följeslagare och det fungerar alldeles utmärkt.
Samtidigt vill jag gärna lämna en mycket kort berättelse från vad som hände i veckan då jag var ute med hunden på rast och spontant möter en äldre herre på cykel. Uppenbart väckte hundens beteende eller ras hos honom ett intresse, eftersom han stannade och bekantade sig med den, samtidigt som vi talades vid om annat där positiva kontaktytor uppstod på det personliga erfarenhetsplanet, vilket överraskade oss båda.
Som sagt hunden är en trogen vän och därtill äger den oblygt förmågan att för människan öppna vägledning till intressanta sociala samtalsband.
Egentligen en outnyttjad möjlighet för att överbrygga mänskligt trubbel, såväl i stort som smått. Givetvis är det inget genomtänkt förslag så klart, men dock, ty hunden förstår och läser av sin omgivning alldeles utmärkt, och då inte sällan med ett positivt anslag. Sannolikt mer än vad vi människor kan föreställa oss.
Varje julhelg lägger jag pussel. Det trevligaste bland många trevliga pussel var Carl Larssons ”Esbjörn med sin segelbåt”.
Bilden av en Lasse med en hund i en eka ger samma fina associationer.