Stig Sjödin (Foto: Gefle dagblad)


”Han är en av de tysta, stillsamt grå som aldrig gör väsen kring sin person /…/ På honom bygger man samhällen.” 
Stig Sjödin

Fenomenet medlöperi utgör en av mina trognaste käpphästar, som jag ständigt rider. Hur fortsätta lämpligast att undra, Johan Asplunds metodologiska begrepp, inför det? 

En ingång kunde vara att använda det under andra världskriget av nazisterna ockuperade Danmark som ett betydelsebärande eller signifikativt case. Och med utgångspunkt i detta försöka att urskilja ett mer generellt mönster i medlöperiets fenomen. Vem blir medlöpare? Vilka omständigheter främjar medlöperi? När förtjänar man att benämnas medlöpare? 

Kolskjutaren i Sjödins dikt ovan skulle jag definitivt inte kalla så. Och många var de förvisso i Sandviken som knogade utan att knysta. Bland dem min egen far, Gösta.

Sociologins knäckfråga lyder: hur blir samhället möjligt? Den utmärkte stilisten, ovan nämnde, Johan Asplund skrev en problematiserande, tanken stimulerande, liten bok med titeln Om undran inför samhället (1983). 

Utgående ifrån att det vi slentrianmässigt, utan att precisera oss, i vardagslag kallar samhälle är inget givet och självklart. 

Avgörande blir vilket perspektiv vi väljer att anlägga. Och att vi öppet och infallsrikt (Asplund betonade vikten av aspektseende) diskuterar detta.

En av sociologins anfäder, fransmannen Èmile Durkheim (1858–1917), skilde mellan två typer av solidaritet. Ordvalet förbryllade mig redan första gången jag stötte på det under en föreläsning vårterminen 1969 i sociologisk teori på Uppsala Universitet. (Hållen av en mycket strikt kvinna vid namn Inga Boethius.) 

Durkheim drev tesen att de två solidaritetsformerna på olika sätt bidrar till att integration sker. Och att ett samhälle därigenom blir möjligt.

Organisk kontra mekanisk solidaritet, talade Durkheim om. Lätt att blanda ihop dem. Men kortfattat kan sägas att de är kopplade till samhällets moderniseringsgrad.

I vårt samtida Sverige existerar de två typerna parallellt sida vid sida, men definitivt inte konfliktlöst. Vi har både ett modernt, på individen baserat rättssamhälle och ett förmodernt släkt- eller familjebaserat klansamhälle.

Det senare har förstärkts, i de så kallade utanförskapsområdena (med ”Somalitowns” som Magdalena Andersson tanklöst kastade ur sig) av en stor invandring från förmoderna länder med ett helt annat värderingssystem och andra traditioner. Och det ställer naturligtvis till problem. 

Klanen erkänner inte det som vi av hävd anser vara ”rätt”.  Eller det juridiska sanktionssystem som följer på vår rättsuppfattning. Klanen tar lagen i egna händer. Bortom polis och domstol.

I de organisationer där jag var yrkesmässigt verksam betonades alltmer vikten av ”lojalitet” från medarbetarnas sida. Naturligtvis sade ledningen inte ”medlöperi”, mindre laddat att använda termen lojalitet.  Alla som läser mig vet att jag laddar lojaliteten negativt. Det låg mig också alltid lönemässigt i fatet som anställd. Framförallt när personlig (officiellt individuell) lönesättning infördes.

Lojaliteten går hand i hand med tystnad och tigande (frestande skriva ”feghet”). Som vore de ett oskiljaktigt syskonpar. 

Jag skulle känna mig osäker som chef, jag vet ju inte var jag har medarbetare som tiger. Men det är jag, det.

För att leka fritt med den associativa tanken: organisationer och samhälle byggda på illojalitet och ”frigångare”

Om man tillämpar den sene Wittgensteins pragmatiska synsätt att höra efter om ett påstående låter rätt eller fel, framför att bedriva formell begreppsexercis, måste man konstatera att illojalitet bygger varken organisationer eller samhällen. Hur skulle det se ut?

Ergo: samhället behöver medlöpare. Det gör ont i en gammal anarkist att skriva det.

PS. Efterlyser man dessa minsta nyansering av kriget i Ukraina, bakgrund och hur det fortlöper, stämplas man snabbt som ”putinist”

Medlöperi betyder i detta fall åsiktslojalitet, att oreserverat stödja Nato visavi Ryssland.

Föregående artikelFIDESZ DRAR UT PÅ RATIFISERINGEN I UNGERSKA PARLAMENTET AV DET SVENSKA NATO-MEDLEMSKAPET
Nästa artikelStoppa koranbränningarna, men rör inte yttrandefriheten!
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

6 KOMMENTARER

  1. Lasse E!
    Det är i samma dikt vi finner den fantastiska raden som berättar om de kvinnor som sönerna kommer hem med:

    ”Deras kvinnor har kalla ögon
    och föraktar honom när han äter med kniv.”

    Jo, precis så är det för dem/oss som arbetar, håller samman och bygger samhällen även idag.

    Vi föraktas och hånas även idag. Kanske inte för att vi äter med kniv men för att vi säger fel ord, håller fast vi gamla värderingar, anser att en spade är en spade, menar att stor är större än liten, att kunskap är något annat än tyckande, att vårt kristna arv är värt något, att Sverige är värt att försvara.

    Ps
    Det var tusan vilken ”familjelikhet”, för att tala med den sene Wittgenstein, det var mellan bilden av Stig Sjödin och de bilder jag ser av dig.
    Ds

  2. Människan tillhör flockdjuren och den fria viljan begränsas med nödvändighet av olika tabun. I dag kan vi säga att kungen är en idiot eller prägla ett mynt med texten ”vår horkarl till kung” (fritt efter minnet) och rentav klättra i hierarkin. Att offentligt smäda människors gudstro är numera ett försvar av yttrandefriheten, åtminstone här i norden. Vilka tabun har vi kvar idag och vems intressen styr och ställer i samhället? Är det kanske ”folkviljan” bakom den så kallade dumburken?

    Man kan undra hur världen skulle se ut om Muhammad Alis vapenvägran blev en ny religion:
    Jag tänker inte åka tusen mil och döda människor som inte gjort mig det minsta ont. Mina största fiender finns i kongressen. Ni får sköta ert dödande själva.

  3. Leif Str!
    Just de raderna tycker jag är de starkaste i den dikten. Fadern har genom slit och släp möjliggjort för sonen att studera och slippa Verket, kommer hem med kvinnor med kalla ögon. Kan det bättre sägas? Klassresan.

    Till min föräldrars heder, mamma kände för övrigt Stig sedan barndomen, måste anföras att de aldrig krävde att jag skulle börja jobba, utan jag skulle studera. Något de aldrig fick.

    I min avhandling citerade jag Sjödin. I en dikt berättar han om disponenthustrun som med kikare beskådar gubbarna nere i Verket, att de inte tar otillåten rast.

    Den eventuella likheten, om den reduceras till utseendet, lämnar jag okommenterad, käre Leif…

  4. Till dem som skrivit högst tänkvärt om medlöperi hör författaren Jean-Paul Sartre (1905–80) i essän ”Vad är en medlöpare?”. (Publicerad i ”La République Française”, New York 1945; återgiven i ”Tystnadens republik & Sartre om Sartre” i urval av Jan Myrdal och översättning av Lars Nygren, Norsteds, 1988.)

    Sartre tillhörde genom sin bakgrund såväl som sin litterära ställning Frankrikes elit. Hans morfar var bror till Albert Schweizer (1875–1965), den världsberömde tysk-franske läkaren, filosofen och missionären. Själv passerade han genom Paris berömda elitskolor såsom École Normale Supérieure, där han fördjupade sig i filosofi. En sentida kusin till Sartre är Louis Schweitzer (f 1943), som under ett drygt decennium var vd för bilföretaget Renault.

    Sin högborgerliga bakgrund till trots – en omständighet han aldrig stack under stol med – förblev Sartre livet igenom en oppositionell och okonventionell fritänkare, som tillsammans med sin kvinnliga livspartner Simone de Beauvoir (1908–86) efter förmåga stödde olika upprorsrörelser. En viktig insats var när han tillsammans med filosofen/matematikern Bertrand Russel ingick i den s k Russel-tribunalen, som tog upp USA:s krigsförbrytelser under Vietnamkriget. En av dem som vittnade inför tribunalen var den svenske läkaren och kommunistiske politikern John Takman (1912–98). Den svenske statsministern Tage Erlander hade irriterat viftat avvärjande med handen, när tribunalen önskade sammanträda i Stockholm, men i sitt slutdokument tackade man den svenska regeringen för att man ändå kunnat sammanträda i vårt land.

    Sartre inleder sin essä med orden:

    ”Prins Olav som just återvänt till Norge uppskattar antalet medlöpare till två procent av den totala befolkningen. Utan tvivel var den procentuella andelen i Frankrike ungefär lika stor.”

    Han fortsätter med att påpeka att

    ”… medlöperi, liksom självmord eller kriminalitet, är normala fenomen. Men under fredstid eller i krig som inte slutar i fullständigt nederlag förblir detta latenta inslag i samhället. När de avgörande faktorerna inte föreligger märker varken medlöparen själv eller andra att han är medlöpare, utan han sköter sitt och är kanske rentav patriot, eftersom han är ovetande om den natur han bär inom sig och som kommer att blottas den dag då omständigheterna är gynnsamma.”

    Sartre hade under den tyska ockupationen av Frankrike (han tillbringade själv ett år i tysk krigsfångenskap) goda möjligheter att på nära håll studera medlöperiets psykologi. Han framhåller att man inte utan vidare kan sammanblanda medlöpare och fascister. I verkligheten kom en del fascister att ansluta sig till motståndsrörelsen medan å andra sidan vissa radikaler, socialister och pacifister såg ockupationen som ett mindre ont än det våld motståndsrörelsen framkallade. Dessa radikaler och pacifister, säger han, ”levde i ett gott förhållande till tyskarna”. (s 63f)

    Detta visar hur komplicerad en nationell motståndskamp under en ockupation kan vara, vilket i samband med det pågående Ukraina-kriget påtalats av Mats Larsson på denna sida.

    Sartre skriver att av det franska folket var ”alla arbetare och nästan alla bönder motståndsmän.” Och även om motståndet inom borgerligheten generellt sett inte var lika intensivt – inom dessa grupper stödde många Vichy-regimen, eller förhöll sig avvaktande neutrala – betydde detta inte att borgerligheten ”som klass var särskilt välvilligt inställd till medlöperi”. I verkligheten lämnade dessa grupper ”åtskilliga bidrag till motståndsrörelsen: nästan samtliga intellektuella, en del industrimän och köpmän bekämpade ockupationsmakten”. Hitlers ockupation innebar ju att den franska bourgeoisien för första gången sedan 1789 förlorade herraväldet över sitt land. Paris styrande roll höll på att övertas av Rikskansliet i Berlin.

    För Sartre är medlöperi ett upplösningsfenomen. Individer som varit illa anpassade i den egna gruppen får plötsligt – genom en yttre ockupationsmakts närvaro eller på annat sätt ? möjlighet att upptas i en främmande gemenskap. De kan plötsligt bli ”framstående”, åtminstone i sina egna ögon. Men i detta ligger samtidigt en paradox, (en existentiell sådan kanske Sartre skulle ha sagt):

    ”Understödd av utländska arméer kunde han [medlöparen] bara bli ett ombud för utlandet. Han var skenbarligen den främste i Frankrike, men om nazismen hade segrat hade han kommit först på tusende plats i Europa. Om moralprinciperna inte hade räckt till borde den verkliga ärelystnaden ha fått honom att stå emot. En liten grupp frihetskämpar hade mer initiativ, mer verklig prestige och auktoritet än någonsin Laval.”

  5. P-O Käll!
    Sartre har jag läst.
    Jag fortsätter att fundera på och skriva om medlöperiets ”fenomenologi”. Avser föra in begreppet ”gråzon”, med Heiner Müller och Christa Wolf som exempel. Den förste förnekade inte att han ”samtalat” med Stasi, men menade att han gjort det med ett vällovligt syfte: för att skydda skådespelare och andra teaterverksamma som Stasi hade ögonen på och som riskerade straffas som ”republikfientliga”. Han kunde, enligt egen utsago, inte betraktas som en så kallad Inofficiell Medarbetare, i likhet med många tusen andra DDR-medborgare.

    Kan man skilja på medlöperi i tanke och handling? Danska fall, som jag är förtrogen med, om dessa kunde man säga att de ”hjälpte” ockupanterna i handling, med ett stort eller ganska stort mått av ofrivillighet: ”man kunde inte göra annorledes”. Men de var inte ideologiskt eller politiskt övertygade nazister.

    Jag vet inte om distinktionen är meningsfull, men fortsätter att skriva om medlöperiet: tillämpande ett så rikt aspektseende (Asplund) som möjligt.

    PS. Besökte för en kort tid sedan för andra gången Frihedsmuseet i Köpenhamn. Där får många i den danska motståndsrörelsen, som aktivt med sabotage bjöd motstånd, ett ansikte. Tidigare har jag lindelof.nu skrivit om Jane Horney som likviderades. Men var hon verkligen skyldig? VEM är kollaboratören?

  6. Tack Lasse E för tänkvärd kommentar! Ämnet är inte oviktigt eftersom vi inte vet i vilka situationer vi kan hamna och vilka bedömningar som kan behöva göras.

    Jag har i min närmaste vänkrets två personer – den ena med norsk bakgrund, den andra med fransk – vars fäder stred i respektive lands motståndsrörelse och som för att undgå att gripas (och avrättas) av tyskarna flydde till Sverige. Ja, Sveriges roll under 2:a världskriget var tvetydig, men en sak är säker: så länge vi kunde hålla oss utanför kriget fanns det någonstans för norrmän och danskar att fly.

    Fallet Jane Horney m fl tål att belysas på nytt.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.