Insiktsfulllt om dagens USA

Alla med någon historisk kunskap vet hur falsk bilden av USA som en militärmakt med obegränsade resurser är, men den lever sitt eget liv både i USA och runtom i världen. Det har näringslivsjournalisten Janerik Larsson nyligen hävdat i ett debattinlägg i Moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje.

janerik-larsson

Janerik Larsson (montage K Lindelöf)

Janerik Larsson är känd som SvD:s kolumnist i näringspolitiska frågor. Tack vare ett omfattande kontaktnät i svenskt, europeiskt och amerikanskt näringsliv har han också ett sjätte sinne för att hitta spännande nyhetsartiklar och analyser i utländsk press. Intrycket av honom – utan att ha fakta i målet – är att han går upp mellan 04 och 06, läser 12 tidningar på papper eller nät, lägger ut 5 kommentarer på Facebook och skriver en artikel eller utkast till en sådan. Sedan äter han frukost.

Även när man inte håller med honom i hans djupa övertygelser till frihandelns fromma, det fina med vinster i välfärden och “vänsterns” feltänkande, så är han och hans kolumner alltid läsvärda och tankeväckande. På denna blogg påminner vi gärna om värdet av att läsa även sådant som man inte omedelbart håller med om?

De som ändå tvekar bör veta att Larsson inte är vilken liberal som helst. 1966 gav han tillsammans med Sven Rydenfelt ut boken Säkerhetspolisens hemliga register (med förord av Vilhelm Moberg).

Nedanstående artikel publicerades alltså i Fria moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje 3/2016 medan valkampen i USA ännu pågick. Den lyfter inte bara fram diversiteten i den amerikanska debatten, utan får oss också att se den baktalade amerikanska konservativa högern i ett nytt ljus.

USA:s militär-industriella komplex

I sitt avskedstal som president varnade Dwight D. Eisenhower för det militärindustriella komplex som andra världskriget skapat:

This conjunction of an immense military establishment and a large arms industry is new in the American experience. The total influence — economic, political, even spiritual — is felt in every city, every State house, every office of the Federal government. We recognize the imperative need for this development. Yet we must not fail to comprehend its grave implications. Our toil, resources and livelihood are all involved; so is the very structure of our society. In the councils of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military industrial complex. The potential for the disastrous rise of misplaced power exists and will persist.

I svensk översättning (Redax):

Denna kombination av ett enormt militärt etablissemang och en stor vapenindustri är något nytt i den amerikanska erfarenheten. Dess totala påverkan – ekonomiskt, politiskt, även andligt – känns i varje stad, varje regional myndighet, varje kontor inom den federala regeringen. Vi inser den absoluta nödvändigheten i denna utveckling. Men vi får inte göra misstaget att inte förstå dess allvarliga konsekvenser. Vårt arbete, resurser och försörjning är alla inblandade; så är själva strukturen i vårt samhälle. I regeringen måste vi skydda oss mot omotiverat inflytande, oavsett om det är avsiktligt eller oavsiktligt, från det militär-industriella komplexet. Möjligheten för att vi på ett förödande sätt mer och mer riktar våra kraftansträngningar åt fel håll existerar och kommer att bestå.

Eisenhower såg ett hot och det hotet har besannats, men det har tillkommit faktorer som han då inte kunde se.

En sådan är den i amerikansk politik starkt förankrade föreställningen att efter andra världskriget har det i huvudsak funnits en militär lösning på de problem landet mött. Resultatet har blivit en följd av allt annat än framgångsrika krig: Vietnam, Afghanistan, Irak.

Men tanken idag är att det finns enkla militära lösningar på ”terrorism” präglar fortsatt mycket av amerikanskt politiskt tänkande.

Insikten att USA i världen idag möter mycket mer komplicerade utmaningar finns förvisso men den ersätts inte sällan förbluffande snabbt av den enkla reflexen: skicka marktrupper, bomba.

Den amerikanska opinionen däremot är inte alls lika övertygad som en del av den politiska eliten om denna kungsväg till alla problems lösning.

Det var inte minst en sådan opinion som förde Barack Obama till makten 2008 och garanterade hans återval 2012.

Men en massiv opinionsbildning från det militär-industriella komplexets tankesmedjor och politiker har oförtrutet kritiserat Obama för att inte i tillräcklig utsträckning använda militären.

En av Obamas medarbetare, Derek Chollet, har nu skrivit en mycket läsvärd och tankeväckande bok om president Obamas utrikes- och säkerhetspolitik: The Long Game – How Obama defied Washington and Redefined America’s role in the world.

Det för en europeisk diskussion kanske intressantaste avsnittet i Chollets bok är diskussionen om Ryssland och president Putin.

Chollet formulerar väl sin kritik mot den mediebild som nu ofta utmålar Putin som en suverän, framgångsrik strateg. Chollet hävdar i en genomarbetad analys att Putin inte alls är strategisk utan tvärtom endast ägnar sig åt att spela kortsiktigt i lägen som öppnar sig – men bakgrunden är ett Ryssland som blir svagare: Putin’s moves have been driven primarily by fear and weakness, not confidence and strength.

Bilden av USA som en militärmakt med obegränsade resurser är den bild som Obama haft att hantera.

Alla som har någon historisk kunskap vet hur falsk bilden är, men den lever sitt eget, klart ohistoriska liv både i USA och runtom i världen.

Hur har det sett ut efter andra världskrigets slut? Låt oss bara peka på några centrala punkter som visat på USAs begränsade makt:

  • Kina blev kommunistiskt 1949 efter att ha varit USAs allierade under kriget i Asien
  • Halva Europa blev kontrollerat av Sovjet
  • USA fick sända en halv miljon soldater till Koreahalvön i ett krig som förblivit oavgjort till denna dag
  • Vietnamkriget
  • Under Reagan fick USA uppleva kommunistiska revolter i grannskapet i Centralamerika
  • USA har inte lyckats skapa fred mellan Israel och palestinierna
  • Krigen i Afghanistan och Irak

Att erkänna verkligheten, att inse begränsningarna är centralt i ”the long game”. Det viktigaste landet för en amerikansk president är trots allt det egna landet och omsorgen om det och dess medborgare.

Utan ett starkt USA på hemmaplan kommer det inte att finnas ett starkt USA i världen.

USA har idag mycket betydande inrikespolitiska problem – inte minst statsfinanser som inte är långsiktigt hållbara – som i den presidentvalsdebatt som nu pågår över huvud taget inte adresseras. Det är nog det riktigt allvarliga hotet mot USAs roll i världen på sikt.

Janerik Larsson

  7 kommentarer for “Insiktsfulllt om dagens USA

  1. Anders Persson skriver:

    Många av denna sajts regelbundna läsare har kanske helt andra åsikter än Janerik Larsson – och det är ju som det ska vara. Men alla måste ge honom kredit för att han är en äkta liberal och ingen så kallad “bombliberal”. Nedan följer några länkar till kolumner där han gav luft åt sin oro för den aggressiva traditionen i amerikansk utrikespolitik att hellre lita till vapenmakt än diplomati. Detta tema i artikeln i Svensk Linje var en bearbetning av en tidigare kolumn i SvD.

    Andra tankeväckande betraktelser:
    Bomber löser inte alla problem
    Populär kragmakt.
    Janerik Larsson började sitt internationella utblickande för två år sedan och gavs då en välkomstintervju i SvD.

  2. Mats Loman skriver:

    Jag ser på Wikipedia att något kvickhuvud funnit på att kalla Janerik Larsson en “politisk buddha”. Den benämningen är ett riktigt fynd. Med den lyckas det här kvickhuvudet att beskriva både Buddha-Larsson själv och den krets som omger honom med ovanlig träffsäkerhet.

    Janerik Larsson – en tung, falsk profet? Jomenvisst! Precis så är det.

  3. Mats Loman skriver:

    Läsa Larsson, ja – men beundra honom?
    Buddha-Larsson har helt rätt ibland. Och helt fel. Det är det som är det stora problemet med en sådan som Larsson. Och det problemet är det hög tid att vi tar itu med.

    Det är naturligtvis helt riktigt att det i USA är krigsindustrin och dess legohjon i offentligheten och politiken – det “militärindustriella komplexet” – som styr över presidenten och utrikespolitiken och inte tvärtom. Även om man förstås måste undra varför Larsson inte också nämner bankerna, vilka naturligtvis är lika djupt insyltade som kanonfabriker och generaler. Det är vidare alldeles riktigt att många amerikaner vet detta och gör vad de kan för att motsätta sig det. Till exempel vid valen.

    Och samma utspel är samtidigt helt felaktigt, därför att det flyter ur mun på Buddha-Larsson.

    Larsson är en av anstiftarna till systemskiftet i Sverige under 1980- och 1990-talen. Jag gör en förmodan som jag inte har bevis för, nämligen att Larsson en gång var Fulbright-stipendiat. Eller liknande. Han var i alla fall på långt studieuppehåll i USA i början av 1970-talet. Jag kan inte inse annat än att han där blev värvad eller i alla fall vunnen för imperiet och dess elit.

    Att Larsson är svensk agent för det anglosionistiska bankkapitalet, det får vi förstås inte höra av Buddha själv. Larsson föredrar att framstå som en självständig tänkare. Han kan på sin höjd bjuda på att verka lite ideologisk.

    Under 1980- och 1990-talen uppträdde Buddha-Larsson alltså som liberal. Nyliberal. Det låter oskyldigt, men det är det inte. Nyliberalismen är en transhumanism. Det är en lek med elden och våldet. Det är spekulationen att om man bara slår allt i bitar: personlighet, familj, näringsliv, nation, stat och så vidare, så erhåller man ett slags mänskliga atomer som är bättre anpassade till det nya samhälle, den alltigenom kapitalistiska värld, som nyliberaler som Svenskt näringsliv, Buddha-Larsson, Johan Norberg och andra strävar att skapa.

    Buddha-Larsson stod på sin tid i maskopi med Sven Rydenfelt, och det har sitt intresse i den här saken. Rydenfelt var nämligen inte bara hjälten som avslöjade statens, SAPs och fackets åsiktsregistrering; Rydenfelt var också medlem i den nyliberala sekten Mont Pellerin. Och genom Mont P finner vi en klar anknytning mellan nyliberal transhumanism och anglosionismen.

    Betyder detta att Buddha-Larsson måste ha fel i sak eller att man inte bör läsa honom? Inte alls. Däremot är det viktigt att slutgiltigt få in i skallen vad vi vet om mannen sedan 30 år tillbaka och sedan ta vederbörlig hänsyn till det, nämligen att Buddha-Larsson är en agent i tjänst hos fienden. Det är det den verklige Leibnitz (Inte Voltaires karikatyr) menade med sin tanke om mens momentanea: Vi är inte ens mänskliga om vi inte använder vårt minne när vi tänker och handlar. Det måste vi alltså göra. I synnerhet när vi har med sådana som Buddha-Larsson att göra.

    En sådan som Jan Myrdal eller Lasse Wilhelmsson har kanske uttryckt sig lite ofint eller obehärskat eller inkorrekt någon gång. Men ingen har dött, så vitt jag vet. Buddha-Larsson är högst personligen med och bär ansvaret för massarbetslöshetskrisen i början av 1990-talet: Tiotusentals konkurser, en halv miljon arbetslösa, ekonomisk kris och en hantering av den krisen som kostade oss “folkhemmet” och sedan nationen. Gud vet hur många som dog under de där svenska blyåren… Och hur många som bränt ut sig och gått under efteråt. Det där är Buddha-Larssons fel.

    Genom att ha helt rätt och helt fel på en gång försätter Buddha-Larsson oss i samma ambivalens och förvirring och passivitet som vi svenskar numera alltid hamnar i i fråga om USA. Vi tycker att USA är både bäst och sämst och kommer därför aldrig fram till klara, användbara tankar och ståndpunkter vad USA beträffar. Och det är lika illa med Buddha-Larsson. Mannen är en av politikens verkliga mördare. Men vi beundrar honom. Också. Därför att mannen läser och skriver så kopiöst och har underliga vanor till frukost… Och vad är egentligen upp eller ner, rätt och fel sedan?

    Det där duger inte. Vi måste försöka få ordning på ord och tankar. Annars tjänar ord och tankar inte som underlag för något alls: varken konservativt bevarande av det som är bra eller radikal förändring av det som är dåligt. Vi bygger i sanning eller inte alls.

  4. Anders Persson skriver:

    Läste jag rätt? Att Janerik Larsson “har helt rätt ibland. Och helt fel. Det är det som är det stora problemet med en sådan som Larsson. Och det problemet är det hög tid att vi tar itu med.”

    “Vi” ska alltså “ta itu med…en sådan som Larsson”? Eller folk som inte alltid har rätt? Och hur ska vi “ta itu” med sådana?

    Jag trodde att Redax hade ett filter som uteslöt personligt rent förolämpande kommentarer utan mycket sakligt innehåll.

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Angående personliga förolämpningar så har Redax en sträng inställning. I fallet Mats Loman om Janerik Larsson är det så att Larsson inte är en medarbetare, utan det är Redax som valt att citera en hel artikel av honom, vilket gör att förolämpningen i det här fallet drabbar Redax. Att publicera Lomans kommentar är ett sätt att visa hur stolligt en del kan tänka. En djup klyfta öppnar sig här mellan den rena demagogin och den diskussion Redax önskar ska föras här på bloggen.

  6. Torbjörn Wikland skriver:

    Jo, jag tror jag förstår ”sucken” från Anders Persson över gnället mot Janerik Larsson.

    Jag och många andra uppskattar att man lyfter fram åsikter som går på tvärs med rådande uppfattningar hos makthavare i samhället – särskilt när de kommer från personer som man annars uppfattar ligger nära de makthavande. Det som är så bra med det är att det uppmärksammar ”sprickor i muren” – de makthavande är inte alltid så eniga som många tror. Då finns det också underlag att driva frågor på bredare basis.

    Om man avvisar detta så blir det riktigt knepigt. I t ex Nato-frågan måste man då avvisa sådana som Sven Hirdman. Han har ju varit statssekreterare med bakgrund i Moderaterna och har säkert drivit en rad saker som många med vänsterbakgrund tycker illa om. Han ska då avvisas som en hopplös ”buddha”, trots att han gjort lysande insatser för att klargöra problemen för Sverige med ett närmande till Nato.

    Är det inte dags att göra sig av med detta trista arv från 70-talets vänster? Jag menar att vi har alldeles för mycket av ”kokongvänster” – som bara vill gulla med likasinnade. En sådan ”vänster” tror jag att makthavare gillar.
    Torbjörn Wikland

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.