Inte en dag för tidigt …

ukrainabulletinen

Nu kommer den, informationsbulletinen om Ukraina – Ukrainabulletinen. Ett antal initiativrika personer, som tröttnat på desinformationen om Ukrainakrisen har nu startat denna tidning. Första numret är ute nu som printbar pdf – lågupplöst och högupplöst. Bara att ladda ner, printa ut, häfta ihop och sälja till andra för 20 kr.

Så här presenterar gruppen sig och tidningen: “Ukrainabulletinen ges ut av frivilliga krafter som led i starten av Aktivister för fred. Alla intresserade inbjuds att vara med på bildandemötet i Helsingborg 9 maj …”

Redaktör för detta första nummer är Tord Björk. Medverkande är Stig Broqvist, Lars Drake och Jan Wiklund. Signerade artiklar står författaren för. Osignerade redaktören.”

På sista sidan kan man läsa att man håller på att bilda den nya fredsorganisation Aktivister för fred.

“Sverige behöver en fredsrörelse som motsätter sig krigshetsen i Europa och verkar för konstruktiva lösningar på Ukrainakonflikten. Det behövs en rörelse på gator och torg som motsätter sig den svenska regeringens politik som bidragit till eskalering av konflikten tvärtemot tidigare svenska fredstraditioner och samverkar med fredsrörelser i andra länder.

Vi inbjuder därför till en riksträff i Helsingborg på lördagen 9 maj med offentligt möte på fredag kväll 8 maj för alla intresserade. Med anledning av 70-årsfirandet av fred i Europa efter andra världskriget och behovet av förnyade fredsansträngningar.

Vi föreslår följande plattform för en riksförening:
* Ja till fredsförhandlingar – nej till krig.
* Stöd folkomröstningar utan vapenhot för att främja alla regioners självbestämmande.
* Nej till upprustning och sanktionspolitik – för en gemensam säkerhet i Europa.
* Nej till åtstramningspolitiken i Ukraina och hela Europa – ja till investeringar för miljön och social rättvisa.
* Nej till alla former för rasism, imperialism och chauvinism/ultranationalism.
* Fred på jorden och fred med jorden!

Undertecknare: Tord Björk, Stig Broqvist, Lars Drake, Susanne Gerstenberg, Bo Sundbäck, Maj Wechselmann och Daniel Wimhed.

Dessutom har man startat en facebookgrupp som fort når ut till många. Gå dit, anslut dig och dela i dina nätverk! Där får man veta vad som händer. Det här är mycket välkommet och sker alltså inte en dag för tidigt.

 

  25 kommentarer for “Inte en dag för tidigt …

  1. Mats Larsson
    2015-05-03 kl. 14:43

    Tommy!
    Efter att ha gått igenom FiB/Kulturfront nr. 1-4/2015, kan jag förstå din frustration (uttryckt i andra trådar), och att du välkomnar Ukrainabulletinen.

    Frånvaron av Ukraina-material i FiB/Kulturfront är verkligen slående, särskilt som det är lika krångligt, tar lika lång tid och kostar lika mycket att åka till Kiev som att åka till London (men vistelsen i Kiev är naturligtvis mycket billigare än i London).

  2. Tord Björk
    2015-05-03 kl. 21:59

    Knut Lindelöf hoppas på “en ny fredsrörelse ute på gator och torg” med tiden 1965-75 i åtanke. Men tiderna är radikalt annorlunda nu. Då kunde de första Vietnamdemonstranterna på Hötorget få uppbackning av ledande kulturpersonligheter, nu tycks det finnas en hel del njugghet även i kretsar som man kunde tycka skulle stå detta initiativ nära.

    Utrymmet för en självständig svensk utrikespolitik fanns sedan Sverige som första land gått emot ett annat västland när man röstade mot Frankrike i Algerietfrågan. En demokratisk revolution hos den praktiska solidaritetsrörelsen inom Emmaus hade fört över makten från styrelser till de som bedrev verksamheten och antiapartheidrörelsen skapade ett demokratiskt utrymme genom att man i Jönköping gjorde upp med fjärrstyrning och hemliga avtal om att kommunister inte får vara med. När FNL-grupperna startade kunde man bygga vidare på något.

    Vi är alltså glada att kunna i sista stund söka få ut några exemplar på gatorna och sprida Ukraianbulletinen via social medier i hopp om att kunna få till en riksorganisation om än i liten skala. Facebookgrupper har funnits där krigslarmet varit förhärskande, Ukrainavännerna samlar in pengar till ukrainska militären medan Donbassvännerna samlar till civila offer. Att söka få till stånd en linje som inriktar sig i första hand på att ändra på svensk politik och får den inriktad på fredsförhandlingar har varit svårt.

    Mats Larsson menar att Ukrainabulletinen knappast behövs, 8dagar finns ju. Hela vänstern finns som ägnat mycken möda åt att kommentera Ukrainakonflikten, inte minst genom att bekämpa varandra, mycket fokuserat på vad stater gör och inte mycket på hur en fredsopinion kan byggas. Man kan undra varför kommenterandet istället för organiserandet är så viktigt.

    Mats Larsson har förstås rätt i detaljer. Ukrainabulletinen är tillkommen under tidspress. Skulle en fredsorganisation byggas så behövde det göras i början av maj, annars skulle ett närmare halvår gå förlorat i och med att sommarsäsongen lägger en dämpande filt över det politiska livet. Alltså var det bråttom med allt det som behövs, ordna lokaler, söka se om det kunde finns människor villiga att ingå i styrelser etc. En hel del kraft och pengar har gått åt till att betala nya lokaler när tre förannonserade utställningar om Odessamassakern fått ställas in då ABF fick kalla fötter efter direkt falska anklagelser. Få är intresserade förutom de med ukrainskt, ryskt och serbiskt påbrå. De vänsterkrafter som tidigt hörde av sig om intresse försvann lika fort som de hörde av sig, när det visade sig att intresset inte var stort på direkten, utan att det handlade om mödosamt organisationsbyggande.

    En Donbassförening har dock bildats som valt en något annan metodik och satt solidaritet med Novorossija främst, vilket behövs. Men fokus har inte varit på att ändra på svensk politik mot mer av fredsinritkning eller se bredare på frågan, utan mer den typ av “campism” som kritiseras i Ukrainabulletinen av vänsterkrafter i Donbass och Kiev.

    Från Clarté, trotskister eller Arbetaren kommer diverse motstridiga kommentarer. Många har sett det som viktigt att skriva artiklar, att organisera något har setts som mindre viktigt. I valet mellan att inte korrekturläsa och granska en text ytterligare en gång och komma ut i tid, blev därför valet att ge ut tidningen. Om man inte har andra ambitioner än att skriva kommentarer på nätet och ha en blogg så är det förstås anmärkningsvärt att göra en sådan prioritering. Om man ser det som nödvändigt att organisera så kan det vara nödvändigt att göra sådana val.

    Politiskt står kanske de flesta för den typ av antiimperialism som Anders Björnsson förtjänstfullt kritiserar i kommentarerna till 1 maj-inlägget här på Lindelöfs blogg (det som benämns “campism” av folk från Donetsk och Kiev i UB). Det har varit svårt att föra fram ett mindre statsfixerat fokus. Man kan anse som Anders Björnsson att situationen inte är så allvarlig på det mellanstatliga planet, men det som vänstern genomgående tycks missa är att den kan vara mycket allvarlig på det socio-ekonomisk och socio-ekologiska planet. Ukraina som modell för att avindustrialisera och skapa massarbetslöshet samt avfolka landsbygden som exempel för resten av Europa. Jordens mest livsmedelsproducerande bygder i mellersta USA är idag avfolkade. Det framkom på Naturbrukskonferensen i Örebro 18 april. Det behövs inte människor i jordbruket längre. Där det produceras livsmedel på industriellt vis blir ingen landsbygd kvar med tillräcklig befolkning för att ha en butik.

    Vart 7 miljoner bönder i Ukraina ska ta vägen kan man fråga sig och för den delen familjejordbruket i resten av Europa, som hotas av industrialisering av jordbruket i Ukraina och TTIP.

    Vänstern har haft mer än ett år på sig att ta initiativ till organisering i Ukrainafrågan, men inte gjort det. Det kanske inte är en tillfällighet att tre av fyra som medverkat i första numret är från Jordens Vänner. Det är märkligt att Knut Lindelöf och knappast någon annan tycks uppskatta innehållet i Ukrainabulletinen eller se något särskilt värde i det. Det tycks mest vara den tilltänkta kommande rörelsen som är av intresse. Men en rörelse bygger på det som faktiskt görs. Att Mats Larsson inte kan se skillnad på 8 dagar och Ukrainabulletinen må vara förlåtet. Kan de inte ses som kompletterande både till innehåll och form med viss nödvändig överlappning?

    Kan ointresset för innehållet i UB ha med att Vänstern ser korrekta kommentarer om läget mellan stater som väsentligt och perfekt avgränsade enhetsfronter för detta syfte som det väsentliga. Inte till synes små men ändock strävanden att göra något genom dialog mellan olika krafter på bägge sidor av konflikten eller att visa på hur Ukrainakonflikten är direkt förknippad med sociala och ekologiska krisen i hela Europa och Sverige inte bara via utrikespolitiken. Det njugga mottagandet gör mig lite ledsen får jag lov att erkänna, det finns en hel del unikt material i Ukrainabulletinen, vilket tycks vara helt ointressant för de som kommenterat innehållet. Att tidningen dessutom vänder sig till folk i gemen för att söka beskriva hur man kan komma fram till en syn på massmediabevakningen, som Stig Broqvist gör, förtjänar uppmärksammas för sitt syfte, som inte är att briljera med ryskkunskaper. Men att bry sig om hur man utifrån vad man som mediekonsument själv kan göra för att skaffa sig en egen ståndpunkt.

    Nåväl, vi får hoppas att en del är villiga att göra något för saken på gator och torg.

  3. Knut Lindelöf
    2015-05-04 kl. 9:13

    Ja, Tord Björk! Tiderna är radikalt annorlunda nu. Jag kan förstå din irritation. ”Vänstern” är sedan länge förlamad i internkäbbel, ett praktexempel finns redovisat ovan mellan herrar Kanger och Lindelöf. Dock, inom den åldrande delen av det som man kan kalla vänstern finns mycket kunskap och erfarenhet att ta vara på. Men någon livligare aktivism kan man knappast vänta sig, majoriteten är i åldern 65–85 idag.

    Men undantag finns. Maj-Britt Theorin, Thage G Peterson, Jan Myrdal, Karin Dahl och andra kämpande äldre kvinnor i Kvinnor för fred. Där finns också en liten återväxt av unga intellektuella aktivister som förhoppningsvis kommer att dra med sig fler. Jag tror det.

    De första Vietnamaktivisterna (Mattis och Hallström) var medicinstudenter som protesterade mot den tidens USA-influerade etablissemang (inklusive de stora politiska partierna och den kommunistiska vänstern). Många likheter finns alltså också med dagens situation.

    Att Ukrainabulletinen inte är sakligt perfekt gör den inte mindre viktig. Allt kan göras bättre. Jag har ännu inte läst den, utan svalt den med hull och hår efter att ha klickat igenom pdf-en på skärmen. Ska läsa ordentligt och framför allt studera materialet om hur jordbruket riskerar att totalindustrialiseras och landsbygden avfolkas (7 miljoner bönder) och om urbaniseringen och miljökrisen i dess spår. Jordens vänner är därför ett nödvändigt komponent i denna nya fredsrörelse.

    Jag tror Tord Björk har rätt i att ”vänstern” fastnar i att fälla ”korrekta kommentarer om läget mellan stater … och [skapa] perfekt avgränsade enhetsfronter för detta syfte som det väsentliga.” Dessa närmast exegetiska diskussioner tar död på entusiasm och tjänar bara dagens krigshetsare.

  4. Tord Björk
    2015-05-06 kl. 21:15

    Hoppas att jag i första hand är förundrad snarare än irriterad över vänstern i Ukrainafrågan. Det finns stora föredömen som Wageknecht i Tyskland. Hon lyckas binda samman inrikespolitiken med utrikespolitiken och skapa det sammanhang som så väl skulle behövas. Sammanhanget mellan kamp mot åtstramningspolitiken, lokalt, nationellt, i Grekland och Ukraina med behovet av den typ av politik för att överbrygga klyftor i Europa som Willy Brandt stod för i skarp kritik av dagens Tyskland, som inte sett sin delaktighet i att eskalera konflikten, vilket påbörjades redan 2013 med EU som ekonomisk pådrivare.

    Vi får se hur det går. Jag är nyfiken på de unga jag träffar där jag rör mig, på torget i manifestationen mot TTIP, på 1 maj där de säljer produkter från ekolivs och diskuterar Framtidsveckan, på Naturbrukskonferensen där de är nyfikna på att samtidigt söka etablera sig inom mathantverk eller jordbruk och diskutera politik, när de skriver gymnasiearbeten om hur det kommer sig att kollektivet Moder Jord lyckas överleva i 40 år, om social och ekologiskt hållbart boende eller om varför visselblåsare är villiga att offra sin egen och sin familjs säkerhet för att avslöja hur systemet fungerar eller på World Social Forum.

    Jag är lite förundrad. De är ofta pålästa. Trots att jag följer Ukrainafrågan fortlöpande med direkta kontakter och inte bara via nätet, så kan de ofta mer om viktiga saker än jag själv. Samtidigt lever de sms-livet med jobb, kan inte komma på studiecirkelledarträffar eller möten då de måste jobba kvällar som helger. Det praktiska intresset ligger tätt på det politiska.

    Mikael Nyberg och andra har skrivit ingående om hur hippies från Hog Farm kom till Stockholm 1972 för att avpolitisera protesterna vid FN-konferensen om miljö och sprida knark med politikernas goda minne i nära samverkan med USAs statliga delegation och massmedia. I Tunis på World Social Forum dök en till amerikan upp i exakt samma stil, långt hår, långt skägg och barfota, från New York. Han var dessutom internationell jurist och antikapitalist. Från Paris kom en klimaträttviseaktivist som var tacksam för att den äldre generationen gjort det möjligt att ha ekologiska kläder, en fullfjädrad miljömupp ut i fingerspetsarna som söker binda samman klimatprotesterna i Paris med nästa World Social Forum i Montreal i augusti nästa år med en antikapitalistisk marsch och båtresa. Motsättningen mellan att vara mycket praktiskt lagd och politisk och i Parisfallet dessutom motsättningen mellan sekulariserad och respektfull för moder jord och andra andliga föreställningar tycks vara på upphällningen och nya synteser uppstår.

    Med yngre vänsterkrafter är det inte så svårt att diskutera att det riktigt allvarliga med Ukrainakrisen är att det är ett uttryck för sociala och ekologiska processer som urartar och återverkar på övriga Europa, allt är inte geopolitik.

    Dessutom, och det är inte dumt, vet de unga att politik inte främst handlar om att vinna genom att bli många, illusionerna är inte så stora. Men viljan och förmågan finns. Den nya gröna vågen t.ex. är mindre inriktad på självförsörjning och mer mot avsalu säger mina bondevänner. Det finns en större medvetenhet om företagsmässighet, vilket jag ser som bra. Leopold Trepper som byggde upp andra världskrigets effektivaste spionorganisation kunde fortsätta när Stalin begärde att den skulle läggas ner efter Ribbentroppakten, man var självförsörjande i kraft av en trenchcoatfirma.

    De unga finns alltså men det syns inte så mycket, de måste se till att komma in på arbets- och bostadsmarknaden. Identitetspolitiken är också en lockelse som skapar viss synlighet men inte alltid så bestående förändringar. Vi kommer alltså att vara små till en början och vi kommer behöva stöd.

    Vänstern i Sverige är större än den tror. Det finns ett stort antal tidningar jämfört med andra nordiska länder. Det finns organisationer. Det finns analysförmåga och publicister som Björn Eklund, vars små böcker om Ukraina är nyttig läsning.

    Jag har försökt föra en diskussion kring behovet av innehållsmässig militans som i praktiken kopplas till militans i formen också på Clartéblboggen. Det tycks vara omöjligt för de som yttrar sig om FNL-vänstern att se att det som påbörjades framför US Trade center och finansministermötet på Foresta på Lidingö 1967-68 är precis den form av innehållsmässig militans som idag återigen behövs bortom ensidig fixering vid juridiska aspekter på folkrätten.

    Det tycks också vara omöjligt att få dessa äldre herrar att inse att det är helt andra villkor för aktivism idag än det var för dem och inte minst för deras egen generation i låt oss säga Danmark. Där anföll polisen grovt varpå vänstern slet varandra i stycken och grunden lades för en helt annan utveckling än i Sverige. Men FNL-vänstern här tycks inte vilja höra på nödvändigheten att se en innehållsmässig linje där det inte bara handlar om folkrätt, massmord/folkmord eller utrikespolitik utan också om ekonomi. I våra dagar dessutom ekologi vilket inte minst fick genomslag 1972 i Stockholm. Man tycks inte heller vilja se att det var hela solidaritetsrörelsen som bar fram en förändring, alltså också den praktiskt lagda Emmaus/Svalorna-rörelsen inklusive Internationella Arbestlag med antiapartheidrörelsen. Inte heller det intressanta faktum att de som lyckats bäst att organisera en radikal vänster efter FNL-rörelsen var inte DFFG-folket, utan kritikerna i KPML(r) och SP för att inte tala om anarkister och autonoma.

    I Tunis kunde denna stora bredd från Ukraina enas om sådant som krav på 5 timmars arbetsdag och en del annat, vem vet, under asfalten finns kanske en strand? Är det inte dags att inse att vi är få, men vi är modiga?

  5. Knut Lindelöf
    2015-05-07 kl. 8:15

    Tord B!
    Det finns oerhört många uppslag i dina långa inlägg. Några reflexer på ditt senaste:

    Visst är det hoppfullt med unga som blir politiskt aktiva på olika sätt. Men det finns också många minor att gå på om man inte använder sig tidigare erfarenheter. Hog Farm är bara ett exempel. WSF är ett annat varnande exempel. Alla NGOs står och faller med statliga bidrag etc. Men det är trots allt klart att det är de unga som kommer att leda kampen mot alla skändligheter framöver.

    En ideologisk antikapitalism är kanske inte så klyftigt. Jag tror att det är den urartade globaliserade digitala penninglösa spekulationskapitalismen man måste tygla – eller hur man nu vill uttrycka det. Marknadstänkandet kontra sociala idéer som grunden i våra samhällen står emot varandra.

    Historien om Leopold Trepper borde man lyfta upp, den har många sidor.

    Det kan vara svårt att få äldre herrar att inse att det är helt andra villkor för aktivism idag. Här finns en diskussion där unga och äldre måste utbyta erfarenheter. Oöverstigligt verkar det dock vara att få FNL-vänstern att samverka med KP och SP. De blev ju dödsfiender på 70-talet på samma sätt som Komintern och Trotskister/anarkister på 30-talet. Ser man den andre som en som ”gått med fienden” blir klyftan svår att överbrygga.

    Skriv gärna lite kortare tack!

  6. Björn Backengård
    2015-05-07 kl. 9:20

    Jag känner stort behov att kort bemöta Tord Björk, 6 maj, i raderna om militans.

    Jag påstår istället: Långsiktighet och allmänheten – Ja! Militans – Nej!

    Med militanta aktioner finns risken att vi TAPPAR FOKUS från att vi bör nå folket och vara en del av det. Planering och genomförande av militanta aktioner tar tid och energi, och de kan isolera oss. Risken finns att folket blir bara åskådare.

    Vår tillgängliga tid, energi och uppfinningsrikedom bör användas till att skapa verksamhetsformer som gör det möjligt för vanliga människor att vara delaktiga.

  7. Tord Björk
    2015-05-07 kl. 20:53

    Behövs militans i kampen för fred? Björn Backengård tycks förutsätta att valet av militans till både innehåll och form är ett helt fritt val och alltid handlar om att med alla medel undvika risker, aldrig tro att det kan behövas att någon går före. Men om de objektiva omständigheterna är sådana att maten räcker i tre dagar i Sverige om gränserna stängs, att landets småbrukare nu dör och med dem den kunskap som behövs för att få mat i framtiden ska vi då lugnt åse detta?

    Nog är det bekvämare att mena att vi varken ska ställa oss uppgifter eller arbeta med former som avskärmar oss från folk i allmänhet. Men var FNL-rörelsens militans till innehåll och form 1967 ett hinder för att nå allmänheten eller en förutsättning för att visa på allvaret i situationen och på så sätt skaffa sig trovärdighet på lång sikt? Var kampen mot USA-imperialismen och mot det rådande globala ekonomiska systemet så som finansministermötet administrerade det 1968 på Lidingö, något som är passé? Eller är det tvärtom minst lika viktigt idag?

    Att diskutera formfrågan skild från innehållsfrågan och istället välja allmänna fraser är att smita från sitt politiska ansvar för dagens situation. Kriget kan inte stoppas enbart med den i och för sig nödvändiga begränsade enhetsfronten mot svenskt medlemskap i NATO. Det behövs också en fredsrörelse som går utanför utrikespolitikens ramar och likt DFFG inte fegar utan attackerar krigets politik och ekonomi och med militanta former (om än disciplinerade som när man bröt igenom poliskedjorna vid Foresta och markerade att man kunde men gick inte längre än så). Om vi inte gör det idag så kommer Lenins typ fredsrörelse behövas imorgon, tyvärr tycks den vänster som yttrar sig om FNL-rörelsens förträfflighet förfalska dess historia och göra den till en menlöshet som aldrig var militant i sin kritik av det ekonomiska systemet eller imperialismen annat än som tillfälliga taktiska snedsteg.

    Det duger inte, dagens situation är allvarligare än så, om inte f.d. FNL-aktivister vill försvara sin historia så kommer dagens fredsaktivister att göra det.

  8. Björn Backengård
    2015-05-08 kl. 7:51

    Tord Björk!
    Låt oss se på en ytterst allvarlig sida av saken. En fredsorganisation som säger nej till militans skaffar sig ett visst skydd mot provokatörer som dolda krafter smugglar in.

    Provokatörens uppgift kan vara att fredsorganisationen oskadliggörs genom ISOLERING. För detta uppmuntrar han eller hon militanta aktioner som gärna går längre och längre, kanske till konfrontationer med polis eller till att fönster krossas och annat. Provokatören argumenterar med orden “vi måste visa att vi menar allvar”, men handlingarna leder just till isolering. Allmänheten blir bara åskådare.

    När dolda krafter lyckas driva en rörelse till isolering får de också en bonus: Rörelsen förintar sig själv när medlemmar passiviseras eller vänder sig till terrorismens idéer. Detta för att allmänheten står utanför. De som går till terrorismen menar att de måste hitta på något ännu värre “för att folk ska vakna”.

    Något sådant hände inte i Sverige på sjuttiotalet, men det gjorde det i Västtyskland.

    Om militans tillämpas inom fredsrörelsen kan vi få följande logik:
    1. Organisationen verkar på ett sådant sätt att allmänheten hamnar utanför.
    2. Medlemmar tappar då tron på vanligt folk, och antingen passiviseras de eller frestas av tanken på våldsammare metoder.

    Åter det positiva alternativet: All tid, energi och uppfinningsrikedom bör användas till att skapa sådan verksamhet att vanliga människor blir DELAKTIGA, och att de blir många. En fredsrörelse verkar antagligen för öppenhet, fredlighet och laglighet, och den bör visa upp sådant i den egna praktiken. Den rörelsen kanske faktiskt “går före”, som det uttrycktes. Den både skaffar sig skydd mot provokatörer och kan tillföra nutidshistorien och framtiden något av värde.

  9. Bo Persson
    2015-05-08 kl. 9:33

    Tord B!
    Du uppmärksammar Björn Eklunds/Karnevals utgivning av Ukrainaböcker. Hittills tre stycken. Du kunde också ha nämnt att en översättning till svenska av Richard Sakwas Frontline Ukraine är på väg. Knut uppmärksammade den på en annan tråd på den här bloggen häromdagen.

    Det är Karnevals förlag som ger ut den också och det är en bok i ett helt annat format än de tre tidigare. 300 sidor i sin engelska version. Jag kan tänka mig att det blir grundboken i ämnet de närmaste åren.

  10. Tord Björk
    2015-05-08 kl. 13:08

    En fredsrörelse som inte begår militanta lagbrott eller stödjer sådana som har antimilitaristiskt eller på annat sätt fredsskapande syfte är knappast en fredsrörelse värd namnet, utan en beskyddare av systemet. Det är därför Ofog är den idag kanske viktigaste delen av svensk fredsrörelse. Gandhis lagbrytande civila olydnadsrörelse som startades av muslimen shejk Habib på Empire Theater i Johannesburg 11 september 1906 är ett av de främsta bidragen till samhällsförändring på 1900-talet.

    Så jag förordar denna typ av militans. Provokatörer är alltid ett bekymmer och någon allmän hänvisning till att man alltid ska agera militant för att visa situationen allvar har jag inte fört fram. Tvärtom hänvisar jag till att protestens innehåll måste vara noga genomtänkt. Hela tiden manar jag till militans till både innehåll och form, aldrig till militans som ett självändamål:

    Just nu är läget nog mycket tacksamt, att ordna en utställning om Odessamassakern uppfattas och är militant. Samtidigt är vi mycket få. Organisatören Saul Alinski hävdade att om man är många kan man demonstrera framför fienden, är man få kan stå runt hörnet och slå i kastrullocken för att låta som man är många och är man nästan inga alls får man kasta stinkbomber. Det var det som FNL-rörelsen gjorde i början när man vägrade att flytta på sig trots polisorder, en militans med stor verkan, den fortsatte även 1967. Militans är inte alltid bra men ibland behövs den.

    När det gäller synen på terrorism har vi kanske radikalt olika syn. Jag anser att det just är militanta aktioner som skapar samhällsförändring som behövs för att underminera marken för terrorism. Det är inte genom predikningar och förmaningar som vi kan undvika statens eller andras våld, utan genom att etablera sådana politiska fakta som gör att utrymmet för statlig eller annan terrorism inte finns.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.