Panta rei, allt flyter (Ljungan i Härjedalen)

Varje gång passeras med bil Stig Dagermans grav. På väg till eller från lungvädrande  pandemipromenader, jag tycker spontant illa om benämningen men väljer att behålla den. 

Under beaktandet av rekommenderad social distans raska promenader i Älvkarleby i Norduppland. Invid för det mesta reglerat vatten som i vild glädje kastar sig framåt när dammluckorna väl öppnats. Ett kraftverk som med mäktiga turbiner inbjuder till respekt. 

Många år har gått sedan Dagerman, med omistliga verk som Tysk höst (vem har överhuvudtaget skrivit bättre om efterkrigsmisären i förlorarnas land?) och Ormen, inte orkade mer utan i garaget satte punkt för sitt liv. 

I en bild han poetiskt framkallade framstår att dö som något vackert och synnerligen långt från all virusrelaterad, svårfattbar massdöd på sjukhus och vårdhem: Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. (Undrar om det inte står på hans gravsten.)

I sig är döden inte vacker, vem skulle kunna hävda det förutom Stagnelius. Det är Dagermans ord som är det och gör den vacker. Liksom Stagnelius med sina ord.

Jag minns när jag sporde en onkolog på Akademiska i Upsala om vad som skulle hända med mig om jag tackade nej till behandling, alternativet att avstå aktualiserades, mot bakgrund av att en mycket oviss utgång hade presenterats:
– Du försvinner bort som ett löv i vinden.

Kanske hade hon som jag senare, kanske aningen överdrivet och orättvist, omtalade som ”Dödsängeln”, läst Dagerman. 

Om bortväljandets alternativ valts – en kort stund var jag frestad att bli det där lövet – hade jag sedan länge inte tillhört de levande. 

Någonstans har Dagerman skrivit att även döden har ett sätt att övervintra. Motsägelsefullt formulerat, egendomligt kunde Lars Gustafsson ha sagt. Vad då för ett sätt? Ett särskilt sådant och i så fall hur föreställa sig det? 

Oavsett den eventuella oklarheten om den exakta innebörden om någon sådan finnes bortom den poetiska, och vad spelar det egentligen för roll, ett ovedersägligt faktum: Inte ens den bistraste vinter rår på döden. Ty som vi vet ger döden tusan i alla årstider. 

Detta år, som ännu inte är slut, har redan varit förskräckligt i dödens fallande skugga. Och då syftar jag inte på alla döda, antalet rysligt högt, i corona. Utan något mig mer närliggande. Före detta kolleger och vänner som gått bort. Flera nära åldersmässigt. 

Mellan sjuttio och åttio traskar man omkring som en orolig själ i dödsdecenniet. Närsomhelst kan det vara över. Gäller att vakta på den flyktiga stunden, skydda den fladdrande lågan. Samt promenera invid vatten och minnas Herakleitos: Panta rei. Allt flyter. 

Novembervinden tjuter runt knutarna medan jag väger mina ord. Väderprognosen förebådar snö endera dagen. Jag bävar inför vad som efter vinter komma skall. I minne av Dagermans insikt om vår värsta fiendes övervintrande förmåga.

Föregående artikelVad skiljer dagens situation från 30-talet?
Nästa artikelSverige blir allt djupare inblandat i Irakkriget
Lasse Ekstrand
Lasse Ekstrand växte upp i skuggan av Verket i brukssamhället Sandviken. Han är en existentiell och geografisk flanör. Älskar Berlin, Nordjylland och Sydafrika. Föreläst i Danmark, Italien, Egypten, Sydafrika och på Västbanken. Kallats Mr Medborgarlön. Anses vara Sveriges främste företrädare för medborgarlön. Skrivit en mycket älskad bok om den tyske konstnären Joseph Beuys. Ekstrands författarskap är mångsidigt, omfattar ett stort antal titlar. Senaste bok "Hucks flotte på upptäckarvatten. En roligare bok i samhällsvetenskaplig metod" (2024).

3 KOMMENTARER

  1. Nu var dags för sommarens utflykt till havet. Havet fanns ju kvar men låg nu långt ifrån Tierps köping. Vi packade in oss i vår Volvo PV. Vi var på väg till havet.

    Och långt var det. Men till slut närmade vi oss Dalälven där vi skulle ta av till höger, följa älvens sista färd mot havet där älven skapat fantastiska sanddyner.

    Precis innan vi skulle ta av åt höger mot de stora sandstränderna, saktade pappa in bilen, pekade mot vänster och sa: ”Där bodde Stig Dagerman, författaren. Han är död nu. Han gasade ihjäl sig i sitt garage. Där bodde Stig Dagerman”, sa pappa. Och resan i den stora njutningsbubblan fick sig en tankeställare.

    På vägen mot havet och njutningen fanns också döden. Liksom fullt synlig från riksvägen om man tittade åt vänster i ställer för åt höger. Visst var det ett litet hack i skivan det där med döden och Dagerman. Men snart hade ju leken och badandet sköljt bort alla sådan tankar. Lek har ju precis den förmågan – att kunna skölja bort det otäcka.

    Idag, drygt femtio år senare, när jag färdas på den där gamla riksvägen och kommer till skiljestället där den ena vägen bär mot havet och den andra mot byn där det en gång föddes en författare som tog livet av sig, erinrar jag mig hur barnets tankar på döden kunde sköljas bort av leken och havet.

    Idag är det väl inte lika enkelt att bortse från vad som finns till vänster i vägkorsningen, men jag gläds fortfarande åt att vassen på åker och äng påminner mig om att det finns ett hav där borta. Havet drog sig tillbaka, men lämnade kvar små ledtrådar som bekräftar att det finns kvar – som ett löfte.

    (Del av text som jag läste i Tankar för dagen, Sveriges radio, 2015)

  2. Lasses inlägg väcker naturligtvis känslor hos oss som är till åren. När jag var något år före pension sade jag en gång till en ambitiös lärarkandidat: ”Fast så är det inte för mig som har det mesta av min framtid bakom mig.” ”Säg inte så” sade hon då ”det låter så hemskt!” Det var för mer än 20 år sedan.

    Mitt första minne av hur jag tänkte på döden var i 5-årsåldern. Jag drömde att jag föll i vattnet vid Hovs Hallar och drunknade. Jag gick ut i köket för att söka tröst. Där stod mor och far och hade bråttom med att avsluta omplanteringen av ett antal krukväxter; klockan var nära tolv. ”Gå in och lägg dig pojken min, jag kommer snart och tröstar dig” sade mor. Men jag grät mig till sömns.

    Nyss tittade jag på en intervju med Sven Wollter i ”Min sanning”. I förrgår kom senaste Proletären. Där finns mycket om honom, naturligtvis. Jag vet inte om jag tidigare sett en helsida på någon i den tidningen, varken död eller levande. Totalt c:a 5-6 av 23 sidor.

    I morgon kommer ytterligare en repris på ”Min sanning”. Där intervjuas en annan också ganska nyss bortgången man, Jan Myrdal. Bägge var uttalade kommunister. Den ena var mycket barnkär och populär i sin yrkesroll. Den andra var… tja vad skall jag skriva?

    Sven Wollters ”Därför är jag kommunist” som först publicerades 2006, kan jag helt stämma in i. Mest av allt får jag instämma i orden ”Men framför allt är jag kommunist av känslomässiga skäl.” Eftersom han var en så skicklig och populär skådespelare så var det nog många som såg hans kommunism som en skönhetsfläck.

    Jan Myrdal levde på sitt skrivande och han har varit både alltför reservationslöst beundrad, uppskattad som både debattör och skribent, betraktad med större eller mindre respekt eller helt enkelt avskydd. Min inställning till honom har varit och är ambivalent. Han hade en förmåga att på flera sätt och i olika frågor provocera. Ett par av dessa provokationer har givit mig nya insikter, en del kommer väl aldrig att få något slut. Hans politiska uppfattningar var nog av långt mer intellektuell art än Sven Wollters.

    Lasse Ekstrand skriver om Stig Dagerman, och att denne tog sitt liv. Novellen ”Att döda ett barn” sitter starkast i mitt minne. Filmversionen av den har jag sett ett antal gånger. Förklaringen till det är enkel ”Novellen skrevs 1948 på beställning av NTF, för att få ner hastigheten i trafiken.” (Wikipedia) Jag har visat filmen för mina elever ett antal gånger.

    Andra skribenter som jag uppskattar och som tagit sitt liv är Hjalmar Gullberg. Dikten ”Bara de riktiga orden”, som jag kan utantill fick mig för ett tag sedan att tänka på ”Orden i min makt” som jag då inte hade läst. Det är en sammanställning av Strindbergtexter. Sammanställningen har Jan Myrdal gjort, och den väger upp många av de ”provokationer” som han bestått mig med. På sistone har jag flera gånger använt mig av den boken.

    Lasses artikel börjar ”Inte ens…” Bland topp tio begravningsdikter finns Nils Ferlins ”Inte ens en grå liten fågel”. Den kan jag också utantill. Jag gillar vemodet i den. Men orden ”men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit” står jag frågande inför. Jag ser ju som många andra hur döden närmar sig, men jag längtar inte. Kanske kommer den dagen. Till dess hoppas jag att orden, alla ord som vi ständigt tar itu med, skall ge vidare utveckling.

  3. Vackert.
    Våra vattendrag är del av vår geologiska position.
    De fungerar, hoppas jag.
    Men de olika ideologiska.
    Ok, jag var tuff i mitt senaste, och skall skärpa mig.
    Jag ber om ursäkt.
    Men som inföding, (indigenous), Same, möjligen, vill jag förmedla min kärlek till landet, marken och varje vacker morgon.
    Rädda landet från Klaus Schwab och likasinnade!
    Bekämpa rasismen, men begränsa invandring, genom aktivism för bevarande av de förhållanden flyktingar på olika sätt, sätts i rörelse.
    Tack Knut L, för en fin sida!

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.