(Inte längre) mellan Hitler och Stalin (7): Lära av Finland – vägen framåt för dagens Estland?

tutk_nygard_kuva2

En hel del svenskar skulle nog korrekt kunna identifiera mannen till höger som Finlands president Sauli Niinistö, men hur många vet att den attraktiva damen till vänster, som han är involverad i en diskussion med, är Estlands nyvalda president, Kersti Kaljulaid.

Den svenska allmänheten, i den mån de vet något om Estland, dess folk och historia, har hört om alla de tragedier och hemskheter esterna varit utsatta för 1941-44 (1948-51). Det är här som den estniske historikern Magnus Ilmjärvis bok Silent Submission – Formation of Foreign Policy of Estonia, Latvia and Lituania (2004) ger nya fakta och infallsvinklar och därför vållat en enorm turbulens i det estniska samfundet, både hemma och i utlandet.

Ilmjärvs beskrivningar av presidenten Konstantin Päts har utmanat hävdvunna föreställningar om ”Landsfadern”. Det har i polemiken talats om ”rysk desinformation” och ”falsifierade KGB-källor”. Men Ilmjärvis bok utgjorde hans doktovavhandling på Stockholms Universitet 2004 med själva disputationen vid Helsingfors universitet. Knappast några KGB-hålor.

Finländsk ”inblandning”
Den upprörda stämningen bland esterna eskalerades ytterligare när också finländska historiker kom med bidrag i linje med Ilmjärvs. Den finske historikern Martti Turtola har givit ut biografier om Konstantin Päts (2002) och Johan Laidoner (2008). Turtola arbetade på den historiska avdelningen på Finlands Försvarshögskola och var dessutom chef för Finska Estlandsinstitutet. Den finske historikern och politikern (nyligen utrikesminister) Erikki Tuomioja gav 2010 ut en biografi om den estniske liberalen Jaan Tõnisson och Estlands självständighet.

four-books

Några av de böcker av finska historiker som väckt upprörda känslor bland ester hemma och utomlands. Martti Turtola är en välrennomerad historiker och Erikki Tuomioja en respekterad socialdemokratisk politiker.

Det som Magnus Ilmjärv och andra historiker, både från Estland och Finland, hävdat är att Päts, Tõnisson och andra estniska politiker och militärer egentligen var ganska ”rysksinnade”.

Att finländska historiker har givit sina bidrag har inte alltid välkomnats av esterna som anser att ”Storebror lägger sig i” (jmf finnarnas reaktion när deras svenske ”storebror” lägger sig i deras affärer). Men eftersom språkbarriären mellan finnar och ester är lägre än den mellan finnar och svenskar, så har finländska historiker ofta kunnat ge sig in i en debatt, som resulterat i en mängd böcker och artiklar på bägge språken, men som förblivit i stort sett okända här i Sverige där fortfarande den gängse – den en gång av exilester lanserade – historieskrivningen dominerar.

Återerövra historien
I början av den här serien citerade jag estniskfödda författaren och filmaren Imbi Pajus Förträngda minnen (2007) och Systrarna kring Östersjön (2014). Tillsammans med Sofi Oksanen har hon också givit ut Kaiken takana oli pelko: Kuinka Viro menetti historiansa ja miten se saadan takaisin. Boken har inte översatts till svenska, men dess titel borde då vara: Det var rädsla bakom allting – Hur Estland förlorade sin historia och hur den kan återvinnas, vilket anger vad boken handlar om.

Enligt Paju i Förträngda minnen har Estlands historia har ”blivit patologisk, full av hinder och störningar, eftersom den har varit offer för sovjetisk styrning och manipulation. Därför anser jag att historien är en alltför allvarlig sak för att lämnas i händerna på enbart historiker och politruker” (s 223). Andra har kritiserat historikerna för att ha grävt allt för mycket i arkiv istället för att basera sig på memoarlitterturen (s. 212-13).

Var Estland bara ett offer?

turtola

Martti Turtola (t v) och Erkki Tuomioja (t h) med den förres bok om Mannerheim (2001)

Erkki Tuomioja skriver i sin bok om Jaan Tõnisson att det råder inga tvivel om att Estland var ett offer. Men var landet ett oskyldigt offer vars egna handlingar och beslut inte bidrog till det som inte inträffade? Den tanken har också Martti Turtola.

I programmet ”Viikon tiotokirja” (Veckan fackbok) 21 januari 2011 intervjuades Turtola om Erkki Tuomiojas bok (för er som förstår finska) av Pentti Peltoniemi. Frågan ställdes varför finnar måste skriva biografier över personer från sitt grannland. Varför har det fallit på finska historikers lott att skriva om såväl Estlands tidigare president Konstantin Päts och försvarsmaktens överbefälhavare, general Johan Laidoner? Turtola svarade: ”Estländarna har ett slags tröskel i fråga om sin närmaste historia och det är extremt svårt för dem att få den distans som man behöver ha till det man forskar i.”

Enligt Turtola valde Estland 1939 att samarbeta med Sovjetunionen: ”Det är esternas stora trauma, som de har svårt att komma över. Esterna själva, landets ledning och oppositionspolitikern Jaan Tõnisson ansåg att Estland frivilligt skulle välja Sovjetunionen.”

Vintern 1939 tog sig Jaan Tõnisson före att uppsöka en känd och kontroversiell estnisk kulturpersonlighet, Hella Woulijoki, som bodde i Helsingfors. Med hotande krigsmoln på himlen, ville Tõnisson genom Woulijokis goda kontakter med ledande sovjetiska kommunister, undersöka möjligheterna av en federation mellan Estland och Sovjetunionen, dock med bevarad estnisk autonomi. Tõnisson var engelskorienterad och förslaget kom i en tid då det fortfarande fanns hopp om en enad brittisk-fransk-sovjetisk front emot Hitlertyskland.

Turtola: ”Sovjetunionen ville skapa en säkerhetszon vid sin västgräns och ansåg att det vore bra om den bestod av de baltiska länderna och Finland […] Konstantin Päts undertecknade allting utan motstånd. Naturligtvis visste de inte att de skulle komma att förlora sin självständighet och att människor skulle deporteras.”

Debatten och kontroverserna mellan estniska och finska historiker fortsätter, en debatt som inte följer nationsgränsen (Finska viken) utan skär tvärs igenom de egna leden.

”Blanda inte in svenskarna!”
Att den finsk-estniska debatten inte blivit känd i Sverige kan, när jag tänker efter lite, bero på ett gemensamt intresse att ”inte blanda in svenskarna!”.

tutk_nygard_kuva2

Finnarna har alltid lite svartsjukt bevakat Estland (fi. Viro eller Eesti) som ”sitt” intresseområde och föredrar att utländska uppvaktare som Sverige (Ruotsi) och Tyskland (Saksa) håller sig på avstånd. Karikatyr från tidskriften Suomen Teollisus (Finlands Industri) 16 oktober 1928.

Men de av oss svenskar som betraktar Estland som ett nordiskt land, på grund av dess kulturella och språkliga närhet och vår stora estniska samfällighet, vill nog gärna hålla oss underrättade. En gammal vän, svenskest (flydde 1944), som läst mina artiklar skickade en epost: ”Lycka till med fortsatt forskning i gamla tider – jag tycker mer om att se på läget idag och främst tyda det som kanske kommer morgon.”

Jag svarade honom att jag håller helt med. Kanske vinner esterna med lidandebilden av de tragedier och hemskheter de varit utsatta för universellt medlidande och sympati, men gör detta dem bättre rustade för att möta det som, med min väns ord, ”kanske kommer imorgon”?

Vad finns det att vara stolt över?

finland-ryskt-1

2015 visade YLE serien ”Suomi on venäläinen” (Finland är ryskt). Avsnitt 4, om St Petersburg och Finland är särskilt sevärt även för icke finsktalande. Där intervjuas professorerna Matti Klinge och Max Engman. Den som vågade utmana opinionen på detta sätt, Juhani Säppänen, hade tidigare gjort en serie ”Suomi on ruotsalainen” (Finland är svenskt) där han på samma sätt bejakade det svenska inflytande i och på Finland.

Imbi Paju och Sofi Oksanen driver tesen att olika politiska och akademiska krafter berövat det estniska folket dess historia: mellankrigstidens Estland var korrumperat, Päts och Laidoner fifflande småskurkar och tiden som sovjetrepublik en mardröm. Vad finns det att vara stolt över?

En kanske naiva rekommendation till esterna skulle vara att lära av finländarna. Där har det uppstått en inofficiell ”skola” (Matti Klinge, Max Engman m fl) som inte fastnat i den gamla traditionen att t ex ensidigt svartmåla förhållandena under den ”ryska tiden”, utan de vill också lyfta fram det som de tycker var bra.

prisma

En av de över 15 stora finländska PRISMA stormarknader i St Petersburg

En mängd kulturella impulser nådde Finland via St Petersburg lika snabbt eller snabbare än om det varit en svensk utmark. Avståndet till St Petersburg från Helsingfors, St Michel, Lahtis, Varkaus och Joensuu (drygt 300 km) är lika långt som från Boston eller Washington DC till New York. Möjligheterna till affärer, karriär och rikedomar för driftiga finländare var stora i det enorma ryska riket.

train-spb-tallinn-spb_clip_image00331

Det finns hopp om att estländarna inte missar tåget…

Syftet är, om jag förstått dem rätt (mellan raderna), att se framåt och lägga en grund för en framtida bra relation med Ryssland. Ty detta land med ”sin storartade kultur men problematiska historia” (Håkan Holmberg i UNT 21 oktober 2016) ligger ju där det ligger – och geografin kan vi inte göra något åt som Paasikivi sade.

 

  8 kommentarer for “(Inte längre) mellan Hitler och Stalin (7): Lära av Finland – vägen framåt för dagens Estland?

  1. Björn Nilsson
    2016-11-02 kl. 11:34

    En hel del att fundera på här. Bland annat vilka som får komma till tals/vilka som tystas ned. Kan man skriva en estnisk (eller för all del baltisk, polsk, etc) historia utan att granska vad folk hade för synpunkter, även om de var på ”fel” sida enligt dagens normer? De som slogs med Röda armén mot tyskarna, de som på olika sätt sedan arbetade i den estnisk-sovjetiska administrationen, etc. Tänk om det finns sådana som inte alls vill göra avbön utan i stället vill framhålla att man gjorde bra ifrån sig!

    Jag har bara en bok skriven av en est, den handlar om en sovjetisk expedition till Antarktis, men det står någonstans i presentationen att han var sovjetisk pansarsoldat under kriget. Bra eller bu?

    Och de figurer som gjorde Estland ”Judenrein”. Minns att reaktionerna från ester i Sverige blev rätt sura när en av deras landsmän, en författare (Tönisson?) här tog upp en del aspekter av vad ester haft för sig under det tyska väldet. Är man est är man offer (och det andra pratar man inte om!).

    Eller se mer på vad som kom fram under den korta perioden 1940-1941. Svenska Ny Dag (SKP) skickade Gustav Johansson (Hjorvard) till Estland 1940, finns det något intressant i hans artiklar? Ny Dag brukar hånas för knasiga artiklar från Oslo 1940, men vad skrev man om Estland? Kanske något som är svårare att håna?

    Till slut, efter alla frågor: stort tack för all intressant historia som kommit fram i den här serien artiklar!

  2. Anders Persson
    2016-11-02 kl. 13:59

    Björn N!
    Tack för dina positiva synpunkter.

    Jo, det finns ester som hävdar att saker och ting var helt annorlunda än hur de framställs idag. En sådan är Andrus Rohlahts Nii see oli (Såhär var det) från 1990, skriven i brytningen mellan det gamla och nya. Han var inte bara propagandist för kommunistregimen i Estland, han var dessutom KGB-anställd. Imbi Paju avskyr honom förstås, men är återigen så hederlig att hon refererar honom så mycket att han framstår som intressant. Läs intervju med honom från 2002 (använd Googleöversättningen till engelska).

    Jag har inte kunnat läsa hans bok, men en annan från den tiden om ”Sovjet-Estland” (1980) fångade mitt intresse. Den hävdade att det inte alls varit någon ”främmande ockupation” av Estland sommaren 1940 utan en ”socialistisk revolution”.

    Det är ju sånt som vi gärna skrattar åt som ovanligt korkad sovjetisk propaganda – tills jag hittade några oberoende källor som antydde, att även om det inte var sant, så var det inte heller helt fel!.

    Får se om det blir någon fortsättning. Arbetsnamn Estland 1940 – en stulen revolution?

  3. Björn Nilsson
    2016-11-02 kl. 19:50

    OK, då väntar vi med spänning på fortsättningen!

  4. Tord Björk
    2016-11-03 kl. 4:55

    Tack för denna värdefulla höjande av medvetenheten om länder österut. Ett avgörande fel i mycket av antiimperialisttraditionen i Sverige är att betrakta enbart stormakter som utövare av förtryck och småstater som offer. Att se nyanser i det som sker, inte minst i relationerna österut är viktigt nu och inför framtiden.

  5. Sven-Eric Holmström
    2016-11-03 kl. 7:27

    Instämmer i lovorden. Sätter dock ett litet frågetecken för att tiden som Sovjetrepublik skulle ha varit en ”mardröm”. För ett antal år sedan gjordes på uppdrag av en litauisk högerorganisation en opinionsundersökning i Litauen som visade att 68 procent av de tillfrågade ansåg att de hade det bättre under sovjettiden. Hursomhelst skulle händelseutvecklingen sommaren 1940 behöva en rejäl belysning.

    Västvärldens främste expert på MR-pakten är enligt min mening professor Geoffrey Roberts vid Cork University på Irland. Han skrev en artikel om inkorporeringen av baltstaterna 1995. Hans slutsats var att det finns inga bevis för att det fanns några planer på en sovjetisering av baltstaterna hösten 1939; att myten om en ”baltisk konspiration” som framfördes av Sovjetsidan var just en myt men att Sovjetledningen verkligen trodde på det och slutligen att tyskarnas segrar i väst sommaren 1940 fick Sovjetregeringen att utöka den sovjetiska militära närvaron i baltstaterna och att tillsätta nya pro-sovjetiska regimer. Detta skapade en situation i baltstaterna som de sovjetiska representanterna i de tre staterna entusiastiskt tolkade som att det fanns en revolutionär situation. De levde i vanföreställningen att en pro-sovjetisk revolution drog fram över Estland, Lettland och Litauen. Men inkorporeringen av baltstaterna var ingen planerad och kontrollerad sovjetisk expansionism.

  6. Anders Persson
    2016-11-03 kl. 10:19

    Sven-Erik H!
    Ordet ”mardröm” var inte mitt, utan min tolkning av exilesternas inställning. I övrigt tror jag att Geoffrey Roberts analys är identisk med min, ehuru jag inte läst boken. Inkorporeringen av baltstaterna var ingen planerad och kontrollerad sovjetisk expansionism, men har i efterhand tolkats så – av båda sidor, också av den sovjetiska historieskrivningen.

    Jag har läst någonstans (Ilmjärvi?) att fram till 50-taler hette det i den sovjetiska historieskrivningen att de baltiska staterna hade Röda Armén att tack för, inte bara befrielsen från fascismen, utan också omvandlingen till socialistiska stater.

    Men på 60-talet började det utvecklas en tolkning, åtminstone i Estland, men kanske också i de två andra baltiska staterna, att det var en följd av en ”socialistisk revolution under ledning av kommunistpartiet”.

    Detta har alltid låtit skrattretande men var kanske inte 100% fel.

  7. Anders Persson
    2016-11-03 kl. 10:38

    Till alla!
    Om ni klickar på bilden av Juhani Säppänen i landån på Palatstorget i St Petersburg så kan ni se hela programmet som varmt rekommenderas också till icke finsktalande på grund av sina fina vyer över staden vid Nevan.

  8. Sven-Eric Holmström
    2016-11-04 kl. 22:01

    Anders P!
    Jo, jag lutar också att Roberts’ analys är samma som din. Men han framförde det i en artikel 1995 i ”Diplomacy and Statecraft” med titeln ”Soviet Policy and the Baltic States: A Reappraisal” och inte i nån bok även om han berör det lite flyktigt i senare böcker.

    Jag är inte direkt förvånad över att Ilmjärvi fått utstå spott och spe. Det är överlag ödet för de som vågar gå emot ”partilinjen” i de gamla öststaterna. En polsk historiker, Jan Tomasz Gross, lär visst till och med vara åtalshotad i hemlandet för att han ska ha förolämpat fosterlandet (eller nåt i den stilen). I Ukraina är det också förbjudet att förneka det s.k. ”Holodomor”.

    Du har ett föredömligt sätt att skriva genom att du sätter objektiviteten främst hur obekväm sanningen än är. Hoppas verkligen det kommer fler artiklar av dig och som sagt, gärna nån ny bok även om jag vet att sånt är otroligt tidskrävande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *