Inte som pappa i alla fall (5)

pappa

Min pappa 1953. Foto: P Lundwall

Min pappa var affärsman, men alla kallade honom för direktör. Att han var affärsman berodde förmodligen på att hans pappa, min farfar, byggde upp företaget Lindelöf & Co efter att ha börjat med två tomma händer med en liten affär. Har man affär blir man affärsman.

Jag följde ibland med pappa till jobbet som alltid kallades ”kontoret”. Det låg på Postgatan, den mörkaste av Göteborgs alla gator. Där mötte jag idel vänliga ansikten. Jag fick ibland sitta hos damen i telefonväxeln och stoppa in proppar i kopplingsplintens oändligt många hål. Ibland blev det ett riktigt ormbo av sladdar upp till kopplingsplinten. Hur hon kunde hålla reda på alla sladdar och hål var obegripligt.

När det surrade i växeln tog hon luren som hängde i en stropp från taket och svarade: ”Lindelöf och kompani – go middag. … Jaa, ett ögonblick bara, jag kopplar … Direktör Lindelöf, det är direktör Blum från Oskarström i telefon … varsågod”. Tonen var av ett speciellt vuxet och yrkesmässigt slag. Denna ton hade alla som pratade med pappa. Men med mig var de som sagt mycket vänliga, nästan inställsamma. Jag var ju Lindelöf junior, vilket jag ännu inte förstod innebörden av.

I herr Hartmans rum fanns ett annat tekniskt underverk som kallades ”telex”. Plötsligt började det knattra inuti ett jalusiskåp av mörkt trä. När maskinen tystnat, rev herr Hartman av en remsa av gult papper med text i endast versaler och gick med den till pappa, som talade om hur svaret skulle lyda. Pappa skrev inte själv på telexen. Det skötte herr Hartman.

I pappas rum var det finare än i de andra kontorsrummen. Där fanns blanka, mörka möbler och ett stort skrivbord i centrum, en mjuk matta på golvet, en stor tavla av farfar med ett milt leende på väggen och fotografier på oss i familjen. På skrivbordet låg en reservoarpenna och en papperskniv av det exklusivare slaget. En telefon med tre extra knappar stod på vänstersidan. Bredvid den låg en snabbtelefon som skrek till ibland. Då ville någon fråga något. Pappa kunde också kalla till sig sina medarbetare fort och enkelt med snabbtelefonen, eller kort meddela att: ”Jag blir borta resten av dagen”. Då blev jag lite orolig att de skulle tycka pappa var dum, han var ju viktigast på hela kontoret.

Det enda jag minns att han verkligen gjorde – förutom att tala med de andra på kontoret – var att läsa i de papper han hade framför sig på skrivbordet. När han läst klart ett skrev han en signatur längst ner, vände det och började läsa nästa. Så höll han på. Om detta var det arbete som väntade mig – om jag skulle gå i pappas fotspår, liksom pappa gått i farfars – var jag på det klara med att detta var helt omöjligt. Jag kunde ju inte läsa.

o o o

Föregående glimt: Jag lärde mig inte läsa
Nästa glimt:

slutforidag

Beställ boken >

Jag skrev ner 23 minnesglimtar från min barn- och ungdom för att själv försöka förstå varför det gick som det gick för mig i arbetslivet. Läste igenom dem igen och tycker om dem. Boken sålde uruselt. Knappt 200 lyckades jag prångla ut (färre läsare än ett normalt blogginlägg). Efter att UNT:s recensent slagit fast att jag visar upp min tveksamma kvinnosyn, var boken stendöd. Har en låda kvar om någon är intresserad.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.