Donald Trumps uttalade häromdagen för NY Times att (om han blir president) de Natomedlemmar som blir anfallna av Ryssland inte automatiskt kan räkna med stöd av USA (§ 5 i Natostadgan) – om de inte ”gör rätt för sig” (d v s har försvarsutgifter på minst 2% av sin BNP). Det har väckt stor uppmärksamhet. Även Carl Bildt har ägnat saken en hel artikel i Washington Post, där han konstaterar att en förändrad politik till att sätta ”America First” vore ”förmodligen den mest omfattande strategiska förändringen den senaste generationen med enorma följder.” Janerik Larsson refererar i SvD skriverier om att Trump rent av ”är en rysk agent, som nu ska placeras i Vita huset”. Tanken svindlar…
Dock, i mina öron låter Trumps uttalande ganska lovande. Äntligen någon som säger hur det ligger till i den verkliga verkligheten. Självklart kan USA inte öka sina försvarsutgifter i all oändlighet, då kollapsar kolossen – precis på samma sätt som alla imperier (inklusive Sovjetunionen) – under sin egen överlastade krigsmaskin.
Men fösvarsforskaren Mike Winnerstig vid FOI – en av våra mest anlitade ”experter” och mediala auktoriteter på området – verkar vara ett unikum (för att inte säga UFO). Han får uttala sig om Trumps uttalande i både Aftonbladet och DN.
Av hans resonemang framgår att USAs politik grundas i något annat än ren statsnytta, t ex att de försvarar ”friheten för alla” i någon slags allmän mening – för att rädda oss och andra från konkurrerande makters ondska (ondskans imperier). Han påstår att principen i Natostadgans § 5 kan komma att rubbas om Trump kommer till makten. ”Det innebär att en hel del av vår nuvarande säkerhetspolitik behöver omprövas” spår han.
Närmast komisk blir han när han påstår; om Donald Trump skulle bli president skulle Natoländer i stället börja rusta, om de inte känner att de kan lita på att få USA:s hjälp.
Winnerstig beklagar sig också över risken att Trump ”förefaller ha en affärsmässig relation till säkerhetspolitiken. Han [Trump] förutsätter att USA ska vinna ekonomiskt på det man gör säkerhetspolitiskt.”
Motfrågan blir då: Finns det någon enda människa med någon rudimentär insikt i USAs krigshistoria som tror något annat än att USAs krig (från inbördeskriget och framåt) handlar mest av allt om business? Nej, där är nog Winnerstig (om man ska ta honom på orden) ett unikum.
Trumps uppmärksammade uttalande betyder således endast att; om han blir president blir det ”business as usual”. Värre är det inte med just den saken. Men det är förstås illa nog. USAs MIC (Military-Industrial Complex) har genom en sådan politik mycket att förlora. Alltså, genom denna stilla tillnyktring och en blygsam anpassning till det faktum att inte ens USA har råd att styra hela världen med sin krigsmakt – att det här finns hänsyn att ta – gör hökarna runt Hillary (och Winnerstig) närmast desperata.
Så en sista winnerstigsk tankevurpa. Läs ordentligt!
Han [Trump] har fått för sig att USA spenderar ohyggligt mycket pengar på att försvara resten av världen och att detta är en förlustaffär. Med detta resonemang missar man att USA vinner mycket på försvarssatsningarna genom att man får ett väldigt stort inflytande över säkerhetspolitiken.
Översättning till begriplighet: USAs försvarutgifter är inte för stora eftersom de skänker USA ett väldigt stort geopolitiskt (läs ekonomiskt) inflytande i världen.
Alltså, Winnerstig är helt enkelt en renodlad taltratt för MIC i Sverige. Hans linje är att allt som talar för en minskning av USAs försvarsutgifter leder till mer krig. Det enda som kan vara ett skydd mot detta hot för oss är Nato under ledning av ett militärt ännu starkare USA. Alltså, krig är fred!
Inte är det våra skarpaste hjärnor som får uttala sig om vår och världens säkerhet i våra svenska medier. Har de alla tappat omdömet?
Vet inte om man skall se ökande militärbudgetar som imperiets undergång. Förr när det innebar stående härar, så var det givetvis en kvarnsten runt halsen på varje ekonomi, i a f på den tiden ekonomin var en realekonomi, men vi lever i postmoderna tider.
Militärsatsningar är den enda typ av stimulanspolitik som liberaler medger. USA är via sin militärbudget ett närmast socialdemokratiskt samhälle. Jag arbetade själv med stöd från Department of Defence i det landet, min forskning var cancerforskning, eventuella framgångar hade naturligtvis kanaliserats ut i läkemedelsindustrin. På så vis fungerar den amerikanska militärbudgeten och det är paradoxalt så att de liberala framgångarna alltid baseras på rent planekonomisk statlig intervention i marknaden, staten står för alla framsteg, bär alla risker. Den amerikanska militärbudgeten är beviset på att någon kapitalism inte existerar.
Trumps förslag kommer inte som förr då militär var stående härar och annan improduktiv verksamhet, leda till bättre tider, det kommer att leda till ett starkt ekonomiskt försvagat USA. Mindre forskning, fabriksnedläggningar, arbetslöshet, ekonomisk stagnation och allt som följer i spåren av avveckling av en sovjetisk planekonomi till förmån för en idé om en kapitalism som sedan länge inte existerar.
När USA skickar 9000 amerikanska soldater till Baltikum, så handlar detta inte om en styrka som är kapabel att hota Ryssland, eller ens försvara Baltikum. Det är 9000 konsumenter, sända att stimulera ekonomin, hos ekonomiskt svaga bundsförvanter inom sovjeten.
Alla satsar på militär i den nyliberala världen, för det är den enda socialism som är tillåten och det är endast socialismen som kan rädda världsekonomin. Därför uppfinner vi fiender och konflikter, så att vi kan införa mer socialism världen över, en postmodern socialistisk revolution pågår.
Först en korrigering för diskussionens skull. Den amerikanska försvarsbudgeten har sedan 2011 till 2015 minskat rätt så rejält. Som del av BNP är minskningen 1.3 % vilket motsvarar stora belopp.
Redan vid säkerhetskonferensen i München 2012 gjorde USA tydligt för EU att deras säkerhetspolitiska engagemang i Europa skulle reduceras. EU fick räkna med att själv ta större ansvar såväl för Nato och egen militär verksamhet. Ironiskt nog framfördes budkapet av Hillary Clinton.
Vid samma tidpunkt fick Pentagon en gigantisk besparingsplan som skulle pågå i 10 år innan statens finanser skulle kunna medföra ökade utgifter inom försvarsområdet.
Skälet till nedskärningen har naturligtvis sin grund i den redan sedan länge havererade amerikanska ekonomin. Alla krig och erövringståg sedan 1990-talet har finansierats med krediter framför allt från OPEC länderna. Ett flertal ledande amerikanska ekonomer hävdar att USA inte kan betala dessa krediter (ex. Michael Hudson) och heller inte avser att göra det.
Rent konkret handlar det om statsskuldens andel av BNP som är 500%, en fullständig katastrof (Sverige ca 45%), men även ett enormt underskott när det gäller finansnettot (minus 7300 miljarder USD, Sverige plus 42 miljarder USD). Skatteintäkterna avslutningsvis, de är bland de absolut lägsta i Västerlandet.
Håller med Mats att de olika utspel Nato nu gör i Europa på olika sätt är spel för galleriet; vapenindustrin på hemmaplan nöjda, EU tror att säkerheten ökar i området och Ryssarna måste koncentrera militära styrkor och bevaka och analysera vad som sker i Europa.
När det gäller Trump, formulerar jag det annorlunda. Han är den enda politiker som inser att landet redan är bankrutt och anpassar sig till det. Han vill reducera USAs roll i Europa, då den inte är av central betydelse längre och istället bygga infrastruktur. De öde städerna finns ju redan i alla nedlagda bilfabriker som präglar delar av USA.
Kina är på väg att sänka den amerikanska (och europeiska) stålindustrin med risk för massiv arbetslöshet som följd. Kina har gått USA till mötes och förhandlar gemensamt med parterna i nuläget och Kina verkar beredda att kvotera för husfridens skull.
De amerikanska kolgruvorna är redan i nedlagda med förödande inverkan på landets ekonomi och social utslagning. Kolgruvearbetarna röstar mangrant på Trump, den ende politiker centralt som lyssnat på dem.
Det är de här perspektiven som är grundbulten för de krafter som känner sig hotade av den politik Trump vill genomföra. Till exempel mindre frihandel och skyddstullar mot den aggressiva kinesiska ekonomin. Statligt stöd för kolindustrin tvärs emot TTIP och andra frihandelsvarianter är andra åtgärder som han nog tar till om det behövs.
Eftersom EU hamnat i utrikespolitiskt bakvatten och f n närmast synes spela i den världsekonomiska gärdsgårdsserien är det helt följdriktigt att USA inte vill satsa några pengar för att låta ena eller andra sidan vinna i någon av de lokala konflikter som är under uppsegling lite här och var i vårt lilla hörn av världen.