Interiörer från vägledarens harem i Tripoli

Den tvetydiga bilden av Khaddafi

Om framlidne översten Muammar Khadaffi (1942–2011) har jag vissa ytliga kunskaper.

Jag vet att han styrde Libyen med hårda nypor i nästan 42 år alltifrån den oblodiga statskuppen den 1 september 1969 till sin död. Själv betraktade han sig mer som en afrikansk ledargestalt än en arabisk. Torsdagen den 9 september år 1999 (99-09-09) deltog han i grundandet av Afrikanska Unionen (AU) i sin egen libyska hemstad, Sirte, och valdes 2009 till dess ordförande. Ideologiskt lät han sig inspireras av bland andra Ghanas Kwame Nkrumah och Guineas Sékou Touré, bägge avsevärt äldre än han själv. Till sin vän och mentor räknade han också Nelson Mandela. Panafrikanism och en helafrikansk valuta-union stod överst på hans politiska fana – till färgen lika grön som den omtalade bok han utgav 1976.

Naturligtvis känner jag också till att Khadaffi i vida kretsar ses som fullblodsexcentriker med tveeggat rykte. Profilerade sig gjorde han som Libyens ”Vägledare”.

Den 22 november besökte jag huvudbiblioteket i Karlstad för att låna hem Populistiska Manifestet av Göran Greider och Åsa Linderborg. Båda exemplaren var dessvärre utlånade. Jag fick då ingivelsen att fördjupa mitt allt annat än encyklopediska vetande om ”Pappa Muammar”, dock utan att finna något annat än ett 278-sidigt arbete betitlat Villebråden i Khadaffis harem (Lindskog Förlag, 2013). Boken är skriven av en Annick Cojean, född 1957 och väletablerad utrikeskorrespondent på Le Monde. Hennes studie uppges på nolltid ha sålts i mer än 100.000 ex i Frankrike hösten 2012. Jag lånade och läste, till dels med uppspärrade ögon. Innehållet är sannerligen inget för blyga och välartade konfirmander.

Khadaffi betecknas genomgående som monster, skränfock och vettvilling helt utan försonande drag – som en implantatbehandlad kokainmissbrukare med fradgasprutande käftar. Han tycktes ofta drogad och trodde reservationslöst på svart magi. Men framför allt var han besatt av sexuella aktiviteter med en ungefärlig dygns-ranson på fyra partners, likgiltigt av vilket kön eller av vilken ålders- och viktklass. Är uppgifterna riktiga, om än bara styckevis, så kvalar ”Pappa Muammar” tveklöst in som den felande länken mellan predikanten Helge Fossmo och den österrikiske källarmästaren Josef Fritzl.

Ja, Vägledarens sexuella aptit föreföll omättlig. Att han förlustade sig analt med unga grabbar framför ögonen på sina, i regel kvinnliga, livvakter hörde närmast till ordningen för dagen.

Till grund för Annick Cojeans uppgifter ligger hennes ambitiösa djupintervjuer i Tripoli med ett flertal av Khadaffis kvinnliga sexslavar. Huvudvittnet kallas Soraya. Hon kidnappades vid bara 15 års ålder av särskilt utsedda rekryterare i samband med att ”Pappa Muammar” gjorde ett officiellt besök i hennes skola i Sirte. Därefter forslades hon med blixtrande hastighet till Vägledarens högkvarter inne i Tripoli – Bab al-Azizia – där hon, skrupulöst bevakad, hölls inlåst på bottenplanet i fem år och blev våldtagen otaliga gånger. Många andra delade hennes olycksöde. Enligt Cojean förgrep sig Khadaffi på tusentals unga kvinnor. Han ska också ha siktat in sig på rader av andra statschefers döttrar och äkta hälfter för att den vägen maximalt kunna förödmjuka politiska motståndare.

Överste Khadaffis hämningslösa utlevelser som kvalificerad sexakrobat ska dessutom, hävdar Cojean, ha spritt sig till en rad övriga aktörer inom det statliga ledarskiktet. Man får intrycket att männen tog för sig och försåg sig, när det serverades lammkött. Vägledaren bildade helt enkelt penetrationsskola.

Jag har givetvis svårt att tro på de ovan refererade uppgifterna fullt ut. Att högkvarteret Bab al-Azizia i decennier var en enda stor ormgrop ledd av en konstant Viagra-knaprande och högpotent kungsboa förefaller osannolikt. Å andra sidan är jag inte benägen att avfärda Cojeans text som propagandistisk; det är den inte, i varje fall inte medvetet. Khadaffi har genom åren brännmärkts av åtskilliga, och han är ifrågasatt och kritiserad av än fler, troligen på nog så goda grunder. Vittnesmålen är oräkneliga och står på kö i villebrådsstudien.

Dock bör man hålla i minnet att Annick C skrev sin bok år 2012, alltså i ett läge när det fanns ett djupt känt behov, inte minst från just fransk sida, av att rättfärdiga Natos bombinsatser – Operation Unified Protector – och i en situation då upprorsmännen i Benghazi ganska allmänt uppfattades som ett slags frihetskämpar. Så var aldrig fallet. Det vet vi nu.

Snarare förhöll det sig så att ett förtryck ersattes av ett annat och värre – med början 2011.

Den som läser Ola Tunanders bok Libyakrigen (Sirkel Forlag SA, Oslo 2018) torde INTE kunna värja sig för intrycket att 2011 års krig i Libyen var synnerligen väl förberett ända ner på detaljnivå av, i nämnd ordning, (1) Frankrike, (2) Storbritannien och (3) USA, dessutom med avgörande insatser från Qatars, Emiratens, Jordaniens, Sudans, Egyptens med fleras sida. Dessa förberedelser gjordes på nästan varje tänkbart plan. Kampanjen handlade aldrig om att skydda Libyens civilbefolkning från överste Khadaffi som det officiellt hette. I stället rörde det sig om olja och geopolitik på känt och beprövat maner.

Jag utesluter inte att Khadaffi KAN ha våldtagit både sina omtalade ’Amazonian guards’ och tusentals andra. Inget verkar omöjligt i denna den bästa av världar. Den som föreställer sig att kvinnofrigörelse kännetecknar dagens Libyen är emellertid helt felinformerad. Det är etter värre numera.

”Dagens Libyen gör anspråk på att vara en rättsstat”, försäkrar ett intervjuoffren på sid. 141 i Cojeans bok. Det är till att ha låga anspråk, frestas man svara.

  7 kommentarer for “Interiörer från vägledarens harem i Tripoli

  1. 2018-12-02 kl. 8:45

    Boka høres ut som et lignende (bestillings-)verk som The Private Life of Chairman Mao fra 1994, der det ikke var måte på hvor sexgal og uhygienisk Mao var.

    Behovet for å framstille ‘våre’ motstandere som monstre hører med til den ‘hvite’ historieskrivningen – der alle rykter alltid er sanne og negative ting alltid maksimerte.

    Det pleier å dukke opp et par slike bøker hvert år, gjerne før jul. Bokbransjen har mange av de samme problemene som mediebransjen, den er dominert av de mektige. Folk som ønsker å sette seg dypere inn i ting vil ofte bli fanget av denne slags ‘informasjon’.

    Jeg har vært på en del bibliotek i Sverige gjennom årene, og bokhyllene der er forferdelig ensidige om ‘fiendeland’. (Biblioteker og bokhandlere er likedan i Norge). Seksjonen med bøker om Russland er begredelig overalt. Alle bibliotek i hele verden synes å ha flere eksemplarer av bøker skrevet av Anna Applebaum, Shaun Walker og Timothy D. Snyder o s v, og ikke mye annet.

  2. Anders Persson
    2018-12-02 kl. 10:49

    Mats P återger vad som inlemmar sig i en lång tradition av kolonial och imperialistisk propaganda. Det är också vad vår norske kommentator påpekar.

    Artikeln är minst sagt politiskt tvivelaktig. Om det nu är så att Parner “har svårt att tro på de ovan refererade uppgifterna fullt ut”, så varför återge dem?

    Jo, han använder ett mycket beprövat propagandiskt trick, kallat “paralipsis” (se Göran Häggs bok om retorik s.42) där man påstår något, för att sedan ta tillbaka eller medge att det inte hör till saken. Sådana anklagelser är nämligen omöjliga att försvara sig emot.

  3. Anders Persson
    2018-12-02 kl. 11:11

    Till skillnad från de flesta har jag faktiskt varit i Libyen, i Tripoli, en vecka i början av 2007 för att, tillsammans med andra meteorologer ha en veckolång kurs för afrikanska meteorologer, organiserad av FN:s World Meteorological Organization.

    Kursen bedrev på libyska meteorologiska institutet utanför staden. Till min överraskning var det lika modernt och bemannat av lika kompetenta meteorologer som bland de mindre europeiska stater jag besökt. Det stämde med bilden av Libyen som ett av de mest utvecklade länderna på den afrikanska kontinenten, vad avsåg läskunnigheten kanske den mest avancerade.

    Inget av det vi såg eller hörde när vi var runt motsade att vi befann i en enpartidiktatur. Men det samma gällde många andra stater jag varit i, skillnaden här verkade vara att folket levde bättre än på andra håll. Det intygade också några av mina afrikanska elever.

    Vid ankomsten fick jag i tullen min flaska rödvin beslagtagen – men mot kvitto. Så jag kunde kvittera ut den vid utresan!

  4. Mats Parner
    2018-12-02 kl. 20:51

    “Mats Parner inlemmar sig i en lång tradition av kolonial och imperialistisk propaganda”, understryker Anders Persson, och tillkännager att jag till råga på allt använder allehanda dolska knep, troligen för att iscensätta en gemen revisionistisk attack och utså split bland ärliga revolutionärer i läsekretsen, för att nu fortsätta med klassisk 60-talsretorik.

    Jag är måttligt imponerad av det här sättet att polemisera. Så hederligt som möjligt har jag försökt referera innehållet i en Khadaffi-fientlig bok, som jag inte fann ointressant, men därutöver har jag klart och entydigt slagit fast att jag fördömer 2011 års Nato-intervention och krossandet av Libyen det året.

    Möjligt är att tillvaron inte är helt rätlinjig, Anders Persson. Det KAN ju ha varit så att ett förtryck ersattes av ett annat och långt värre 2011, så som jag skriver. Vidare KAN det ha förhållit sig så att Khadaffi inte var Allahs bästa barn. Men det ändrar i så fall inte mycket på den politiska nivån.

  5. Anders Persson
    2018-12-02 kl. 22:30

    Mats P!
    “Paralipsis” är alls inget “dolskt knep” utan vanligt förekommande även av, och till största delen av, människor som inte har en aning om dess grekiska namn och antika traditioner.

    Sedan tillskriver du mig, “troligen”, egendomliga och skruvade avsikter, avsikter som du sedan kritiserar som om de vore mina. “Jag är måttligt imponerad av det här sättet att polemisera”.

    Det finns mer att säga, men eftersom Knut Lindelöf vill hålla en anständig ton också i kommentarrutorna, avstår jag.

  6. Mats Parner
    2018-12-04 kl. 13:40

    “Interiörer från Vägledarens harem i Tripoli” är en artikel som jag definitivt inte skulle ha skrivit 2011, när Khadaffis Libyen kämpade mot övermakten för sin blotta existens. Men i december 2018 är en skeptisk syn på Khadaffis handel & vandel förenlig med ett principfast och militant avståndstagande från Nato:s, och andras, intervention i mars 2011 (eller strängt taget ännu tidigare). Den hållningen är min egen. Jag begriper inte alls vitsen med att nödvändigtvis hålla Khadaffi om ryggen IDAG.

    Terje Målöy och Anders Persson intresserar sig typiskt nog inte för om det kan ligga någon sanning i Annick Cojeans uppgifter eller ej. De noterar bara den eventuella propagandaaspekten.

    Sverigedemokraterna vill som bekant att anslagen till SMHI ska skäras ner, eftersom man gör gällande att forskningsanslagen används till “propaganda i klimatfrågor”. Det är naturligtvis dumheter – det också.

    Forskningen ska vara fri och ordet fritt! Se upp för antiliberala tendenser!

  7. Anders Persson
    2018-12-04 kl. 17:11

    Mats P!
    Mina två kritiska kommentarer var inte motiverade av att du var kritisk emot Khadaffi utan att du använt det ökända skamgreppet, “paralipsis”, d v s att först kasta ut beskyllningar för att sedan ta tillbaks dem: “Jag har givetvis svårt att tro på de ovan refererade uppgifterna fullt ut. Att högkvarteret Bab al-Azizia i decennier var en enda stor ormgrop ledd av en konstant Viagra-knaprande och högpotent kungsboa förefaller osannolikt.”

    Du tillämpar något liknande mot mig; du tillskriver mig spekulationer i “klassisk 60-talsretorik” om “en gemen revisionistisk attack [för att] utså split bland ärliga revolutionärer i läsekretsen…” en polemisk stil som du är “måttligt imponerad av”.

    Hade du skrivit en rak artikel (“principfast och militant”) om Khadaffis despotiska natur (eller om Terje Måløys och mina dåliga sidor) hade det varit en annan sak. Då hade de som velat kunnat invända, men skamgreppet “paralipsis” omöjliggör detta. Ordet är inte längre fritt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.