Iran (5) – “Vita revolutionen” och “festernas fest”

Mot bakgrund av den amerikanska administrationens ökande fruktan för en destabilisering av landet till följd av shahens vanstyre, "uppmuntrade" president Kennedy shahen att genomföra reformer i syfte att desarmera missnöjet bland de fattiga på landsbygden, i de växande kåkstäderna och bland den spirande urbana medelklassen.

Mohammad Reza med Farah och prins Reza under kröningsceremonin 1967 då han krönte sig själv till kejsare.

nder ökande krav om förändring såväl från den egna befolkningen som från USA proklamerade shahen den 9 januari 1963 ett reformpaket under beteckningen den “Vita revolutionen”. Dessa innefattade en jordreform, nationalisering av skog, privatisering av statsägd industri, rösträtt för kvinnor och en alfabetiseringskampanj. Till skillnad från historiens övriga revolutioner skulle den vara oblodig och driven ovanifrån, därav “vit”. Blodsspillan lät ändå inte vänta på sig.

Från juni-revolten 1963

Tidigt i juni 1963, ett knappt halvår efter proklamationen, höll Ayatollah Khomeiny ett tal från sitt säte i Qom, där han attackerade shahens korruption, bristen på fattigdomsbekämpning och oförmågan att försvara landets suveränitet gentemot USA.

Tills då hade Khomeiny varit relativt okänd utanför lärda religiösa kretsar, men nu ekade hans tal över hela landet. Shahen anade faran och lät arrestera honom. En landsomfattande proteströrelse växte då snabbt. Khomeiny släpptes, men fortsatte sina attacker mot regeringen, varpå han arresterades igen efter några dagar. Demonstrationer tog då fart över hela landet. Protesterna kom från olika samhällsklasser med olika ideologisk grund. Det som förenade dem var missnöje med diktaturen och vanstyret. Shahen reagerade med repression, införde undantagstillstånd och skickade armén på de obeväpnade demonstranterna. Bara i Teheran sköts flera hundra till döds [Bill, 148].

Khomeiny släpptes i augusti, men fortsatte med sin hårda kritik av regimen och visade ett extremt mod med tanke på SAVAK:s barbariska metoder. Shahen var dock rädd för att priset för att skada eller döda Khomeiny skulle bli för högt, och valde istället att skicka honom i exil. Det förhindrade inte att han kom att bli en samlingsfigur för stora delar av oppositionen under de kommande åren.

Oppositionen var chockad och försvagad efter juni-revoltens massakrer. Genomförandet av den “Vita revolutionen” fortsatte med pukor och trumpeter från de “revolutionära”, d v s shahen och hans entourage. “Revolutionen” såldes in till västliga medier som shahens storslagna gåva till den utarmade iranska befolkningen och början på landets nya “Stora civilisation”.

Den viktigaste beståndsdelen i reformpaketet var jordreformen. En sådan reform var ytterst angelägen, eftersom större delen av landsortsbefolkningen levde i ofattbar misär under medeltida feodala förhållanden. Vid sextiotalets början utgjorde landsortsbefolkningen ca 70% av landets befolkning och jordbruket sysselsatte 55% av landets arbetsföra befolkning. Några få familjer ägde mer än hälften av den odlingsbara marken och disponerade över ca 50.000 “landsbyar” [Faroughy/Reverier, 46].

Trots alla hyllningar i Väst så uppvisade reformprogrammen bleka resultat. Vid sjuttiotalets början, efter tio år av reformer, hade två tredjedelar av landet fortfarande inte tillgång till sjukvård. Spädbarnsdödligheten var bland de högsta i Mellanöstern. Inkomstfördelningen var världens mest ojämlika enligt FN:organet ILO (Internationella arbetsorganisationen), och denna ojämlikhet bara ökade med åren. Två tredjedelar av den vuxna befolkningen förblev analfabeter, och 60% av barnen avslutade inte grundskolan [Abrahamian, 143-145].

Omfördelningen av jorden förblev begränsad. De redan lottlösa fick inget, och de fattigaste självägande bönderna fick lotter av en storlek det fortfarande var svårt att försörja sig på. Sammanslagning av små lotter till större, kooperativa enheter uppmuntrades. Men brist på understöd, infrastruktur och engagemang ledde till stagnation. Vissa stora dammprojekt realiserades, men utan någon sammanhållen plan. Bara en femtedel av den bevattnade marken blev hållbart bevattnad. En tredjedel av marken nedanför de stora dammarna saknade bevattningssystem överhuvud taget. Miljontals människor i fattiga byar förblev i extrem fattigdom. Många flyttade till kåkområden runt de stora städerna i hopp om en ljusare framtid. Jordreformen ledde till uppkomsten av ett trasproletariat, men lämnade samtidigt stora delar av landet oberörda av reformen. Samtidigt minskade jordbruksproduktionen per capita, och matimport i stor skala blev oundviklig – stick i stäv med reformens målsättning [Abrahamian, 145][Bill, 168].

Förvisso utvecklade sig landets industriella sektor avsevärt under denna tid. Infrastrukturprojekt genomfördes och tung industri och petrokemisk industri byggdes upp. Men denna förändring berodde mer på det massiva inflödet av oljepengar till Iran än på den “Vita revolutionen”.

Den “Vita revolutionen” hade inbyggda olösliga konflikter. Å ena sidan skulle radikala reformer omfördela makt och egendom från landets stora jordägare. Å andra sidan skulle Pahlavi-dynastins enorma egendomar som shahens far – Reza Shah – hade tillskansat sig under sitt styre, i minsta möjliga grad beröras. Å ena sidan skulle medelklassens växande missnöje stävjas med reformer. Å andra sidan fick inga politiska reformer hota shahens envälde. Å ena sidan skulle shahen framstå som den naturliga fortsättningen på en flera tusen år gammal monarki. Å andra sidan skulle han förkroppsliga den moderne, västerländskt orienterade reform-monarken.

Den amerikanska administrationen och den västerländska pressen köpte emellertid hela PR-jippot, vilket var en viktig del i planen. Beroendeställningen av Väst var ju inbyggd i regimens DNA. Den fattiga och undernärda befolkningen hade större problem med att mobilisera entusiasm. De skulle istället få utstå ännu fler provokationer från Påfågeltronens härskare.

Parad i Persepolis 1971

Festernas fest
År 1971 var det 2500 år sedan kung Kyros den store grundade det akemenidiska riket – det första stora perserriket, ett av historiens största imperier. Shah Mohammad Reza Pahlavi såg sig som andlig arvtagare till kung Kyros, och hade därför givit sig titlarna “Konungarnas Konung“, “Ariernas Ljus” och “Den Allsmäktiges Skugga“.

“Konungarnas Konung” bjöd in till “festernas fest” i oktober 1971 vid de mäktiga ruinerna till Persepolis, det forna akemenidiska rikets huvudstad. Iran skulle åter ta en plats på världsarenan och dess forna storhet skulle lyftas fram ur skuggorna genom att låta Påfågeltronens härskare glittra i världens rampljus.

Sveriges kronprins Garl-Gustaf på festernas fest hos shahen av Iran.

Statsledare och dignitärer från sextionio länder deltog, av dessa tjugo kungar och shejker (bl a kung Frederik IX av Danmark och kung Olav V av Norge), fem drottningar (bl a drottning Ingrid av Danmark), tjugoen prinsar och prinsessor (bl a dåvarande kronprins Carl Gustav av Sverige), sexton presidenter, fyra vicepresidenter, tre premiärministrar och två utrikesministrar. Här återfanns också prominenta företrädare för västligt näringsliv, utbildning och konst, samt framträdande representanter för det iranska komprador-borgarskapet [Bill, 183].

För att anordna “festernas fest” för flera tusen närvarande mitt i en öken, krävdes över ett års förberedelser. En “tältstad” med stora tält för ceremonierna och 50 tält för de mest prominenta gästerna beställdes från Frankrike. Det hela byggdes efter design av det franska dekoratörsföretaget “Jansen”, ett av världens mest framstående i sitt slag. Varje “bostadstält” (i själva verket en prefabricerad enhet, inbäddad i en tältkuliss av purpursammet) upplystes av förgyllda bronskandelabrar, innehöll två sovrum, två marmorklädda badrum och ett vardagsrum med bord av rosa marmor.

De högst rankade gästerna bodde i tältstaden, andra inhystes i ett närbeläget nybyggt hotell. Övriga gäster fick bo i staden Shiraz, 60km söderut, och hämtades till festligheterna med limousin eller helikopter – alltefter rang.

Hårfrisörskor från de finaste franska salongerna flögs in för att bistå gästerna. Städerna Shiraz och Teheran hade dekorerats med trettio kilometer girlander, vari 130.000 lampor inlindades med hjälp av nittio kilometer kabel.

Långbordet för bankettens hedersgäster mätte nästan 70m. Det hade tagit sex månader för 125 kvinnor att brodera bordsduken. Menyn var skapad av Maxim, då världens kanske mest exklusiva restaurang. Tio dagar före festen anlände 160 kockar, bagare, hovmästare och servitörer, de flesta från Maxim eller det iranska hovet. Maten flögs in från Frankrike (med undantag för den iranska kaviaren), likaså 25.000 flaskor vin av de mest berömda märken och årgångar. Maxims chef, Mr. Louis Vaudable, övervakade personligen förberedelserna och menade att detta måste vara mänsklighetens hittills mest extravaganta fest [Shawcross, 38-41].

Vid hyllningsceremonin för att minnas Kyros den Store, yttrade Shahen följande:

“O Kyros, store Konung, Konungars Konung, Akemenidernas härskare, monark av landet Iran. … Jag, Shahanshah av Iran, överbringar hälsningar från mig, och från mitt folk. … Vi är här för att hylla Kyros, den Store, den odödlige av Iran, grundläggaren av historiens äldsta imperium, för att prisa Kyros, Historisk frigörare, och för att deklarera honom som en av Mänsklighetens noblaste söner… Kyros, vi samlas i dag runt den grav där Ni för evigt vilar för att säga: Vila i frid, för vi är på vakt och kommer alltid att vaka över Ert stolta arv.”

Med dessa ord försökte shahen – en USA-marionett installerad av CIA – att bli associerad med Kyros den Store och det imperium han grundade genom ledarskap, mod och statsmannakonst 2500 år tidigare.

Det iranska folket var inte bjudet till festen, och lät sig inte imponeras. Landets utveckling var katastrofalt eftersatt efter årtionden av exploatering av västliga stormakter, efterföljt av shah-regimens felsatsningar och korrupta styre. Stora delar av befolkningen led under extrem fattigdom och många barn av svår undernäring. Uppgifter om festens samlade kostnader varierar från 200 till 500 miljoner dollar. Håller man sig till den lägre siffran utgör det ca en femtedel av landets militärutgifter det året, eller en sjättedel av det årets oljeintäkter.

SAVAK visste att protester mot jubileet var under förberedelse runt om i landet och hade arresterat tusentals i “preventivt syfte”. En militär järnring hade slagits runt Persepolis då hot hade uttalats från stadsgerillagrupper.

Detta hade ändå inte kunnat förhindra demonstrationer mot jubileet, främst vid universiteten. De slogs dock ned av shahens polisstyrkor. Från sin exil i Irak kungjorde Ayatollah Khomeiny sitt stöd till demonstrationerna mot den “plundrande Pahlavi-regimen” [Bill, 185]:

“Demonstranternas enda brott var att visa sitt missnöje med detta 2500-års-jubilerande. Studenterna sade: Vi vill inte ha detta firande, gör något mot hungersnöden i stället. Vi motsätter oss ert firande över vårt folks kroppar…”

2500-års-firandets surrealistiska och vulgära extravagans kom att symbolisera Mohammad Reza Shahs storhetsvansinne, och hans brist på kontakt med verkligheten och det folk han var satt att leda. Det blev början på den dynamik som skulle leda till hans fall.

Kamp för Nationellt självbestämmande och demokrati
För att förstå dagens konfrontation mellan Väst och Iran så måste man förstå något av historien. Västerlänningar som slår sig för bröstet över sin moraliska och demokratiska överlägsenhet gentemot Iran, bör lägga på minnet att en folklig strävan efter nationellt självbestämmande och demokrati har gått som en röd tråd genom landets historia i över ett hundra år.

Vid minst två tillfällen under dessa år har folkliga protester och uppror lett till öppningar för demokratiska genombrott. Vid varje sådant tillfälle har dessa slagits ner med våld av Väst, först av Storbritannien 1921 sedan av USA 1953, då man störtade en omåttligt populär statsminister med storartade demokratiska ambitioner. Istället installerades en ökänt grym diktatur ledd av en provästlig nickedocka.

Irans regim under Mohammad Reza Shah Pahlavi är ett paradexempel på det Västvärldens hyckleri. “Demokrati och mänskliga rättigheter” ska uppnås med hjälp av påtvingade regimskiften.

Pahlavi-diktaturen var så skoningslöst repressiv att det skulle ta nästan 25 år innan svaret kom i form av den iranska revolutionen (1979). Alltsedan dess har Väst, med USA i spetsen, försökt hitta vägar till ett nytt regimskifte för att vrida klockan tillbaka till den tid då Iran var en västlig klientstat som levererade olja till reapris och köpte tillbaka amerikanska vapen för överskottet. Det kommer knappast att lyckas, för iranierna har lärt av historien, till skillnad från makthavarna i de amerikanska administrationerna.

Referenser

1. [Faroughy/Reverier] L’Iran Contre le Chah, Ahmad Faroughy, Jean-Loup Reverier, Ed. Jean Claude Simoën, Paris (1979)

2. [Bill] The Eagle and the Lion, The Tragedy of American-Iranian Relations, James A Bill, Yale University Press (1988)

3. [Shawcross] The Shah’s last Ride, William Shawcross, Chatto & Windus, London (1989)

5. [Abrahamian] A history of Modern Iran, (Ervand Abrahamian), 2nd ed, (2008, 2nd ed. 2018)

Länkar till övriga avsnitt: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4


Dokument: New York Timens 11 nov 1954.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.