Iran (1) – Västimperialismens nästa måltavla

Nu laddar Israel och USA upp för ett slutligt angrepp på Iran. Antingen byter de regim eller så blir det krig. Allt pekar mot att Trump och hans neokonservativa krigskabinett planerar för denna den slutgiltiga lösningen på Iranfrågan. Roland Hedayat inleder en serie som belyser USA och Västs snart fyrtioåriga konflikt med Iran, sett ifrån en sida som vi inte är vana vid.

I både ord och handling visar Donald Trump att han vill ha ännu ett krig i Mellanöstern, denna gång mot Iran. USA:s president verkar vilja gå till historien som den som drev fram den ”slutgiltiga lösningen på Iran-problemet”.

Roland Hedayat, född i Iran, svensk mamma, iransk pappa, uppväxt i Norge, bor i Stockholm sedan 1988, arbetar som systemutvecklare. CIA-kuppen mot Mohammad Mosaddegh 1953, Vietnamkriget, Chilekuppen 1973 och förtrycket av palestinierna är händelser som format hans världsbild.

Till sin hjälp har han låtit en krets av “neo-konservativa” (neocons) etablera sig som kärnan i hans utrikespolitiska stab – ett veritabelt krigskabinett. Deras slutgiltiga mål – innan det är för sent – är att till vilket pris som helst och med vilka medel som helst att komma tillbaka till “the good old days“ då USA hade globalt herravälde. Ett särskilt kännetecken för dessa neocons är att de vill att USA gör gemensam sak med de mest extrema och mest aggressiva elementen i Israels politik.

Bakgrund
Iran är en flera tusen år gammal nation. Kampen för att bibehålla denna nationsbildning har varit central genom hela historien. Mot slutet av 1800-talet och fram till revolutionen 1979 dominerades landet av utländska makter, först Ryssland/Storbritannien, sedan Storbritannien/USA.

I det folkliga motståndet mot utländsk exploatering av landet var nationell självbestämmanderätt och demokratiskt styrelsesätt centrala begrepp och strävanden. En konstitutionell revolution 1906 ledde till att landet tog sina första stapplande steg mot konstitutionell monarki. Detta ansågs av Storbritannien vara oförenligt med Irans roll som vasall, varpå denna rörelse krossades och en envåldshärskare – Reza Shah Pahlavi – installerades.

Detsamma hände nästan femtio år senare då den demokratiskt valde statsministern Mohammad Mossadeghs regering krossades i en CIA/MI6-ledd statskupp, varpå Reza Shahs son, Mohammad Reza Pahlavi installerades som envåldshärskare, men i praktiken som amerikansk marionett.

Dessa händelser är inpräntade i iraniernas kollektiva medvetande och har lett till att de inte tar västerlänningar på större allvar, då de försöker mästra iranierna i demokratifrågor.

Förtryck och revolution
För snart fyrtio år sedan kulminerade den iranska revolutionen i och med ”Påfågeltronens” fall. Shahens av Iran regim kollapsade och han flydde för att aldrig mer återvända. Revolutionen fick Irans enväldiga CIA-installerade “kejsare”, Mohammad Reza Shah på fall med de omtumlande konsekvenser som följde för såväl regionen som för den internationella maktbalansen.

Demonstrerande människomassor i Teheran 1979

En armé om 400.000 man – regionens största – samt den ökända, fruktade och CIA-tränade säkerhetspolisen SAVAK stod handfallna inför den kokande vreden hos miljontals obeväpnade människor som trotsade utegångsförbud och skarpa kulor i världens hittills största landsomfattande massdemonstrationer.

Fred Halliday (1946–2010), professor i internationella relationer vid London School of Economics och författare till boken Iran: Diktatur og revolusjon och förstahandsvittne till revolutionen, skriver den 10 mars 1979 följande i bokens efterord:

“Shahen och hans bundsförvanter har fråntagits makten genom en massmobilisering vars historia måste räknas bland de mest storslagna kapitlen i den internationella antiimperialistiska rörelsen i detta århundrade.”

Det enorma folkliga motståndet mot Pahlavi-regimen ledde till dess implosion inom loppet av några månader. Revolutionen kunde genomföras med relativt få offer, icke-våld uppmuntrades aktivt och bidrog till att stora delar av armén gick över till revolutionssidan.

Det snabba förloppet tog shahens beskyddare och allierade, främst USA, på sängen. På ett officiellt statsbesök i Iran sade president Carter på nyårsafton 1977 i ett hyllningstal till Shahen:

“… Iran är, på grund av Shahens stora ledarskap, en ö av stabilitet i en av världens oroshärdar. Detta är en enorm tribut till Er, Ers Majestät, och till ert ledarskap och den respekt, beundran och kärlek som ert folk hyser för er…”

Bara ett halvår senare sprängde revolutionen förtryckets dammluckor. Det iranska folket hade fått nog av koloniala röverier och påtvingad fattigdom, nog av dekadent “kleptomonarki” och enväldigt skräckvälde och nog av nationell förödmjukelse.

Storbritanniens – och sedermera även USA:s – utsugningspolitik exploderade till sist i knät på deras ombud, shah Mohammad Reza Pahlavi och hans entourage, en klick som hade sålt sin heder till USA (Väst), och på vilka det droppade rikedom och gunst i utbyte mot lojalitet.

Vasall eller dö
Påfågeltronens abrupta fall ledde till att både det otänkbara och det otillåtna blev verklighet: USA förlorade en av sina mest pålitliga underhuggare och därmed kontrollen över det viktigaste landet i denna nyckelregion. Det gällde allt från naturressurser, geo-strategisk belägenhet, politiskt inflytande till mänskliga resurser.

Den dramatiska omkastningen av Mellanösterns spelplan försatte Väst i ett tillstånd av chock som så småningom övergick i icke-acceptans och fiendskap. Detta tog sig uttryck i allt från direkta krigshandlingar till olika former av lågintensivt krig inklusive stöd till separatist- och terrororganisationer i landet, världens första kända statsledda cyberattack, försök till diplomatisk isolering samt ekonomisk krigföring med hjälp av sanktioner. Denna politik har hela tiden ackompanjerats av en västlig anti-iransk propagandakampanj, som villigt förmedlats av press och övriga etablerade medier.

Ett suveränt och självständigt Iran, med sin strategiskt viktiga belägenhet och dess enorma olje- och gasresurser utgör ett rött skynke för den neocon-styrda USA-administrationen. Ett nödvändigt steg på vägen mot förnyat världsherravälde och ”imperial Nirvana” är därför att fösa Iran tillbaka in i USA:s fålla (av vasaller), där det så lyckosamt befann sig mellan 1953 och 1979.

Mike Pompeo och John Bolton

Detta förutsätter regimskifte i landet. Trumps krigskabinett består av personer som i åratal uttryckligen haft bombande av Iran överst på sina önskelistaor. John Bolton är utsedd till nationell ”säkerhetsrådgivare”. Bombande av Iran har varit hans plan i mer än tio år. Utrikesminister och före detta CIA-chef Mike Pompeo har formulerat ett ultimatum i 12 punkter som de vet att Iran aldrig kommer att acceptera.

Ett sådant ultimatum är inget annat än en förtäckt krigsförklaring, med vilken neocons nu med fast hand styr USA mot en konfrontation med Iran. Donald Trump bekräftade detta med sitt tal i FN:s generalförsamling, där de aggressiva utfallen mot Iran nådde nya höjder.

Neocons och internationell lag — inkompatibla fenomen
Om man är på krigsstigen är det givetvis logiskt att som första steg riva upp tidigare ingångna avtal vars syfte varit nertrappning av fiendskapen genom diplomati, kompromisser och ömsesidiga förtroendeskapande åtgärder. Krigskabinettets första måltavla blev därför kärnteknik-avtalet med Iran (JCPOA — Joint Comprehensive Plan of Action). Detta avtal hade mödosamt förhandlats fram under flera år mellan Iran och Säkerhetsrådets permanenta medlemmar samt Tyskland och EU. Avtalets essens är en kraftig reduktion av takten och omfånget av Irans kärnenergi-program i utbyte mot upphävande av sanktioner och isolering av Iran. Det historiska JCPOA-avtalet undertecknades av ovanstående parter den 14 juli 2015.

Avtalet fick status som internationell lag i och med att Säkerhetsrådet enhälligt gav det sitt stöd (15 ja, inga frånvarande, inga nerlagda röster) och dess implementering (UNSC S/RES/2231). Detta har hyllats som ett exempel på diplomatins kraft, FN:s relevans, som ett genombrott för icke-spridning av kärnvapen, som ett nytt kapitel i relationerna mellan Iran och Väst och inte minst som – ett steg mot fred.

Trump-administrationens torpederande av detta avtal innebär inte bara annullering av avtalets huvudpunkter. Deras aggressiva, krigshetsande retorik bäddar för en utveckling åt motsatt håll, d v s fortsatt fiendskap, sammanbrott för diplomatin och mot krig.

Kampanjen för att demonisera Iran nu är också på väg mot nya höjder. Våldsamma krafter har frigjorts för att genomföra ett pro-västligt regimskifte. Uppmjukning av landets försvarsförmåga skall ske med hjälp av ekonomiska sanktioner tillsammans med propaganda om att statsledningen inte kan hantera landets ekonomi och befolkningens behov. Om nödvändigt skall krig avlösa det kaos man drivit fram. För USA:s neocons och deras uppdragsgivare inom det militärindustriella komplexet är krig ett existensvillkor. Bland dem återfinns de aldrig ångerfulla protagonisterna i USA:s krig mot Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien – krig som blivit totala katastrofer för såväl offer som förövare.

Vad måste göras?
Trumps krigskabinett utgör ett allvarligt hot mot världsfreden. Neocons räds inte total förstörelse och kaos i de länder som har oturen att hamna i skottlinjen. De senaste decennierna dignar av exempel på nationella och humanitära katastrofer i neocons kölvattnen. Deras doktrin kan beskrivas som Domination or Destruction.

De inbillar sig kanske att de kan hålla ett krig med Iran begränsat, men då leker de med en eld som de inte kommer att kunna kontrollera. Iran har en befolkning ungefär som Tysklands, och en yta dubbelt så stor som Syrien, Irak, Kuwait, Jordanien, Libanon och Förenade Arabemiraten tillsammans. Landet är, trots begränsade försvarsanslag, förberett för det krig som man hotat de med i över tjugo år.

En eventuell strategisk seger för USA i denna ödesfråga, skulle innebära ett steg tillbaka till en unipolär världsordning – ett system med USA som enda härskande supermakt.

Men en sådan maktförsljutning är det inte möjligt vare sig för Kina eller Ryssland att acceptera då de ser ett direkt samband mellan strävan efter en återgång till en unipolär världsordning och den konfrontatoriska politik USA nu för mot dessa stormakter.

Men även om USA inte kan vinna detta krig, kan de åstadkomma enormt med mänskligt lidande i form av humanitära katastrofer och miljökatastrofer med konsekvenser långt utanför regionen samt massflykt och spridning av kriget.

Det måste nu bli en central uppgift för antiimperialister och krigsmotståndare att försöka verka mot ett angrepp på Iran. Lågintensitetskriget och det ekonomiska kriget som redan förs måste uppmärksammas och fördömas. Det avgörande är då att avslöja den försåtliga retoriken, lögnerna och propagandan som så länge riktats mot Iran. Antiimperialister måste ge Iran sitt stöd mot kampanjer om regimskifte- och krigshot som drivs med tendensiösa förevändningar om landets brist på mänskliga rättigheter och demokrati.

Speciellt absurt blir detta när dessa krigshökar inte har några som helst problem med att bistå Saudiarabien – ett av världens mest reaktionära länder när det gäller mänskliga rättigheter – i deras systematiska, cyniska och barbariska krig mot Jemen, ett krig som driver miljontals småbarn till svält, sjukdom och död, och som vid en jämförelse får det mesta att blekna.

Världen måste nu sätta stopp för Trumps neoconservativa krigskabinett i deras angrepp på Iran.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.