Abigail Shrier och boken Irreversibel skada – Transepidemin som drabbar våra döttrar

MELLAN 1973 OCH 1986 hade jag mitt psykologkontor placerat ute på de skolor där jag arbetade. Varje dag mötte jag därför alla elever (inte bara dem jag arbetade med) och fick en rimlig uppfattning hur det var att vara barn och ungdom i den tidens Sverige. Jag hörde deras samtalsämnen, deras bekymmer, deras musikval, jag såg deras lekar och tog del av deras fritidsintressen. De barn och unga jag specifikt arbetade med hade problem som för det mesta handlade om inlärningssvårigheter, men även om att vara ensam, eller sorgsen efter att någon nära blivit sjuk eller dött, eller förtvivlan över föräldrarnas skilsmässa och en del annat.

Under dessa år var jag kort och gott uppdaterad på barns och ungas liv och hälsa. Och min akademiska skolning var förhållandevis kompatibel (för att använda ett ord som dök upp senare) med de dagliga sinnesuttrycken. Det fanns självklart problem men de var begripliga, och gick ofta att göra något åt.

Nu är jag pensionär och får inblickar om barns liv genom egna barnbarn, grannars barn men lika ofta genom media. Och det som når mig via media gör mig som psykolog mycket förbryllad. Jag känner ofta att jag passerat bäst-före-datum, men lika ofta upplever jag att det som sker i unga människors liv i dagens samhälle är alldeles galet.

Abigail Shrier
Båda dessa känslor dyker upp när jag läser Abigail Shriers bok, Irreversibel skada. Transepidemin som drabbar våra döttrar (den engelska titeln är än mer provocerande The Transgender Craze Seducing Our Daughters, här finns det något/någon som representerar en galenskap som aktivt förför våra döttrar).

Författaren är en amerikansk journalist och hennes bok kännetecknas av det driv som en journalist kan uppbåda när hon eller han vill undersöka ett förhållande. Författaren är ute på ”uppdrag granskning” och vänder på stenar, träffar föräldrar till barnen som ”är födda i fel kroppar”, träffar barnen, trans-influerarna, psykiatrikerna, skolorna och dissidenterna.

Smitta
Författarnas antagande är att dagens fokus på könsdysfori och trans är en smitta, en epidemi. Hur kan man annars förklara att den förväntande förekomsten av könsdysfori som är 1 av 10.000 födda barn, rekordsnabbt har ökat till 2 av 100 barn. Och att den könsdysfori som läkarvetenskap alltid känt till, den som var tydlig redan hos mycket små barn (oftast pojkar), idag dyker upp hos 16-åringar (oftast flickor).

Dessa 16-åriga tjejer kommer ofta från övre medelklass, föräldrarna är ofta progressiva och stödjer HBTQ-rörelsen. Flickorna är ofta begåvade och framgångsrika i skolan – och bortskämda, curlade. När de börjar på college eller universitet upptäcker de oväntat och till sin besvikelse att de har låg status. De tillhör nämligen ingen förtryckt minoritet, de tillhör de privilegierade, de är nästintill en fiendegruppering. Att gå över till en transidentitet blir räddningen. Att bara komma ut som lesbisk duger inte, trans ska det vara!

Support
Och supportrarna till denna förvandling är hur många som helst. På nätet hittas trans-hjältarna och instruktörerna, som i detalj berättar hur det går till att bli en transperson. Flickorna lär sig hur man lurar läkarna. De lär sig hur den egna historien ska berättas, ”ända sedan barndomen har jag känt att jag är född i fel kropp”. De lär sig att visa upp suicidala symptom. De lär sig alla de rättigheter som stat och samhälle byggt in: Lagstiftningen om ”bekräftande vård”, det vill säga, en läkare ska omedelbart bekräfta patientens (en tonårig flickas) önskan att bli benämnd med det nya namnet. Skolors läroplaner som med hull och hår antagit uppdraget att undervisa alla barn att man kan vara trans, förutom den sedvanliga HBTQ-undervisningen förstås. Redan från förskolan ska detta budskap läras ut. Det förmenta syftet är att alla människor är lika mycket värda, samt att undervisningen är mobbing-förebyggande.

Detta är norm i USA, och i Sverige är vi på god väg. (Som en parentes kan nämnas att det är denna typ av undervisning för barn som Ungern och Polen motsätter sig och därmed får bannor för av övriga EU.)

Författaren Shrier menar att allt detta är en smitta. En galen epidemi. Hon söker upp den i USA namnkunniga gynekologen Lisa Littman som gett detta fenomen ett namn ”snabbuppkommen könsdysfori” (Rapid Onset Gender Dysphoria). Transförespråkarna hatar förstås denna Littman och har satt in det tunga artilleriet för att försöka falsifiera hennes iakttagelser och vetenskapliga rapporter. Utan att lyckas. Dock har dr Littman fråntagits forskningsprojekt.

Häxprocesser som drabbar flickor och kvinnor
Shrier menar att trans-smittan idag ligger i linje med liknande företeelser genom historien alltifrån häxprocesserna på 1600-talet, de hysteriska och nervklena kvinnorna på 1800-talet till dagens anorexi, bulimi, förträngda minnen, incestuösa övergrepp och självskadebeteende – och nu är det alltså dags för smärtan över att vara född i fel kropp, som huvudsak, ja nästan bara, drabbar flickor.

Råd
I slutet av boken ger författaren goda råd till föräldrar: Ge inte barnen smartphones. Var förälder. Curla inte. Stöd inte genusideologiundervisning på barnens skolor. Låt hemmet vara en privat sfär. Gör stora ansträngningar för att skydda ditt barn från denna smitta. Sluta sjukdomsförklara barnens olika känslor. Uppmuntra döttrarna att tycka det är underbart att vara flicka.

En viktig pusselbit
Det är ju ingen munter läsning att ta sig igenom Shriers bok, även om hon, som den journalist hon är, skriver snabbt, rappt och med många konkreta exempel. Lättläst ja, men muntert är det inte. Men det är en viktig bok. För mig blir den en pusselbit i det identitetspolitiska rörelse som just nu trasar sönder det mesta som handlar om relationer mellan oss människor och förhindrar att vi ser att det som förenar är större än det som skiljer oss åt. Men i den identitetspolitiska röran ska allt omkonstrueras: vuxna män blir ensamkommande barn, flickor blir pojkar, pojkar blir flickor, stora blir små och små blir stora, föräldrar blir underordnade barn, lärare och andra myndighetspersoner ska gå ned på knä och be om ursäkt och varje motgång är en kränkning. Och alla är förtryckta och förföljda utom vita människor, särskilt cis-gubbarna. Men flickor ur den vita gruppen kan rädda sig genom att genomföra könsbekräftande (inte könskorrigerande!) kirurgi och komma ut som trans.

Om allt detta vore en isolerad företeelse i en sekt eller ett ovanligt medicinskt fenomen (som det var en gång) kunde jag förstå. Men när Sverige och övriga västerländska samhällen på mycket kort tid anammat och förkunnar! (i läroplaner, värdegrunder och lagstiftning) denna ovetenskapliga relativism, på alla områden, då blir det svårare att förstå. Och därför så viktig att försöka förstå.

Alltså, läs Abigail Shriers bok.

Föregående artikelAnn Linde: De svenska soldaterna var nödvändiga för ”utvecklingssamarbetet”.
Nästa artikelFrågor, frågor och åter frågor
Leif Strandberg
Leif Strandberg är pensionerad skolpsykolog, introduktör av den ryske pedagogen Lev Vygotsky, författare och skribent.

4 KOMMENTARER

  1. Tack för lästips! Jag läser just nu Om könets existens av Kajsa Ekis Ekman som också tar upp en del av den här problematiken.

  2. Det finns fler än Abigail Shrier. För fem år sedan kunde vi lyssna till professor Camile Paglia i samma ämne. Professor Paglia menar att dessa konstiga experiment med könstillhörigheter uttrycker den nuvarande kulturens kollaps. I denna lilla videosnutt ger hon historiska exempel på det.

  3. Bra att Leif Strandberg tar upp detta ämne som spridit sig från USA, och i någon mån även Storbritannien, till våra svenska universitet och högskolor. Där har en del av de studerande gripits av trans, vithetsondskan, queer och hbtq-väckelsen, och tagit med sig den nya läran till kommande arbetsplats. Typiskt sådana är skolor, massmedia, företags HR-avdelningar och kulturlivet.

    Inom mitt eget yrkesområde, som rör elektricitet, har de här frälsningsidéerna haft föga framgång även om vi ibland tvingats ta del av värdegrunder och föredrag i ämnet. Störst påverkan hade frälsarna på produktionen som blev lidande. Normkritik stod högt i kurs men någon kritik av själva frälsningsläran föll inte i god jord, vid ett tillfälle ansågs kritiken vara utslag av toxisk maskulinitet.

    Även om vansinnet inte spridit sig till hela arbetslivet utan håller sig inom mellan och högre samhällsskikten är det bra för alla progressiva människor att vara förberedd på eländet.

    Förutom den bok som Leif Strandberg redogör för på ett intressant sätt, men som jag ännu inte läst, kan jag varmt rekommendera Kajsa Ekis Ekmans bok som Jenny Tedjeza nämner, samt boken av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn om genuseländet på universitetetn (har glömt titeln) och slutligen Kollektiv Galenskap av Douglas Murray som söker frisk luft i den amerikanska och brittiska genuskvävande förvirringen.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.