Så har vi ett valresultat som alla partier mer eller mindre jublar över för egen del:

  • V har gått framåt med 2,4% – Hurra!
  • S har inte tappat så mycket som man trodde och Löfven kan kanske sitta kvar – Hurra!
  • MP klarar sig kvar i riksdagen – Hurra!
  • C har gått framåt med 2,5% – Hurra!
  • L har inte minskat  – Hurra!
  • M är fortfarande näst störst och Kristersson aspirerar på att bli statsminister – Hurra!
  • KD har ökat mer än de själva trott – Hurra Hurra!
  • Och SD är de som ökat allra mest – Hurra!

Men ingen har något konstruktivt förslag på hur man vill bidra till att lösa maktfrågorna (regeringsfrågan). Nu kommer de politiska partiernas förhållningssätt till demokratin att prövas. Riksdagen är överordnad regeringen. För att landet ska kunna styras måste beslutsfattandet fungera (fr a med budgeten). Gamla allianser, lojaliteter och låsningar gör varje konstruktivt förslag omöjligt. Ingen minoritetsregering verkar trolig. Ingen majoritetsregering kan bildas utan S. Nu får vi se vem som tar det nödvändiga ansvaret för landet och visar vägen.

Någon eller några måste bita huvudet av skammen och börja samarbeta med någon eller några gamla inrotade fiender. Om man betraktar partierna utifrån ett klassperspektiv, har vi en allt tydligare uppdelning mellan vänster och höger faktiskt, vilket jag välkomnar. Visserligen är det rörigt i partierna i många för mig viktiga frågor, men försvaret av en klassisk socialdemokratisk politik, med försvar av betydande skattefinansierade sektorer (infrastruktur, försvar, polis, skola/utbildning/kultur, socialtjänst, sjukvård), alltså begränsning av marknadskrafterna på alla dessa områden, är grundläggande. De partierna är V, S, MP, men sedan tunnar det ut ju längre in i borgerligheten man kommer. Tar man så mina käpphästfrågor; globaliseringen, bankregleringar, Nej till Nato, ett starkt värnpliktsförsvar och försvaret av yttrande-och tryckfriheten, inga organisationsförbud (demokratifrågorna) är det magert i alla partier. Men de är åtminstone under viss debatt inom ett demokratiblock, medan de för partierna till höger om Liberalerna är ickefrågor. Undantaget här är att högerpartiet SD påstår sig vara emot både globalisering och EU, vilket hänger ihop med deras löjeväckande kulturnationalism. Men om de skulle få ihop det med M vore  det snart slut på detta.

En Kristerssonsk så kallad alliansregering kan bara luta sig mot 40,3%. Tar de också in SD får de 57,9%. Men det kan inte C och L gå med på. En alliansregering med en uppgörelse med SD – i likhet med den S haft med V – är nog också en omöjlighet med take på Annie Lööfs och Jan Björklunds hårda utfall mot SD. Och, är det så som alla allianspartiledare faktiskt påstår, att de vill hålla SD utanför maktens centrum, måste åtminstone några vara beredda att ansluta sig till en Löfvenregering.

I konsekvens med att jag röstat på V, önskar jag mig en breddad Löfvenregering – åt båda hållen. Den ska bestå av V, S, MP, L och C (54,7%). Det vore att återställa en rimlig och begriplig ordning som motar ut hela den nygamla högern (M, KD och SD) i opposition (45,3%). SD skulle då marginaliseras helt. Att utelämna V ur en Löfvenregering vore mycket olyckligt p g a att majoriteten går förlorad och att V blir en sund motvikt mot de ideologiskt marknadsliberala C och L. Förhandlingar får föras inom regeringen innan propositioner läggs, som då rimligen kommer att klubbas i riksdagen.

Så, min vädjan går först och främst till Annie Lööf, Jan Björklund och Stefan Löfven att ta detta modiga politiska steg. På så sätt kan de åstadkomma något nytt och konstruktivt och på så sätt beröva Sverigedemokratierna vågmästarrollen.

De stora frågorna om globaliseringen, EU, Nej till Nato, alliansfriheten, ett starkt värnpliktsförsvar, bankreglering, försvaret av yttrande-och tryckfriheten, Nej till organisationsförbud m m, får vi (och min webbsida) driva så gott det går i den stora digitala och fysiska och världen (på gator och torg) och försöka påverka riksdagen på så sätt.

Föregående artikelParlamentets talman i Ukraina rosar Hitler som en ”stor demokrat”.
Nästa artikelVÄNSTERIKONENS NYA TAKTIK – KRÄVER FÄRRE FLYKTINGAR
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

3 KOMMENTARER

  1. Men så kommer det inte att bli. Dessutom vore det förödande på sikt då SD skulle gynnas av en sådan regering. Vänsterpartiet skulle försvagas kraftigt så det vore korkat av dem att sätta sig i en sådan regering.

    Jag kan bara se en regering som inte skulle gynna SD på sikt, däremot gynna dem kraftigt på kort sikt. En regering där SD är med. Vilket skulle innebära ett antal år med en vedervärdig högerpolitik, men samtidigt en möjlighet för Vänstern och sossarna att gå åt vänster för att vrida politiken åt rätt håll.

    Den regering som jag däremot ser som trolig och kanske den enda möjliga är en borgerlig minoritetsregering som bildas med stöd av SD.

  2. Jag har inte en sekund trott att en sådan regering som jag skissat ska komma till stånd. Du har säkert rätt i att det skulle vara förödande för V att gå med i en sådan regering. Men jag tänker att det gäller för alla att ta ansvar – mer än för sitt eget parti. Men det är nog fåfängt att tänka sig.

    Din önskeregering med SD är ett kreativt förslag för att vinna på sikt. If yoy can´t beat them, join them är en välkänd taktik. Men det är fullt möjligt att det blir en mitten-höger-regering (med stöd av SD). Kanske det är att föredra…

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.