Israelisk apartheid måste upphöra!

Israels politik mot palestinierna kan jämställas med apartheid. Den har varit i kraft sedan 1948 och tar sig uttryck i lagar riktade mot palestinierna – både i Israel och på ockuperade områden. Det är några slutsatser i rapporten från Amnesty International som publicerades i början av februari. Gunnar Olofsson i Borås Palestinagrupp har läst och sammanfattar.

Gunnar Olofsson

ISRAEL TILLÄMPAR EN politik mot de palestinier som lever under dess kontroll som kan jämställas med apartheid. Denna politik har varit i kraft sedan Israels tillblivelse 1948, oavsett om en höger- eller vänsterregering suttit vid makten, och tar sig uttryck i olika lagar och praktik riktad mot palestinierna – både i Israel och på de av Israel ockuperade palestinska områdena. Det är slutsatserna i en mycket omfattande och detaljerad rapport från Amnesty International som publicerades i början av februari.

Den israeliska politiken syftar, enligt Amnesty, till att säkra en judisk majoritet inom alla de områden man kontrollerar, och hålla palestinierna samlade inom enklaver med sämre standard, sämre service och ökad trångboddhet. En politik som utgör apartheid enligt såväl FN:s konvention om brottet apartheid som Romstadgan för Internationella Brottmålsdomstolen (ICC).

Idag utgör araber, framför allt palestinier, 21 procent av medborgarna i Israel. Formellt har de samma rättigheter men i praktiken lever palestinierna i trångbodda samhällen i Galiléen i norra Israel och utspridda i små samhällen i Negevöknen i södra Israel. 

Närmare 60 olika lagar hindrar icke-judar att ta vilka arbeten som helst, bosätta sig där man önskar eller gifta sig med vem man vill. I Jerusalem utgör 358.800 palestinier 38 procent av befolkningen. Hälften bor i segregerade enklaver avskurna med murar och stängsel från resten av staden. I östra Jerusalem, tänkt huvudstad i Palestina, har drygt 225.000 judiska israeler slagit sig ner i 13 så kallade bosättningar, illegala enligt internationell lag.

Palestinierna i det annekterade Jerusalem kan inte rösta i israeliska nationella val, endast palestinska lokalval, och har inget medborgarskap utan bara ”permanent uppehållstillstånd” – något som när som helst kan återkallas. Tusentals uppehållstillstånd har dragits in. Samtidigt hävdar bosättarorganisationer, i vissa fall med utslag i domstol, sin ”rätt” till egendom i östra Jerusalem som tillhörde judar före delningen och kriget 1948. Det händer att bosättare helt enkelt tränger sig in i palestiniers hem och beslagtar en del av utrymmet – så att familjerna tvingas dela sitt hus med ockupanter. Samma ”rätt” till egendom som palestinier förlorade i västra Jerusalem 1948 finns inte.

På det ockuperade Västbanken bor i nuläget drygt 440.000 bosättare i 132 bosättningar. Bosättarna, som har tillgång till egna vägar och slipper krångliga procedurer i militärposteringar, lyder under civil israelisk lag, medan närmare tre miljoner palestinier i samma område styrs med hjälp av drygt 1.800 ”militärorder” – som allvarligt försvårar vardagsaktiviteter som att komma till arbete och skola, få tillgång till hälsovård eller bara besöka varandra.

Enligt Israels ”Basic Law” (1958) kan ett israeliskt parti som inte accepterar Israel som ”judisk och demokratisk” stat stängas av från deltagande i val. Likaså kan kandidater som haft kontakter med ”fienden”, till exempel palestinier i Gaza, straffas. Sedan 1967 har mer än 400 palestinska organisationer förbjudits. Senast drabbades hösten 2021 sex viktiga människorättsorganisationer – bland annat Defense for Children International – Palestine, den palestinska motsvarigheten till Rädda barnen – av sådan bannlysning. Organisationernas kontor har sedan stormats, och dokument och datorer beslagtagits. ”Nationalstatslagen” (2018) förklarar Israel som ett land för strikt judisk utveckling, och avskaffar arabiskan som nationellt språk vid sidan om hebreiska.

1948 fördrevs runt 750. 000 palestinier i den etniska rensning som följde Israels tillblivelse. “Lagen om frånvarandes egendom” (1950) har gjort det möjligt att beslagta de fördrivnas jord för judisk bosättning – även om de “frånvarande” bara befunnit sig ett kort stycke bort som flyktingar, och hindrats att återvända trots FN:s resolution 194 om rätten till återvändande. En stor del av marken har överlämnats till nationella judiska organisationer att förvalta – organisationer som uteslutande haft som mål att främja judisk bosättning. 13 procent av den statliga marken ägs idag av den Judiska Nationalfonden, som endast hyr ut till judiska israeler.

Gaza, som officiellt utrymts av Israel 2005, kontrolleras i praktiken ändå av Israel. En ”buffertzon” utefter gränsen på mellan 300 och 1.500 meter gör att palestinierna inte kan odla marken där. Och en gräns ut i havet, som Israel godtyckligt ändrar från dag till annan, begränsar fisket. Detta har kraftigt ökat fattigdomen i Gaza.

Medan de judiska områdena hela tiden genomgår utveckling och modernisering, finns inga motsvarande planer för palestinierna – vare sig i själva Israel eller i det område på Västbanken (“Area C” enligt Osloavtalet om palestinskt självstyre) som helt kontrolleras av Israel. De palestinska samhällena förblir trångbodda och ytterligare palestinsk mark tas hela tiden i anspråk för bosättning, industrier, grönområden och “militära zoner” för Israels armé (IDF) att träna på. Medan staten sedan 1948 etablerat mer än 700 judiska samhällen i Israel, har ingenting motsvarande gjorts för palestinierna – annat än för att samla de nomadiserande beduinerna i Negev i kontrollerade tätorter.

Enligt “Planerings- och byggnadslagen” (1965) kan alla byggnader som uppförts utan tillstånd “förstöras, nedmonteras eller flyttas” utan rättsligt förfarande eller förvarning. Ägaren kan bli skyldig att betala för rivningen, och riskerar även böter eller fängelse. 97 procent av rivningsbesluten gäller idag den “arabiska sektorn”. I “Area C” på Västbanken har palestinierna tillstånd att bygga på 0,5 procent av ytan – något som sedan länge är utnyttjat. 70 procent av landområdet är reserverat för judisk bosättning. Under 2020 utfärdades totalt ett (!) tillstånd för palestinskt byggande, medan 1094 tillstånd för nya judiska bosättningar utfärdades mellan juli 2019 och mars 2020. I Negev lever beduiner i 11 “erkända” och 35 “icke erkända” samhällen. Uppförda byggnader rivs gång på gång.

Den israeliska politiken innebär som helhet utbredd och systematisk diskriminering av palestinierna vad gäller finansiell ställning, livsmöjligheter, hälso- och sjukvård, basservice som sophantering, elektricitet, allmänna transporter samt vatten och sanitet. Genom rörelserestriktioner och kontroll av den palestinska ekonomin hålls palestinierna i fattigdom och utanför den utveckling som gynnar Israels judiska befolkning. Till exempel är barnadödligheten dubbelt så hög bland icke-judiska medborgare i Israel. Det här har pågått i årtionden. Det satsas betydligt mer resurser på till exempel utbildning av judiska israeler jämfört med palestinier, och enligt en översikt av Israels Centrala Statistikbyrå 2018 satsas runt tre gånger så mycket per capita på judisk som palestinsk kultur.

Israel lägger också beslag på palestinska naturresurser. En bosättare på Västbanken använder sex gånger så mycket vatten som en palestinier i samma område. Israelerna dränerar de stora naturliga vattencisternerna under Västbankens kullar, och den israeliska separationsmuren, byggd nästan helt på palestinsk mark, dras så att man, förutom vattenresurserna, även kommer åt att utvinna olja och gas. Palestinier som förlorat sitt vatten när israelerna förstört deras brunnar, får köpa tillbaka vattnet dyrt via det statliga vattenbolaget Mekorot.

Israel har skapat och vidmakthåller ett system av systematiskt förtryck och kontroll av palestinierna – någonting som alltså utgör brott enligt FN:s konvention mot apartheid och Romstadgan för ICC. Eftersom man misslyckats att ge alla människor under sin kontroll likvärdig behandling, måste omvärlden agera. Hittills har det saknats meningsfulla åtgärder från det internationella samfundet, och ett stort antal FN-resolutioner har lämnats utan åtgärd. Detta måste enligt Amnesty International åtgärdas.

Den israeliska apartheidpolitiken måste utredas och granskas av såväl FN-organ som palestinska och israeliska organisationer och ICC

  • FN:s säkerhetsråd måste införa riktade sanktioner som att frysa israeliska finansiella tillgångar och införa ett vapenembargo
  • FN:s generalförsamling måste återetablera den ”Speciella Kommitté mot Apartheid” som skapades 1962 för att utreda sydafrikansk apartheid
  • Regionala aktörer som USA, EU:s medlemsländer och Storbritannien måste sluta stödja den nuvarande politiken, sluta upp med vapensamarbete och villkora avtal med kravet på avskaffande av apartheid. Produkter från bosättningarna måste stoppas och bojkottas
  • Företag som samarbetar med Israel måste se till att de inte, genom sina avtal, blir delaktiga i den israeliska politiken och brottet apartheid

... är läst 506 gånger!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.