Israels lag om allmän värnplikt – en attack på det ultraortodoxa samfundet

Mea Sha’arim, Jerusalem – ”Nazister, Nazister”, det var ropen jag trodde att jag hörde. Jag var på väg nerför huvudvägen nära det ultraortodoxa kvarteret Me’a Sha’arim, där hundratals unga judar från Haredi (strikt ortodoxa judar) blockerade vägen. Det brann i sopcontainers och trafiken stoppades. Jag hoppade ur bilen och sprang för att se vad som hände. Jag frågade en ung Yeshiva¹-student vad det var som hände och om de verkligen ropade ”Nazister”. Han bekräftade att de kallade den israeliska kravallpolisen för ”nazister” och att de protesterade eftersom polisen just hade arresterat flera flickor från Haredi-församlingen för att de vägrat att tjänstgöra i den israeliska armén.

Nazister? sa jag till honom – verkligen? Han fortsatte då med att beskriva det våld och det maktmissbruk som polisen använde mot de unga männen och kvinnorna i denna församling, särskilt efter att ett nytt lagförslag lagts fram i Israel, vilket gjorde dem alla till potentiella desertörer.

En djupare klyfta än den som skiljer de två sidorna i denna fråga är svårt att föreställa sig. Israel har väckt en björn som sovit gott i nästan 65 år och fått ytterligare ett argt och kompromisslöst samhälle på halsen. Och av inget annat skäl än att opportunistiska politiker såg denna klyfta som en chans att själva skapa sig ett namn. På den ena sidan ett samfund som är helt orädda och som inte känner av några fysiska begränsningar och som har tillit till och absolut tro på den Allsmäktige och på Toran. På den andra sidan staten Israels absoluta makt och som har bestämt sig för att tillintetgöra Haredi-samfundet och förändra dem till reguljära israeler. I videoklippet nedan från 2013 förklarar rabbin Yaakov Shapiro noggrant Haredi-samfundets perspektiv och det visas också bilder från en tidigare demonstration som ägde rum i New York. Det står helt klart att det här samfundet tidigt hade en egen [andlig] armé och de har inte för avsikt att höja vitt flagg.

Bakgrunden
Detta ämne har alltid uppfattats som explosivt. Kravet att judarna inom Haredi-församlingen ska tjänstgöra i den israeliska armén är inte mindre anstötlig för dem än att de skulle tjäna en falsk gudom, vilket är ett av endast tre krav, där judar är befallda att välja döden hellre än att kapitulera.

1949 beviljades Haredi-församlingen anstånd på order av dåvarande försvarsminister David Ben-Gurion, vilket så småningom ledde till att de blev befriade från militärtjänst. De efterföljande försvarsministrarna har under åren förnyat denna order. Under tiden har antalet pojkar och män inom Haredi-församlingen ökat till att omfatta tusentals.

Sanningen är att armén aldrig velat ha, och fortfarande varken vill eller behöver, judarna inom Haredi-församlingen. Den israeliska arméns förakt för religiösa judar återspeglas i det faktum att även de ortodoxa judarna som tjänstgör i IDF², de ortodoxa judar som har anslutit sig till sionismen och alla dess våldsamma manifestationer, de som idag utgör bosättarna på Västbanken, sällan ses stiga i graderna i IDF. Under deras sju decennier långa historia skulle det vara mycket svårt att hitta en högt rankad officer i IDFs led som bär kippa.

En avgrund
Det som står på spel för Haredi är hur deras livsstil ska överleva, att fortsätta att leva i en hängiven judisk gemenskap i det heliga landet. Den israeliska armén är sinnebilden av sekularism och nationalism samt ett förakt för Haredi-samfundets livsstil. Armén är en smältdegel menad att skapa en ”israelisk identitet” av dem som ansluter sig till den. Denna identitet står helt i motsatsförhållande till Haredi-samfundet. Armén upprätthåller en sekulär, nationalistisk doktrin som är den diametrala motsatsen till det religiösa, ödmjuka och andliga liv som judarna inom
Haredi lever.

Även före det nya lagförslaget så var det mycket svårt för Haredi-samfundet att leva i den sionistiska staten [Israel], som hävdar att det är en judisk stat. Rabbin Moshe Dov Beck lämnade Jerusalem efter kriget 1967 och bor idag i New York. Han har under årtionden varit en frispråkig antisionist. Jag träffade honom nyligen, tillsammans med rabbin Weiss från Neturei Karta och jag frågade rabbin Beck varför han lämnade Jerusalem. Han svarade: ”Jag ville inte att mitt skägg, min peyos eller min kaftan skulle användas av sionisterna för att på något sätt kröna staten Israel”.

Peyos är de sidolockar ortodoxa judar låter växa och kaftanen är en unik rock som judar i Haredi-samfundet bär och de är alla symboler för hängivenhet.

Politisk opportunism
Yair Lapid är ledare för Israels ultrasionistiska parti, ”Yesh Atid”. 2013 äntrade han den politiska arenan och drev då fram kraven på att tvinga Haredi-församlingen att tjänstgöra i armén. Väl medveten om att denna fråga var angelägen och explosiv för båda sidor, använde han den och han lyckades. På hans partis webbsida kan man läsa:

Under Knessets 19:e [valda församling] antog Yesh Atid ”National Equal Burden Law (ung.: den nationella lagen för jämlika pålagor), denna lag reglerar bland annat värvningen till IDF, och lagen ska, tillsammans med en rad andra åtgärder, uppmuntra den ultraortodoxa befolkningen att ansluta sig till arbetsstyrkan. Denna lagstiftning säkerställer, för första gången, att den ultraortodoxa befolkningen är förpliktigade att fullgöra sin tjänst för nationen.”

I realiteten kvarstår dock ett problem – fortfarande återstår att få en sådan lag
antagen och om den antas så finns det inga garantier för att den kan upprätthållas.

Uttrycken ”jämlika pålagor” och att ”ansluta sig till arbetsstyrkan” är kodord för att kunna träffa rakt i hjärtat av Haredi-samfundet för att förstöra deras livsstil och till sist eliminera dem helt. Det är ett krav som i vilket annat land som helst skulle, inte bara anses förtryckande och antidemokratiskt men också rasistiskt och till och med antisemitiskt. Men Yair Lapid slängde ut frågan och ingen israelisk politiker kunde ställa sig utanför utan att verka opatriotiska.

En avgrund som inte kan överbryggas
2012 skrev en av Israels mest populära journalister, Yaron London, om den här frågan i den israeliska dagstidningen Ynet. Han beskrev judarna inom Haredi som en ”elakartad cancer” och kallade dem för ”förlorare” och sade:

”Vi bör sträva efter att antalet av deras barnbarn minskar. Detta är inget omöjligt uppdrag. Det är inte heller ett våldsamt uppdrag. Detta är ett frälsningens uppdrag.”

Idag är nästan alla unga män och kvinnor inom Haredi i laglig mening desertörer och står inför hotet att avtjäna straff i militärfängelse. Samfundet mobiliserar snabbt när arresteringar genomförs och tusentals går ut på gatorna och demonstrerar och de får betala dyrt för sina protester. Hur mycket den sionistiska staten och dess olika myndigheter än vill tro att Israel är en stat för det judiska folket, så finns det ett judiskt samhälle som aldrig kommer att acceptera detta – och det är det mest hängivna samhället, Haredi-samfundet.

Israel spenderar miljoner på reklam för att försöka påverka och förändra ungdomarna inom Haredi, och få dem att göra militärtjänst och uppslukas av det sekulära israeliska samhället. Tillfälliga framgångshistorier paraderas i den israeliska pressen som till exempel i fråga om en sonson till en berömd Satmar³ rabbin men samhället i stort är orubbliga och paraderar sina egna hjältar när de återvänder från militärfängelset.

Inte olikt det palestinska folket vars ställningstagande mot sionismen är förankrad i historiska och moraliska rättigheter så är Haredi-samfundets hjältemodiga inställning förankrad i tro och principer som ingen makt har kunnat besegra.

Överättning: Kjesti Rekve

Länk till originalartikeln >>

Noter
1. Yeshiva är en ortodox judisk skola för studier av Torah, Mishnah och Talmud.
2. IDF – Israeli Defence Forces.
3. Satmar – en gren av den Hasidiska judendomen.