Tidigare i år lade den israeliske finansministern Bezalel Smotrich – tillika ansvarig minister för de ockuperade palestinska områdena – fram en plan för parlamentet (Knesset) angående hanteringen av ”problemet” med palestinierna under israelisk kontroll.
Smotrichs plan, kallad en ”Slutlig lösning” (”Decisive plan”), innebär att palestinierna skall ställas inför tre val: ”frivillig” utflyttning, alltså fördrivning, till något Arabland, att bo i avgränsade enklaver med begränsade rättigheter – likt de ”Bantustans” som den vita apartheidregimen i Sydafrika en gång planerade för sina färgade undersåtar. Eller att helt enkelt, om man vägrar samarbeta, ”hanteras av säkerhetsstyrkorna med fast hand”, alltså i praktiken dödas. En plan för förintelse av den palestinska nationen. En plan som – trots Europas erfarenheter av folkmord – inte fått någon som helst uppmärksamhet i vår del av världen, eller resulterat i några protester eller åtgärder från våra politiker.
Det är Smotrichs plan som nu av allt att döma sätts i verket i Palestina. En fortsättning på ”Al-Nakba” (”Katastrofen”) vid Israels bildande 1948, då omkring 750.000 palestinier mördades eller fördrevs från sitt hemland.
Enligt Smotrich finns bara rum för ”ett uttryck av nationellt självbestämmande väster om Jordanfloden, den judiska nationen” och ”varje lösning måste baseras på att klippa av ambitionen att förverkliga arabiskt nationellt hopp mellan Jordanfloden och Medelhavet”, Palestinierna måste en gång för alla berövas ”illusionen om en palestinsk stat”.
Den första fasen av planen har redan till stor del uppfyllts: massiv utbyggnad av så kallade ”bosättningar” för israeliska judar på ockuperat område. Idag bor omkring 700.000 bosättare på beslagtagen palestinsk mark. Målet för Smotrich är en miljon. Sedan dags för fas två: fördrivningen, elimineringen av det palestinska folket.
Med Hamas terroraktion i södra Israel har Smotrich och hans högerextrema regim fått en gyllene chans att förverkliga sin plan. Massakrerna på och fördrivningen av palestinier i Gaza är en början. Samtidigt har våldet, morden och fördrivningen av människor på det ockuperade Västbanken, utfört av bosättare tillsammans med Israels armé, nu nått nya extrema höjder.
Trots de groteska övergreppen mot människorna i det avspärrade Gaza, inklusive mord på över 4.000 barn, och trots att israeliska ledare öppet kallar palestinier för ”mänskliga djur”, har ockupationsmakten fortsatt stöd från vår regering, som anser våldet ”proportionerligt”. Mitt under den pågående massakern tecknar man nu ett nytt avtal om vapensamarbete med Israel. Och lägger i FN ner sin röst om en resolution med krav på vapenvila och humanitära insatser.
Svensk militär talar lyriskt om att de israeliska kompisarna nu ”vrider upp värmen” i kampen mot panikslagna palestinska barn, som just nu kissar på sig av rädsla för att bli dödade. I de ledande tidningarna diskuteras risken för ”ökande antisemitism” med anledning av läget. Och på sociala medier förklarar vissa kristna samfund att man nu kan ha nått tiden för ”uppfyllande av Guds löfte” till Israels folk om överlämnandet av hela ”Kanaans land” – och utrotande av de som bor där.
Palestinierna slåss nu för sin existens. Någon hjälp från vårt land, EU eller USA är inte att vänta. Här är rasism och koloniala tankefigurer alltför djupt rotade i folksjälen. Men världen är större än så och från människor i Afrika, Asien och Sydamerika – som inpå skinnet känt av Västs historia av folkmord och kolonialkrig! – är stödet för Palestina självklart.
Israel har, trots många försök, hittills inte lyckats besegra och fördriva det palestinska folket. Det får inte hända nu heller. Smotrichs slutliga lösning (”Endlösung”) kan och måste stoppas. En dag skall rättvisan också förhoppningsvis segra och domen blir då hård över de som aktivt eller genom sin passivitet gjort det nu pågående folkmordet möjligt.
”Någon hjälp från vårt land, EU eller USA är inte att vänta. Här är rasism och koloniala tankefigurer alltför djupt rotade i folksjälen. Men världen är större än så och från människor i Afrika, Asien och Sydamerika – som inpå skinnet känt av Västs historia av folkmord och kolonialkrig! – är stödet för Palestina självklart.”
Ja Gunnar O, dessbättre är världen större, och det är det, som är det långsiktiga hoppet, även för oss svenskar. Tanken att även Sverige en gång skall ledas av politiker av samma klass, som de som nu finns i länder som BRICS-11, och inte sådana som vi har och har haft under senare årtionden, ja det är det som är hoppet. Men det kommer inte att ske, förrän den pågående allmänna försämringen av främst ”skola, vård och omsorg”, nu under ledning av ”Tidöpartierna”, blivit än mycket sämre. Det kommer säkert att dröja flera årtionden.
Men då kommer det svenska folket att tvingas tvätta bort ”rasism och koloniala tankefigurer”. Detta reningsbad, då socialism, på ett eller annat sätt, i en eller annan form, ersätter vårt nuvarande kapitalistiska styre, det kommer jag inte att få uppleva; men jag fantiserar om det.
Då har den globala situationen totalt förändrats. Då är det kanske Sverige som tvingas ta hjälp från länder i ”Afrika, Asien och Sydamerika” för att åter kunna bli en välfärdsstat.
Jag läser att amerikanska ungdomar som demonstrerar mot Israel kan räkna med svårigheter med framtida jobb och karriärer. Ja, så ser det väl ut också i Europa och så har det sett ut i årtionden.
Den slutsats man kan dra av detta är att egenskaper som empati och medmänsklighet är satt på undantag i västvärldens regeringsbyggnader, parlament och andra beslutande församlingar.
Israels rätt att försvara sig anses huggen i sten efter 75 år av dagliga israeliska krigsförbrytelser.
Det palestinska folket är berövade alla rättigheter, inklusive rätten till liv och egendom.
Vi ”boomers” föddes rakt in i en proisraelism som har kostat på att skaka av sig. Dagens unga har inte det bagaget och jag ser ett uppvaknande över hela världen, med massiva demonstrationer som samlar hundratusentals, för att inte säga miljoner. Jag må vara naiv som tror på en vändning, men hoppet är det sista som överger människan, sägs det.