Barn leker vid en ny vattentank som ersatte en skadad efter en bosättarattack mot byn al-Mufagara på Västbanken 2021. (Foto: AP, Nasser Nasser)
Israel stjäl Palestinas vatten, och låter palestinierna köpa tillbaka en del av det dyrt. Det är sammanfattningen i en rapport, ”Dried up”, av israeliska ”Who Profits Research Center” som i många år granskat konsekvenserna av den israeliska ockupationen av Palestina.
Kontrollen av vattenresurserna är en nyckelfråga i den israeliska ockupationen. Israel är mycket framstående i utveckling av vattenteknologi, och avsaltat havsvatten står idag för 75 procent av landets behov. Därutöver utnyttjar man underjordiska vattenreserver inom det palestinska området för att täcka återstående behov – och inte minst bygga och utveckla nya olagliga bosättningar på ockuperad palestinsk mark. En viktig aktör är här det statliga israeliska vattenbolaget Mekorot.
Eftersom det regnar mer på det ockuperade Västbanken än i London, finns här en stor underjordisk vattenreservoar som hela tiden fylls på – och lätt skulle kunna försörja hela området med vatten. Den israeliska ockupationsmakten bygger dock sina bosättningar och drar sina murar så att man själv kan utnyttja resurserna medan de palestinska samhällena stängs ute och, genom idogt israeliskt brunnsborrande, får sina brunnar torrlagda. Idag går 87 procent av vattnet under Västbanken till israeler medan palestinierna får nöja sig med 13 procent.
Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) är normen för vattenförbrukning minimum 100 liter vatten per person och dag. I Israel uppgår förbrukningen till 200 liter per person och dag. I bosättningarna närmare 300 liter. På den palestinska sidan är siffrorna 85,6 liter per person på Västbanken och 77 liter i Gaza. I praktiken är asymmetrin större. Så är till exempel 95 procent av vattnet i Gaza kontaminerat av havsvatten och läckande avloppsledningar, som ej tillåts repareras – och endast runt 10 procent av Gazas drygt två miljoner invånare har tillgång till tjänligt dricksvatten. Det palestinska rörsystemet är åldrat och slitet med dåligt tryck och flöde, och så har till exempel bosättningen Ma´ale Adumim över tid fyra gånger så stor tillgång till vatten som palestinierna i det ockuperade östra Jerusalem.
Vattenföretaget Mekorot grundades 1937 som ett medel för den judiska immigrationen att säkra vattenresurser för den kommande expansionen av bosättningar i Palestina. Efter Israels tillblivelse har företaget tjänat som statligt vattenbolag, med i princip monopolställning, och man fick 1982, genom en militärorder, ansvaret för vattenförsörjningen på Västbanken. Idag utgörs 80 procent av vattenkonsumtionen på Västbanken av vatten inköpt från Mekorot.
Mekorot använder differentierad prissättning för sitt vatten. Medan brukare i Tel Aviv inne i egentliga Israel betalar 0,3 israeliska shekel (1 shekel, NIS, motsvarar 3 SEK) per kubikmeter – samma som de viktigare bosättningarna – är kostnaden i Jerusalem 0,9 NIS. Den Palestinska myndigheten betalar Mekorot 3 NIS, alltså tio gånger så mycket som israeler – för vatten taget från de egna palestinska reservoarerna. Omkring 14.000 invånare i 180 samhällen på Västbanken är helt utan vattendistribution och tvingas, efter att ha fått sina egna brunnar torrlagda av israeliska borrningar, att köpa in vatten levererat i tankbilar – en kostnad på 100 US Dollar (1.100 SEK) per tank. Den israeliska armén förstör dessutom regelbundet utrustning – även sådan donerad av utländska biståndsgivare – som skulle kunna ändra situationen.
Israels vattenapartheid drabbar även palestinier som är medborgare i staten Israel. Förutom att palestinska hushåll har generellt lägre grad av anslutning till nationella vatten- och avloppssystem än judiska (80 procent mot 90 procent), lever till exempel över 100.000 palestinska beduiner i 35 ”icke erkända” samhällen, framför allt i Negevöknen, utan tillgång till normal infrastruktur inklusive vatten och avlopp, kommunikationer och skolor. Detta i ett medvetet försök att få dem att flytta för att ge plats åt judiska nybyggare.
Den diskriminerande israeliska vattenpolitiken måste upphöra, och vattenfrågan är ett område där politiker i vår del av världen skulle kunna göra skillnad – om man vill. Donationer av utrustning för brunnsborrning, avloppssystem, solpaneler kan villkoras med att inte få förstöras utan allvarliga konsekvenser vad gäller handel och utbyten med Israel. Handel med de olagliga bosättningarna – stora konsumenter av palestinskt vatten – kan, och måste, stoppas. Bidrag kan ges till palestinska projekt, infrastruktur och företagande för att ge alternativ försörjning till slavarbete i den israeliska bosättarindustrin. Handeln med Palestina kan generellt öka, och tryck läggas på Israel att tillåta palestinsk import och export av produkter – även vad gäller Gaza.
På sikt måste Israel övertygas om att hela det apartheidsystem man skapat – likt det en gång i Sydafrika – i längden är ohållbart och inte lönsamt för någon, inklusive Israel självt. Ju mer vi i väst lägger oss i och påverkar, desto snabbare kan systemet avskaffas, ockupationen upphöra och målet nås med två stater, Israel och Palestina, sida vid sida i fred. Så frågan är: vad väntar man på?
En effekt av att man tar ut för mycket vatten i Jordanfloden (som mest ser ut som en liten bäck än en flod) är att döda havet, som nu delat sig i flera, sjunker med runt en meter om året. Anläggningar för turism får flyttas hela tiden, stora områden måste spärras av för att det bildas lömska slukhål när grundvattnet sjunker undan och saltlager frigörs och sprids med vindar.
Eftersom palestinierna på Västbanken i stor utsträckning livnär sig på odlingar, t ex oliver, så är vattnet av stor betydelse.
När till och med Magdalena A (med de allra bästa relationerna till Palestina) uttalar sig mot Hamas brutala attack mot Israel är det inte trovärdigt det Gunnar O skriver.
Inte ett enda ord om Hamas!
En dag som denna.
Det håller inte.
Ja, vad säger man om detta efter en intressant genomläsning som sällan delgivs på våra allmänna mediekanaler.
Vatten, den absolut viktigaste basnäringen för liv och därmed en förutsättning för ett fungerande mänskligt samhälle, får på inga villkor användas med konsekvenser som leder till ”den enes bröd innebär den andres död”. Om så sker, uppstår givetvis en desperat situation som kan leda till våldsamma konsekvenser.
Ett förhållande som inte är specifikt i något fall utan det handlar om livets grundläggande överlevnadsinstinkt.
Att denna artikel publicerades idag är månne olyckligt – två dagar efter Hamas våldsamma angrepp på staten Israel, och staten Israels ännu våldsammare reaktion. Datum för publicering fastställdes före Hamas angrepp. Kommentarer till den nya situationen i Palestina/Israel måste vi förstås återkomma till. Vattensituationen i Palestina är trots allt alldeles för allvarlig för att glömmas bort.
Jag är överraskad över att en sådan välinformerad man som Leif Strandberg gör en sådan mainstreamad kommentar till Gunnar Olofssons artikel. Israel är en stat som utövar statsterrorism. Palestinierna – som är ockuperad av den sionistiska staten – är det det främsta målet för denna terrorism.
Sedan 2008 till och med 2023 (innan Hamas senaste angrepp) har 6407 palestinier dödats, under samma tid har 308 israeler dödats. Alltså på varje död israel går det cirka 21 döda palestinier.
(Källa OCHA, United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs)
Det palestinska folket för ett rättfärdigt krig mot ockupanterna. Vi som är antiimperialister bör stödja denna kamp på det palestinska folkets egna villkor! Bland annat betyder det att det palestinska folket själv ska avgöra kampens former det är ingenting som vi antiimperialister kan sitta i Sverige och avgöra.
En kommentar från Craig Murray:
Now we have your attention.
I samband med de aktuella händelserna i regionen så googlade jag FN:s delningsplan av Palestina 1947. Vid den tiden besatt palestinierna absolut största delen av området Palestina och de utgjorde 70 procent av befolkningen. Vid delningen tillföll 44 procent av marken palestinierna, 55 procent den judiska staten och en procent Jerusalem under FN:s kontroll.
Idag så är mindre än 10 procent av det ursprungliga Palestina under palestinsk kontroll, resten har den judiska staten genom åren tillskansat sig.
När massmedia nu beskriver blodbadet som pågår som en palestinsk attack på Israel inställer sig frågan: brister det i kunskap eller är det Washingtons röst som gör sig hörd genom trälsjälarna hos SVT och DN med flera medier.
Hursomhelst, bristen på analys och allsidighet är monumental. Ungefär som att beskriva de norska motståndsmännens kamp för sitt land under andra världskriget som norrmännens överfall på Tyskland.
Kloka ord i rättan tid, Kenneth L. Idag ska vi hylla och ära Hamas och Hisbollah som bekrigar imperialismen och de sionistiska landtjuvarna! Äntligen svajar dödsräkningen över till fördel för de som inte har någon annan röst än automatkarbinerna! Låt oss hoppas att det även leder till att de får en röst vid förhandlingsborden om en rättvis och nödvändig fred!
När våldsspiralen nått den grad av grymhet där värnlösa ungdomar öppet medvetet mördas, då har kriget nått sin yttersta gräns i fråga om vad det mänskliga värdet innebär när det gäller respekt för det levande livet. En handling som aldrig går att försvara. Detta är vad händer när man tar del av uppgifter från våra stora mediekanaler där ögonvittnesskildringar berättar om sina upplevelser under en festligt tillställning på gränsen nära landremsan Gaza.
För övrigt är jag väl medveten om att det Palestinska folket lever i ett oförskyllt förhållande under omänskligt förtryck.
I dagens Helsingborgs Dagblad/Sydsvenska Dagbladet finns en insiktsfull och intressant artikel, skriven av Kenneth Hermele om Israel/Palestina-konflikten. Där han skriver om hur den pyrt under ytan den senaste tiden, samt att något allvarligt var väntat skulle hända i form av upptrappat våld.