Ett år går mot sitt slut. Ett nytt tar vid. Om jag dristar mig till att avge ett omdöme, syns mig att det år som snart är förbi har varit ett fullkomligt rysligt sådant. Krig i Ukraina. I Gaza skoningslösa bombningar från Israel, hänvisande till att Hamas skall oskadliggöras. Bland de dödade många barn. 

Och så Nato-fjäskandet, det ömkliga knäfallandet inför den islamistiska patriarken Erdogan. Amerikanska, kärnvapenbeväpnade styrkor skall tillåtas på svensk mark. Neutralitet och alliansfrihet putz weg. Utan att folket tillfrågas. Existerar inte grundlagarna längre? Är folket regeringens ”minsta” bekymmer?

Svårt i det rådande opinionsklimatet att vara nyktert verklighetsbetraktande, vägra kravet att placera ideologiska glasögon framför blicken. Kritisk reflektion uppmuntras inte. Inte nyansering. Inte problematisering. Man måste ta ställning, för eller mot, det är vad som gäller. Det offentliga samtalet är förvridet. 

Ledarskribenten Anders Lindberg på Aftonbladet, för att ta ett tydligt exempel, förvisso även andra, gör sitt bästa för att underminera det mångsidiga samtal som borde uppmuntras i ett samhälle som vill kalla sig demokratiskt.

På Netflix kan man se en intervju med Josu Ternera (egentligen Josu Urrutikoetxea), en av tidigare ledande inom baskiska ETA: Face to Face with ETA: Conversations with a Terrorist. Jag rekommenderar den starkt. Det intressanta med denna långa intervju är att han, om än inte oemotsagd, får utveckla sin syn på det ETA som så många fördömt (2011 sattes punkt för den väpnade kampen, 2018 upplöstes ETA). Välartikulerat utveckla ett sammanhang som gör ETA:s terroraktioner mer förklarliga. Han lyfter diskussionen, vågar jag påstå. Utan att hos mig väcka ökad sympati för ETA.

Det skulle vara SVT, det. Som att släppa fram en ledande inom Hamas. Helt omöjligt. Jo, kanske sända intervjun. Men med tillrättaläggande kommentarer efteråt. Från någon av de ideologiskt rättänkande. Så att tittarna inte hamnar fel.

På det privata planet har året inneburit ett markant, fortsatt åldrande. Under den efterlängtade resan till Barcelona i november, i spåren av spanska inbördeskriget, plågades jag av att jag inte längre har lika lätt som förr att knalla omkring. 

Uppskattade att busschaufförer och andra katalaner visade den gamle mannen med stav stor hänsyn. Men borta den promenerandets glädje jag tidigare känt i mitt liv. När jag velat kasta mig ut på spontana exkursioner. 

Dock, som jag brukar säga till vännen Hasse, något yngre: vi måste utgå ifrån hur vi är, inte bli ledsna över hur vi borde vara. Hur vi innerligt skulle vilja att vi var. Det blir nästan som ett mantra när sinnesstämningen är låg.

Mycket skrivande har det blivit under året. Utan skrivandet skulle det vara svårt. Knut Lindelöf förtjänar en nyårsblomma för sin envishet att med sidan lindelof.nu försvara det öppna samtalet. Må han fortsätta att orka hålla liv i lägerelden att samlas omkring. Vi, kanske de sista entusiasterna.

Gott Nytt År!

Föregående artikelGratulationer på 100-årsdagen!
Nästa artikelFixarnas lek med vårt öde
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

3 KOMMENTARER

  1. På kort sikt ser det mörkt ut. Israel utkämpar kanske sitt sista krig, med stöd av den allt mer spöklike Bidén. Selensky och Nethanyao gör klokt i att ha sina väskor packade. Deras tid rinner snabbt ut. På lite längre sikt kan vi välkomna utvecklingen i de 7/8 – delar av världen som lämnar vår åttondedel av världen som gjort sig omöjlig. BRIKS växer. Som den gamle filosofen sa: förtryck föder motstånd!

  2. Lasse E!
    ”istället för en nyårskrönika” inbjuder textraderna till annat intressant att ta med på livets resa mot världslägets mycket ovissa framtid. Detta med perspektiv i form av ett sent uppvaknande under den alltför varma men nödvändigt livgivande solen.

    Angående ETA samt vad dess företrädare intressant uttalat – för att sedan när jag läser ditt textinnehåll vidare med anknytning till de fasansfulla händelserna i Gaza, finns anledning att reflektera vad händer i ett medmänskligt lika värde förhållande. Detta med utgångspunkt från den officiellt svenska bilden att kriget Israel/Palestina, och särskilt det aktuella landområdet Gaza, framställs som om det enbart berör terrorstämplade Hamas och staten Israel som sägs ha rätt att försvara sig. Det är så krigets katastrof framställs från våra politiskt folkvalda och samma ståndpunkt förmedlas i stort från våra etablerade medier.

    Kan denna ensidiga framställning bero på en förrädisk tystnadskultur där ingen vid uppnådd maktposition vill riskera något genom att benämna en spade vid dess rätta namn?

    Oskyldiga dör och överlevande lemlästas för resten av livet i detta krig som ofrånkomligt sätter djupt svårläkta spår generationer framöver. Jag vill därtill mena att den officiellt svenska hållningen förminskar det palestinska folkets värde, vilket är i enlighet med vårt näraliggande koloniala arv. En ryggsäck som Västvärlden fortfarande inte frigjort sig från utan den finns och dessvärre belastar framtida möjlighet till fred i detta konfliktområde. Dessvärre väl förtäckt men måste uppmärksammas och vägas in i sammanhanget inför uppbyggnaden av sönderbombade områden, för framtiden hållbara och väl fungerande samhällen.

    Förhoppningsvis går det att finna en vändpunkt som leder till insikt om att vår korta gemensamma stund på jorden har en mening med ansvar över generationsgränserna. Om inte annat för framtidens möjligheter att undkomma ett medmänskligt haveri på denna enda livgivande och otroligt vackra Planet.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.