IT-jättarna och yttrandefriheten (2)

När tidningsdöden tog fart på 50-talet bestod det politiska landskapet av två stabila block, ett ”socialistiskt” och ett ”borgerligt” där respektive block företräddes i offentligheten av sina tidningar. De borgerliga dominerade på de flesta större orter.

Vad hände då? Jo, de smarta borgerliga tidningsägarna sänkte sina lösnummer- och prenumerationspriser och ökade på så sätt sina upplagor på de mindre tidningarnas bekostnad. Ju fler hushåll de stora tidningarna nådde, desto mer attraktiva annonsorgan blev de, ökade på så sätt sina reklamintäkter och konkurrerade ut de små, som i stor utsträckning var folkrörelsedrivna. Eftersom svenska folket då var ett tidningsläsande folk blev tidningsdöden en viktig politisk fråga. Lösningen blev presstödssystemet som fortfarande rullar på och numera kallas mediestöd.

Vi har åter en liknande situation som på 50-talet, fast nu mycket mer komplicerad och i global skala. De traditionella – mer eller mindre skattefinansierade medierna – har fått mördande konkurrens av IT-jättarna Facebook, Twitter m fl, som med sina gratistjänster allt mer tar över informationsspridningen till den riktigt breda allmänheten, samt lägger beslag på allt mer av annonsmarknaden.

Jag skrev om problemet den 21 januari efter meningsutbytet i riksdagen mellan Jimmie Åkesson och Stefan Löfven den 17 januari. Den 1 februari återkom SD en debattartikel i DN, där de pläderar för så kallad kontraheringsplikt, alltså att ingen medborgare ska kunna nekas innehav av ett konto i IT-jättarnas bolag. De menar att det ska vara lika självklart med Facebookkonto som att alla ska få vistas på allmän plats och där framföra sina åsikter.

Sverigedemokraterna har en poäng när de lyfter frågan om IT-jättarna och yttrandefriheten. Men de väljer en omöjlig väg, antagligen för att de inte begriper sig på varken demokrati eller yttrandefrihet.

IT-jättarna alltför jättelika
Problemet med exempelvis Facebook – med 2 miljarder användare över hela världen – är att de som privat bolag håller på att skaffa sig informationsmonopol till den riktigt breda allmänheten. Det var den situationen man försökte undvika med att omgärda de traditionella medierna (inklusive Public service-kanalerna i radio och TV) med regler i avtal och lagar för att i största möjliga mån behålla ett oberoende från statligt (regeringspolitiskt) inflytande, så att medborgarna skulle kunna informera sig rimligt fritt och allsidigt.

När IT-jättarna nu dessutom agerar som trust (Twitter och Facebook tillsammans) och stänger av USA:s valde president får den offentliga debatten plötsligt en helt orimlig slagsida. Inget lagbrott har begåtts, jättarna har gjort vad de i praktiken har rätt att göra. Men, i ett samhälle (en värld) där miljarder människor informerar sig via deras gratiskanaler känner sig enorma människomassor – 75 miljoner Trumpsympatiserande USA-medborgare – berövade sitt främsta informationsflöde. Detta skapar oöverblickbara spänningar och rubbar förstås yttrandefrihetens principiella fundament; möjligheten att som medborgare kunna informera sig fritt och allsidigt.

Stängningen av Trums Twitterkonto är inte det enda ingreppet. 1000-tals konton har stängts och med sina hemliga algoritmer (affärshemligheter) styr de diskret mycket av sina informationsflöden i en riktning som bara de har kontroll över. Det där är lika omöjligt att förbjuda som ”fake news” och propaganda i största allmänhet.

Det mediala klassamhället
Hur medborgarna informerar sig blir genom detta allt mer en klassfråga. Eftersom IT-jättarnas tjänster är gratis är det samhällets mindre resursstarka som kommer att informeras den vägen, medan de som har råd kan hålla sig med dyra massmedier ”av hög kvalité” (ofta kallade Main Stream Media) på nätet eller på papper. Vi får ett medialt klassamhälle med två helt skilda världar, vilket redan håller på att omöjliggöra varje anständigt offentligt samtal. Konfrontationerna kommer att flytta ut på gator och torg istället. Stormningen av Kapitolium är ett utmärkt exempel på vad som kommer att bli allt vanligare.

SD förstår att frågan har sprängkraft, medan övriga makthavare står ganska handfallna. De föraktar flödet i IT-jättarnas kanaler, men förmår inte reglera deras fria utbredning inom sitt geografiska revir. Därför famlar de runt med omöjliga idéer om att sätta upp åsiktsstaket i form av luddiga värdegrundskriterier. Förmodligen tror många att man kan rädda demokratin med åsiktsstaket, vilket är djupt okunnigt och historielöst. Att tänka nationellt verkar dem också helt främmande. Det kan ju uppfattas som ”nationalistiskt”. Att hoppas på EU är dem nog mer lockande, men lika meningslöst. Det leder bara till ny dragkamp om vad som är demokrati och rättsstatens principer i allmänhet och nya åsiktsstaket. Därför kan IT-jättarna med stor säkerhet se fram mot fortsatt expansion utan regleringar i den heliga globaliseringens namn.

Enligt TT-AFP-Reuters (SvD) har myndigheterna i Myanmar nu stängt Facebook på order från militärstyret ”för stabilitetens skull”. Norska Telenor är en av landets största teleoperatörer och de bekräftar att de tvingats lyda ordern. Facebook är alltså ett redskap för ”regime change”. Oavsett vad man tycker om kuppmakarna i Myanmar måste man inse vilket kraftfullt globalt vapen IT-jättarna besitter – helt utanför alla lagar – för närvarande i händerna på USA:s regering.

Det blir alltså allt vanligare att länder i krissituationer stänger ner Internet (eller Facebook, viket i vissa länder är nästan samma sak). Nu Myanmar, tidigare Iran, Venezuela, Sudan, Etiopien, Indonesien och Irak. Det är effektivt. Så hindras spridning av virala protester och information till resten av världen klipps av. Allt bygger på Internet idag. Det kommer säkert att bli ännu mycket vanligare, såvida inte länder börjar lagstifta omkring IT-jättarna.

Varför inte tänka nationellt?
Kina tänker nationellt och utvecklar egna IT-jättar. Varför är det en så omöjlig tanke i Sverige eller i andra länder? Visst skulle det i någon mån försvåra kontakter mellan människor över gränserna, men det finns ju e-post, Skype, FaceTime, Zoom och fildelningssajter.

I SR-programmet Medierna den 17 januari sa professorn i civilrätt, Mårten Schultz, följande:

”Yttrandefriheten kan inte ses som global. Det har visat sig att det inte fungerar. Yttrandefriheten är rotad i det politiska samfund där man yttrar sig. Ett sådant samfund kan inte vara hur stort som helst. Frågan är hur stort det kan vara. Europeisk nivå, nationell eller på lokal nivå?”

På liknande sätt resonerar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke; att IT-jättarna måste underordnas nationell tryckfrihetslagstiftning och kunna ställas till svars för vad som yttras.

Dessas synsätt är det enda rimliga. Varje suverän stat måste lägga fast egna ramar för medieplattformar på Internet och inordna dem under sina lagar. Ägarna för dessa plattformar måste göras ansvariga för vad som där yttras, precis som Dagens Nyheters digitala publiceringar och – för mig – för vad som skrivs på denna blogg (med utgivningsbevis). Alla tusentals bloggar och sajter för andra ändamål (som inte lyder under YGL) kan utan vidare spisning släckas ner vid behov, vilket jag alltså tycker är rimligt. Det är ju förbjudet att klottra, skräpa ner, förolämpa folk och begå brott på allmän plats (Internet i det här fallet). Internet får inte bli laglöst område.

I USA diskuteras antitrustlagstiftning vilket IT-jättarna säkert är mycket rädda för. Den skulle kunna hindra dem från att växa, kartlägga mänskligheten i minsta detalj och tjäna ännu mer pengar på sin ”big data”. Sådan lagstiftning är dock knappast trolig, de stora stjärnorna Gates Suckerberg, Bezoz… är sedan länge alldeles för inflytelserika för att kunna trampas på tårna av USA:s kongress. Men de har ett dilemma att hantera ur just demokratisynpunkt.

DN på frammarsch
Efter en lång tid då papperstidningarna förlorat läsare och digitaltidningarna har svårt att bli lönsamma håller något på att hända i den klassiska tidningsvärlden. Ett exempel är Bonnierägda Dagens Nyheter, de senaste åren har de lyckats förbättra sitt ekonomiska resultat. Förra året redovisade de 220 miljoner i vinst. Man har dessutom avstått från att söka statliga mediepengar på 65 miljoner man varit berättigade till. Man har 366 000 prenumeranter, av vilka de flesta är digitala.

De gamla tidningarna har äntligen lyckats utveckla sina webbprodukter och många människor har vant sig vid att läsa tidningen på nätet, vilket alltså till och med gjort att en del tidningar lyckats bli lönsamma. Shipsteds Svenska Dagbladet gör också vinst, men är landets största mediestödsmottagare. De skulle nog inte klarat sig utan mediestödet. Några landsortstidningar kanske också klarar övergången till digital utgivning, men tidningsdöden lär ändå fortsätta eftersom de digitala prenumerationerna också är relativt dyra – medan IT-jättarna är gratis.

Förmår man inte lagstifta mot IT-jättarnas gratis och laglösa medieflöden – i vårt land och i andra länder – riskeras att de tar makten från oss alla inklusive våra demokratiskt valda regeringar. Alltså, utan en praktiskt fungerande och allmänt respekterad yttrandefrihet finns snart ingen demokrati kvar att försvara.