ag föddes och växte upp i ett hus med 28 enrumslägenheter, dass på gården, kallt vatten i den enda kranen! Det var på S:t Pauligatan i Göteborg, närmare bestämt i Lunden i Örgryte församling. Men Örgryte var delat i en del där överklassen bodde och gamla Lunden där arbetarklassen bodde.
Arbetarbarn och professorsbarn gick i samma skola, flickor för sig och pojkar för sig. När det började bli sommar hade de flesta barn någon mormor, farmor eller annan anhörig dom kunde åka till, men vi hade ingen som bodde på landet.
Min far var en agiterande kommunist. Ilsken och arg stod han för sina åsikter. För mig blev det Odd Fellows barnkoloni i Backamo de första tre somrarna. Efter det var man tvingad att åka som sommarbarn till någon privat familj. För min del blev det familjen Fossum i Bullaren. Jag fick en adresslapp runt halsen och med mina bästa examenskläder – en blommig klänning och röd jacka – följde mamma mig till Göteborgs Central.
Väl framme i Hällevadsholm kom det en herre och mötte mig, han sa att jag skulle gå in på ett café i närheten. Väl där blev jag serverad en halv kaka med ägg och sill och choklad att dricka. Ve och fasa, jag gillade inte sill, men hungern har inga hinder, så den gick ner. På den tiden var det bara att svälja och hålla tyst.
Det kom sedan en annan farbror och hämtade mig med häst och vagn. Färden gick till Kronoborg, som gården hette. Det var ett stort fint flera hundra år gammalt hus.
Jag fick gå med tant Helfrid upp till andra våningen där jag fick mitt rum – intill drängen, som hette Bert och var sjutton år. Hemskt gammal tyckte jag.
Han viskade till mig
– På lördag åker familjen på bröllop, då kommer jag in till dig och spelar min skiva. Han hade bara en.
Jag en främling i Peru – Jag är alltid ensam nu – med min sorg min längtan o min melodi – och jag sjunger nu som förr – jag sjöng för dig – en gång i maj – du min sköna – min älskade Mari.
Ha ha…
Jag var livrädd, hur skulle jag klara mig från detta? Ensam med drängen!
På lördagen hämtade jag mina examenskläder, för jag hade sett att tant Helfrid hängde dom på vinden. Jag tog på mig och ställe mig på utsidan när den svarta stora Taxin kom.
– Vad gör du? frågade tant Helfrid,
– Jag skall åka med, sa jag.
– Nej det går inte.
Men jag var påstridig.
– Det är väl synd om henne, låt henne åka med, sa farbror Algot.
Så blev det, jag fick vara i hallen. Där bar dom ut lite mat eller rester. Så gick den kvällen och jag slapp drängen. Det räckte med att jag fick städa hans rum och tvätta bort alla snusmobbor som han spottat på golvet, som naturligtvis var av trä.
Än kan jag nynna…
“Jag en främling i Peru – jag är alltid ensam nu…”
Jag skrev hem till mamma att idag har jag tvättat fyrahundra ägg och att jag längtade hem. Tant Helfrid fick syn på brevet, läste och jag fick en smäll på käften för att jag skrivit att jag längtade!
Pappa cyklade upp till Bullaren. Då kom det fram fläsk och en massa mat på bodet. Pappa sa att dom är ju jättekäcka!
Det är inte lätt att vara tio år och bli skickad ut på landet. Men det är ett minne som jag ofta berättar om!
“Jag en främling i Peru…”
Tack för en fin barndomsskildring. Den är från samma tidevarv som den vi läste nyss här på bloggen, den från Ångermanland. Då fick sommarbarnet (Henrik) åka iväg till sin egen släkt, men du fick åka till okända människor. Du som var en liten flicka, bara 10 år, om jag förstått rätt, gjorde det bra. Bra att du lyckades slingra dig ur drängens tarvliga försök. Bilden där du en sommardag står med dina bröder under er fars skyddande armar, tycker jag om.