Jag följer gärna med på resan!

Bild: Klipp ut tyska originalets omslag

I Expressen 17/2 2025, under den besynnerliga rubriken (som han väl inte själv har satt) ”Ge mig mer Hitler och mindre pensionärer”, kritiserar kulturskribenten Erik Högström Torkel S Wächters nyutgivna bok Den far som flytt (Ordfront). Han är inte nådig. 

Recensionen är inget mindre än en utskåpning.

Jag har ej hört författarnamnet Wächter förut. Ej läst boken som uppges handla om författarens judiske far som i Tredje riket greps av nazisterna, torterades och kastades i koncentrationsläger. Lyckades ta sig till Sverige där han avled i Örebro 1983. 

Högströms oförsonliga drapa handlar om, som jag förstår det, att han inte uppskattar Wächters meta-ansats. Att han bakar in själva arbetsprocessen i texten. Själv genrebestämmer Wächter boken som ”dokumentärroman”. 

Det har blivit allt populärare bland svenska författare att inte skriva renodlade romaner, ”ren” fiktion (termen ”autofiktion” förekommer ibland). Eller konventionella självbiografier. Utan det hyses anspråk på att det är något ”mer” de vill åstadkomma genom att tumma på genrerna. 

Vad Högström efterlyser, förblir en smula oklart. Men jag fattar det som att han önskar att Wächter hade nedtonat sin egen subjektiva närvaro på bokens sidor. Redogörelserna för hur han beter sig under jakten efter fadern som alltså varit död i över fyrtio år. 

Man anar stor sorg och saknad efter fadern. Inte för inte heter ju boken med en symbolisk markering ”Den far som flytt”. Förmodligen bor undertryckt smärta mellan raderna. 

Jag sökte själv under många år min egen far – vem var han, den gåtfulle? – som ”bara” försvann under mina sena tonår, genom den obotliga blodkräftan. Och det landade i boken Inte ska väl Humphrey Bogart gråta.

Jag är mycket förtjust i böcker som inte försöker att framstå som ”ren” fiktion. Bortsett från att väl all fiktion har någon form av verklighetsbakgrund. Inte heller intresserar jag mig för böcker med en ”osynlig” författare. Som att läsa osignerade artiklar. 

Ge mig röst, temperament och eld! Ge mig färg! Ge mig stil! 

Att få följa med i Wächters sökande, hans vedermödor. Det skulle tilltala mig. Och kanske måste jag därför skaffa boken. 

Om den finns som e-bok, vill säga. Finns inget bättre än att om sena aftonen, medan det är tyst i kvarteret, krypa ned under täcket och läsa i mobilen. Jag struntar i att det kanske inte är hälsosamt för ögonen.

Jag följer gärna och med förtjusning tyska (svensk samtidslitteratur är jag rudis på) ”meta-författare”, för den delen även dokumentärfilmare, som bjuder in mig att ”vara med på resan” (en metafor som förstörts av alla hockeyspelare som använder den). 

Ta bara en skicklig meta-konstnär som Alexander Kluge. Mycket i hans produktion har varit ”work in progress”.

Jag läser gärna ”häng med-böcker”. Och ser gärna sådana filmer. Det där med den ”objektive” von oben-betraktaren som har full kontroll, observerar allt kyligt och neutralt på distans, tror jag inte på. Vi är alltid mer eller mindre deltagande och involverade. 

Och har som läsare och åskådare att förhålla oss engagerat. Det visste redan Brecht med sin Verfremdungsmetod. 

Osökt tänker jag, förutom på Jan Myrdal och hans barndomsserie där han ”vrider upp verkligheten i fiktion”, på Peter Weiss och det som har kallats hans ”totalteater”. 

Bland verken Mordet på Marat (fullständig titel ”Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade”). 

Pjäser som lockar åskådaren att resa sig upp ur stolen och ingripa. Konst när den är uppfordrande och mobiliserande. Politisk i ordet bästa bemärkelse. 

Förmodligen inte skönanden Horace Engdahls cup of tea. Men det är han, det. Akademieledamoten.

Avslutande stridsrop: Ge mig en estetik som inte lämnar mig i fred!