Jag har för länge sedan slutat kalla mig för socialist

å här skriver Åsa Linderborg om sin relation till de slitna etiketterna “vänster” och “socialism” i Aftonbladet den 3 juli:

“Var femte av alla som röstar på nyliberala Centerpartiet definierar sig som vänster. Många inom vänstern tror att DN är en vänstertidning.

Begreppsförvirringen är så stor nu att jag har slutat kalla mig vänster. Jag är något annat, något mycket mer än vänster; jag är socialist. Jag vet nämligen att den som äger mest bestämmer mest. Och jag ser vad den extrema ägandekoncentrationen gör med oss, med världen och planeten.”

Jag har uppskattat Åsa Linderborgs arbete ända sedan hon framträdde med sin doktorsavhandling Socialdemokraterna Skriver Historia: Historieskrivning Som Ideologisk Makt för 20 år sedan. Som ung kvinna stormade hon in på kultursidorna med en helt egen radikal ton och blottlade socialdemokraternas svek mot sina ursprungsidéer. Jag njöt. Hennes rötter fanns hos de svenska kommunisterna, men hon hade ett mycket bredare perspektiv och lyfte sig över det vanliga prestigeskadade vänsterkäbblet. Hon gjorde sedan blixtkarriär och har hållit stilen sedan dess. Hon är oskattbar för svensk debatt.

Men det hon skrev i den korta artikeln 3 juni är jag delvis tveksam till. Tycker hon hamnar i en nattstånden diskussion om vilken sorts socialism som är rätt socialism. Att vara socialist skulle vara något “mycket mer än vänster”, säger mig ingenting. Nej där hamnar hon i den gamla prestigestriden, som lett till så mycket splittring, och som till slut landar i vem som är “god” eller “ond”. Nej, min inställning och om jag ska uppmana till något; underskatta inte problemen, var konkret, bli inte för idealistisk.

Jag har därför alltid resonerat på det omvända sättet. Alltså, jag kallar mig vänster, och placerar mig på vänstersidan i politiken. Men jag kallar mig inte socialist eller kommunist av det enkla skälet att båda begreppen kan betyda vad som helst om man ser till verkligheten. Och jag har inte något nostalgiskt eller känslomässigt förhållande till de två begreppen – eller till arbetarrörelsen i allmänhet. Tror det kommer sig av att jag växt upp i en stabilt borgerligt sammanhang där man på borgerligt manér förvisade politiken utanför hemmets väggar, var inte politiskt aktiv men röstade på Folkpartiet eller i undantagsfall på Högern/Moderaterna.

Vietnamkriget, som väckte även mitt politiska intresse, fick mig att välja vänstersidan, men jag blev som sagt aldrig riktigt bekant eller vän med begreppen socialism och kommunism. De var för teoretiska, högstämt ideologiska och klingade t o m lite religiöst i mina öron. Nej, jag är mer av en skeptiker, vilket kanske kommer från min borgerliga bakgrund. Och det skäms jag inte för.

Däremot blev jag på 70-talet en närmast fundamentalistisk försvarare av den folkrörelsedemokratiska representativa beslutsordningen – emot alla stormötes- och direktdemokratiska flumidéer.

Därför vill jag lyfta Åsas formulering i samma artikel:

“När liberalerna och vänstern är som bäst andas de med samma mage i frågor som yttrandefrihet och andra grundläggande demokratiska rättigheter.”

Bingo, där träffar hon mitt i prick.

Det främsta skälet till att jag idag inte dras till någon form av socialism eller kommunism beror inte på att begreppen inte intresserar mig. Jag önskar att de kunde få ett konkret innehåll som kunde leda till avspänning i kampen mellan samhällsklasserna (klasskampen). Men det viktigaste idag uträttas – i vår del av världen – inte av varken av de som kallar sig kommunister eller socialister, utan av breda rörelser i sakfrågor.

Ett andra skäl för min tveksamhet till begreppet socialism är att den generellt vill avskaffa kapitalismen, den fria marknaden och det privata ägandet. Det tror jag faktiskt inte är möjligt. Däremot måste dessa; kapitalismen, marknaden och äganderätten – i sina extrema former – tyglas hårt. Banker borde till exempel vara samhällsinstitutioner och inte börsnoterade företag. Skattefinansierad välfärd ska inte drivas som fri marknad och privat ägande måste kunna begränsas. Alltså, för min del kan man gärna kapa topparna – expropriera och genomföra en ny “räfst” eller “reduktion” i Karl XI:s anda.

Kommunism däremot kanske är ett begrepp som har framtiden för sig. Något stort måste till för att rädda jorden och människorna. Pål Steigans djärva perspektiv på det här intresserar mig; Kommunism 5.0 är kanske början på något här. Men vägen dit är mycket lång. Och utan yttrande- och tryckfrihet landar bara utvecklingen i återvändsgränder och i olika skräcksamhällen.

Jag vet nämligen precis som Åsa Linderborg “att den som äger mest bestämmer mest. Och jag ser vad den extrema ägandekoncentrationen gör med oss, med världen och planeten.”

Så låt oss ta itu med de konkreta problemen. Vad sägs om att börja med bankerna?

  27 kommentarer for “Jag har för länge sedan slutat kalla mig för socialist

  1. Jan Arvid Götesson
    2019-07-11 kl. 16:27

    Knut L!
    Du kallar dig ”vänster” men ”inte socialist eller kommunist av det enkla skälet att båda begreppen kan betyda vad som helst om man ser till verkligheten”.

    Men ”vänster” kan väl också ”betyda vad som helst om man ser till verkligheten”? Hur kan du då kalla dig det?

  2. Bertil Carlman
    2019-07-11 kl. 17:15

    ”Jag har därför alltid resonerat på det omvända sättet. Alltså, jag kallar mig vänster, och placerar mig på vänstersidan i politiken. Men jag kallar mig inte socialist eller kommunist av det enkla skälet att båda begreppen kan betyda vad som helst om man ser till verkligheten.” Det var ju inte så klargörande. Skall du hålla på det viset Knut, tycker jag du skall kalla dig ”snäll farbror” eller åtminstone ”välmenande farbror”. En farbror som vill alla väl, en farbror som en gång kanske kunde en del om klassamhället och dess alltmer ökande orättvisor. Som visste något om att detta klassamhälle kallas kapitalism vilket leder till imperialism. Som visste att detta klassamhälle måste ersättas med ett samhälle där inte marknaden styr utan människors behov, och att detta samhälle inte kallas för vänstersamhälle utan för ett socialistiskt samhälle. Bäste Knut, kan du ge mig länken som visar att ”båda begreppen kan betyda vad som helst om man ser till verkligheten”. Kanske jag samtidigt kan få länken till en förklaring av vad ”vänstersidan i politiken” är.

  3. Anders Persson
    2019-07-11 kl. 19:19

    När jag jobbade internationellt hade jag en fransk chef som räknade sig som gaullist. En dag hade han av en besökande svensk meteorolog, en f d besviken SKP:are, fått höra att “AP är kommunist”. Jag fick höra det av andra fransmän.

    Han hade tidigare skrutit om sina goda kontakter med franska militära underrättelsetjänsten, så de verkar ha varit dem han kontaktade nu. Dessa tog sedan kontakt med sina svenska kollegor.

    Resultatet visade sig ett par dagar senare när han kom fram till mig och sade:
    – Inte sjutton är du kommunist!
    – Nähä, sade jag, vad är jag då?
    – Du är en non-konformist!
    – Ja Bernard, svarade jag, men du ska veta att i Sverige är det ett ännu större brott än att vara kommunist. En kommunist vet man var man har, men en non-konformist springer runt och ställer till trassel helt oförutsägbart!

  4. Knut Lindelöf
    2019-07-11 kl. 22:16

    Bertil C!
    Jo, “vänster” är också mångtydigt, men inte så korvstoppat med ideologiskt sprängstoff. Därför föredrar jag vänster framför “socialist” eller “kommunist”. Vänster är dessutom en positionsbestämning i kampen mellan samhällets klasser. Jag står på det arbetande folkets sida gentemot de som äger åt helvete för mycket. Om jag sedan kan vara en snäll farbror gör det ingenting det heller. Borde gå att kombinera.

  5. 2019-07-11 kl. 22:20

    Tror du har rätt i att det finns ett religiöst drag inom de flera av de politiska ideologierna. Det vill säga, man utgår från ett binärt tänkande vars grundläggande fråga egentligen är, “tillhör den här personen de rättroende, som vi själva? Eller är han/hon en otrogen som inte haver lagen”?

    Att tolerera andra och ha diskussion med motsatta tankesätt är självklart i en värld med så mycket vapen, så stora spänningar.

    Dualistiska ideologier låg bakom alla religionskrigen och motiverade också 1800- och 1900-talets kolonialkrig och inbördeskrig.

    Problemen i en värld bestyckad med kärnvapen, kärnkraftverk, sköra, urbana miljöer, kan inte lösas genom antagonism som tidigare.

  6. Bertil Carlman
    2019-07-12 kl. 7:47

    “Vänster är dessutom en positionsbestämning i kampen mellan samhällets klasser.” Så då vet vi vart vänstercenterpartisterna hör?

  7. 2019-07-12 kl. 10:25

    Det mest konkreta av de tre begreppen är kommunismen, det “gemensamma ägandet av produktionsmedlen”. Att kommunister ser olika på de samhällen som haft kommunismen som mål är en annan sak och bara naturligt.

    Socialismen kan definieras som steg på vägen till kommunismen, antingen efterkapitalistiska samhällen eller ev (mer kontroversiellt) kapitalistiska där kapitalet gått med på stora eftergifter gentemot arbetarklassen. Det begreppet ger naturligtvis utrymme för mycken diskussion.

    Vänster skulle kunna definieras som att den i väsentliga avseenden står på arbetarklassens sida mot kapitalet. Det är naturligt att detta begrepp är mest vagt och det kämpas hela tiden om vem som har rätt att kalla sig vänster. Att göra sig av med begreppet ser jag däremot som meningslöst. Ska vi t ex tillåta personer som stöder USA:s imperialism (Sjöstedt), kalla sig för vänster utan att protestera?

  8. Anders Persson
    2019-07-12 kl. 12:47

    Ni gör det så svårt för er. Vi lever i imperialismens tidsepok och vad hjälper det om någon “vänstersinnad” ung amerikan vill ha jämlikhet mellan könen, utbyggd socialtjänst och stärkta fackföreningar om denne samtidigt vill bomba någon arabstat eller bojkotta någon asiatisk republik?

    Vad spelar det för roll för resten av världen om en amerikansk politiker är emot abort, vill införa rassegregering och tror att jorden är platt, om denne samtidigt inte vill engagera sitt land i en massa kampanjer runt om i världen?

    Hösten 2016 fick jag påminna folk att de tog ställning i det amerikanska valet som om de vore amerikaner. Men hellre en reaktionär i Vita Huset som håller sig lugn, än en vänsterliberal som bombar.

    Att vara “vänster” är inte, och har aldrig varit identiskt med att vara “anti-imperialist”. Omvänt vad gäller de som kallar sig eller uppfattas som “höger”.

    Själv har jag sedan sent 50-tal definierat mig som “anti-imperialist”. Som fibbare behöver ni inte sträcka er längre.

  9. Knut Lindelöf
    2019-07-12 kl. 13:21

    Jo Anders P!
    Vi måste sträcka oss längre än till anti-imperialismen, vi måste fälla ut hela solfjädern. Det är kanske där vi är oense när det gäller fibbarna. “Folket” i parollen för en folkets kultur ger ett vagt men ändå ett klassperspektiv, yttrandefriheten ger oss verktyget och rätten att säga vår mening offentligt om allt (inom grundlagens råmärken). Det här ger oss även ett inrikespolitiskt mandat (eller vad man ska kalla det). Anti-imperialismen är inte överordnad de två andra parollerna. Men någon socialism eller kommunism har det aldrig varit tal om. Det har definitionsmässigt varit en privatsak (som religionen) i FiB/K. Att många gamla fibbare idag svävar på målet i dessa frågor förvånar mig. Men man måste ha varit med under nästan hela resan tror jag för att fatta detta. En del fattar det inte i alla fall.

  10. Tommy Sjöberg
    2019-07-12 kl. 13:28

    1978 skulle jag åka på ett SSU-läger och innan avfärd från Göteborg köpte jag en bok på Järntorget, som ingick i en serie som heter “Röster från Rörelsen”. Den var skriven av författaren Birger Norman, mest känd för boken om Ådalen 1931 och flitig krönikör i Fackföreningspressen.

    Där framförde han sin uppfattning att ideologer var personer som tänkt färdigt, men han han tyckte att man borde ha en teori som man skulle förändra om
    verkligheten så krävde. Det lät förnuftigt i mina ögon.

  11. Anders Persson
    2019-07-12 kl. 13:37

    Knut L!
    Eegentligen har jag inget problem. Reaktionära borgare har sedan 1968 regelbundet identifierat mig som “kommunist”, vilket jag tagit som en komplimang – när det kommit ifrån dom. Vänsterfolk har aldrig velat använda vare sig “kommunist” eller “socialist” om mig. Om nu inte “anti-imperialist” duger här på bloggen så får jag väl kalla mig “borgerligt radikal” – eller kanske, med tanke på min senaste vurm – “STALINIST”.

  12. Knut Lindelöf
    2019-07-12 kl. 16:10

    Anders P!
    “Antimperialist” duger utmärkt. Jag bara försökte förklara de mystiska fibbarnas snart 50-åriga hållning.

  13. Anders Persson
    2019-07-12 kl. 18:48

    För ett par år sedan, när jag skrev om ryska revolutionen, hittade jag en rysk sajt där man kunde positionsbestämma sig politiskt med avseende på Ryssland 1917 (på ryska eller engelska). Jag visade mig vara en “vänstermensjevik”

    vilket jag tror stämmer för en av mina favoriter från den tiden var journalisten Nikolaj Suchanov som Lenin gav en grälsjuk avhyvling 16-17 januari 1923, halvannan månad innan han fick sitt tredje och sista slaganfall.

  14. Catarina Östlund
    2019-07-12 kl. 19:32

    Själv blev jag glad för Åsas “Jag är socialist för att jag anser att vi ska äga och bestämma gemensamt.” Och varför äger en del så enormt mycket mer än andra? Jo för att en arbetare säljer ex vis sin arbetskraft till kapitalisten, och för en dags arbete får han kanske 1000kr i betalning, men kapitalisten kan sälja de varor han tillverkat för 11 000kr. Och ur det kapitalisten har kvar när han betalat arbetarlöner, råvaror, energi, maskiner, skatter osv… kan han hämta sina vinster. Det är bara arbetskraften som kan skapa ett större värde än den kostar att köpa för kapitalisten.

    Kapitalisten skapar också stora vinster genom bankväsendet. Dessutom, ett ekonomiskt system vars största intresse är “maximal vinst” kan aldrig lösa de enorma problem som växthuseffekten orsakar och har orsakat… Så utmana er själva, för barnbarnens skull, läs någon bra bok som förklarar marxismen!

  15. Knut Lindelöf
    2019-07-12 kl. 20:40

    Jo, jag håller med om allt du säger. Jag känner väl resonemangen. Problemet är att det ändå finns problem som är svårlösta och som vi inte behöver lösa just nu. Jag försökte beskriva dem kort i min artikel. Jag är också glad för Åsa Linderborgs viktiga skrivande och kamp för att lyfta fram klasskampen som drivande kraft.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.