Jag har för länge sedan slutat kalla mig för socialist

å här skriver Åsa Linderborg om sin relation till de slitna etiketterna “vänster” och “socialism” i Aftonbladet den 3 juli:

“Var femte av alla som röstar på nyliberala Centerpartiet definierar sig som vänster. Många inom vänstern tror att DN är en vänstertidning.

Begreppsförvirringen är så stor nu att jag har slutat kalla mig vänster. Jag är något annat, något mycket mer än vänster; jag är socialist. Jag vet nämligen att den som äger mest bestämmer mest. Och jag ser vad den extrema ägandekoncentrationen gör med oss, med världen och planeten.”

Jag har uppskattat Åsa Linderborgs arbete ända sedan hon framträdde med sin doktorsavhandling Socialdemokraterna Skriver Historia: Historieskrivning Som Ideologisk Makt för 20 år sedan. Som ung kvinna stormade hon in på kultursidorna med en helt egen radikal ton och blottlade socialdemokraternas svek mot sina ursprungsidéer. Jag njöt. Hennes rötter fanns hos de svenska kommunisterna, men hon hade ett mycket bredare perspektiv och lyfte sig över det vanliga prestigeskadade vänsterkäbblet. Hon gjorde sedan blixtkarriär och har hållit stilen sedan dess. Hon är oskattbar för svensk debatt.

Men det hon skrev i den korta artikeln 3 juni är jag delvis tveksam till. Tycker hon hamnar i en nattstånden diskussion om vilken sorts socialism som är rätt socialism. Att vara socialist skulle vara något “mycket mer än vänster”, säger mig ingenting. Nej där hamnar hon i den gamla prestigestriden, som lett till så mycket splittring, och som till slut landar i vem som är “god” eller “ond”. Nej, min inställning och om jag ska uppmana till något; underskatta inte problemen, var konkret, bli inte för idealistisk.

Jag har därför alltid resonerat på det omvända sättet. Alltså, jag kallar mig vänster, och placerar mig på vänstersidan i politiken. Men jag kallar mig inte socialist eller kommunist av det enkla skälet att båda begreppen kan betyda vad som helst om man ser till verkligheten. Och jag har inte något nostalgiskt eller känslomässigt förhållande till de två begreppen – eller till arbetarrörelsen i allmänhet. Tror det kommer sig av att jag växt upp i en stabilt borgerligt sammanhang där man på borgerligt manér förvisade politiken utanför hemmets väggar, var inte politiskt aktiv men röstade på Folkpartiet eller i undantagsfall på Högern/Moderaterna.

Vietnamkriget, som väckte även mitt politiska intresse, fick mig att välja vänstersidan, men jag blev som sagt aldrig riktigt bekant eller vän med begreppen socialism och kommunism. De var för teoretiska, högstämt ideologiska och klingade t o m lite religiöst i mina öron. Nej, jag är mer av en skeptiker, vilket kanske kommer från min borgerliga bakgrund. Och det skäms jag inte för.

Däremot blev jag på 70-talet en närmast fundamentalistisk försvarare av den folkrörelsedemokratiska representativa beslutsordningen – emot alla stormötes- och direktdemokratiska flumidéer.

Därför vill jag lyfta Åsas formulering i samma artikel:

“När liberalerna och vänstern är som bäst andas de med samma mage i frågor som yttrandefrihet och andra grundläggande demokratiska rättigheter.”

Bingo, där träffar hon mitt i prick.

Det främsta skälet till att jag idag inte dras till någon form av socialism eller kommunism beror inte på att begreppen inte intresserar mig. Jag önskar att de kunde få ett konkret innehåll som kunde leda till avspänning i kampen mellan samhällsklasserna (klasskampen). Men det viktigaste idag uträttas – i vår del av världen – inte av varken av de som kallar sig kommunister eller socialister, utan av breda rörelser i sakfrågor.

Ett andra skäl för min tveksamhet till begreppet socialism är att den generellt vill avskaffa kapitalismen, den fria marknaden och det privata ägandet. Det tror jag faktiskt inte är möjligt. Däremot måste dessa; kapitalismen, marknaden och äganderätten – i sina extrema former – tyglas hårt. Banker borde till exempel vara samhällsinstitutioner och inte börsnoterade företag. Skattefinansierad välfärd ska inte drivas som fri marknad och privat ägande måste kunna begränsas. Alltså, för min del kan man gärna kapa topparna – expropriera och genomföra en ny “räfst” eller “reduktion” i Karl XI:s anda.

Kommunism däremot kanske är ett begrepp som har framtiden för sig. Något stort måste till för att rädda jorden och människorna. Pål Steigans djärva perspektiv på det här intresserar mig; Kommunism 5.0 är kanske början på något här. Men vägen dit är mycket lång. Och utan yttrande- och tryckfrihet landar bara utvecklingen i återvändsgränder och i olika skräcksamhällen.

Jag vet nämligen precis som Åsa Linderborg “att den som äger mest bestämmer mest. Och jag ser vad den extrema ägandekoncentrationen gör med oss, med världen och planeten.”

Så låt oss ta itu med de konkreta problemen. Vad sägs om att börja med bankerna?

  27 kommentarer for “Jag har för länge sedan slutat kalla mig för socialist

  1. Arne Nilsson
    2019-07-12 kl. 21:27

    Termerna vänster, socialism, kommunism och nationalism kan fyllas med vilket innehåll som helst. Detta sker i den dagliga debatten. Det handlar således om att ge dessa termer ett stringent och validerbart innehåll.

  2. Arne Nilsson
    2019-07-12 kl. 21:31

    Anders P!
    Intressant att du hamnar bland vänstermensjevikerna. Synd att dessa, som bland annat Martov, och högerbolsjeviker som Zinovjev och Kamenev, fick så lite inflytande över händelserna under slutet av 1917.

  3. Arne Nilsson
    2019-07-12 kl. 21:38

    Hannu K!
    Jag delar inte din uppfattning då du skriver: “Det mest konkreta av de tre begreppen är kommunismen, det ‘gemensamma ägandet av produktionsmedlen’”.

    Äganderätten är bara det juridiska uttrycket för produktionsförhållandena. Den grundläggande frågan är individens kontroll över produktionsmedlen och därmed över produktionsresultatet.

  4. Bertil Carlman
    2019-07-13 kl. 11:30

    Arne N skriver “Den grundläggande frågan är individens kontroll över produktionsmedlen och därmed över produktionsresultatet.” Skulle det vara klargörande så får jag åter erkänna att jag nog tillhör gruppen “IQ-fiskpinne” som mina elever ibland uttryckte det.

  5. Martin Gustavsson
    2019-07-13 kl. 16:30

    På orden vänster, socialism och kommunism har högern lagt en hel hög med dynga. Folk betraktar dyngan så överväg att kalla dig för exakta termer ex. vänsternationalist, ekologiskt hållbar, fredlig etc.!

  6. Bertil Carlman
    2019-07-13 kl. 20:33

    ”Den grundläggande frågan är individens kontroll över produktionsmedlen och därmed över produktionsresultatet.” Jag tar tillbaks det där jag skrev om “IQ-fiskpinne”.

    Individens kontroll måste naturligtvis syfta på kapitalisten! Där har vi det, Arne Nilsson syftar på dagens samhälle där individen, kapitalisten har full kontroll, och där kollektivet, arbetarna totalt saknar kontroll. Heureka!
    (??????, ofta transkriberat eureka; uttal: /h?’vreka/) är grekiska och betyder “Jag har funnit (det)”).

  7. Tord Björk
    2019-07-13 kl. 20:41

    Miljörörelsen (såsom den beskrivs i väst) är intressant ur ett ideologiskt perspektiv. Vänstern betraktade länge miljöfrågan som ett försök att avleda från den viktigare klasskampen. Kärnkraft var också bra så länge den var resultat av planekonomi. Den hemliga agendan bakom de flesta vänsterprojekt visade sig också när FiB/K rensade ut de ekologimedvetna centerpartisterna och bidrog till sitt eget fall kring 1973 och överlät åt Arbetaren att fylla den roll FiB/K kunde ha haft.

    Den förste ideologiske politiker som drev miljökamp (förutom Nordiska riksdagspartiet som var först) var pastorn i Evangeliske Fosterlandsstiftelsen från Västerbotten, en högerpolitiker som ställde sig på motståndets sida i Vindelälvsfrågan. S var mest för. Idag surrar vänstern som flugor kring en sockerbit när det gäller klimatfrågan medan de gör allt för att slita halsen av varandra i den fråga som en stor majoritet i miljörörelsen ser som systerfråga, freden. Visst är ideologi viktigt, men att förändra ävenså.

  8. Arne Nilsson
    2019-07-14 kl. 7:54

    Bertil C!
    Du konstaterar med rätta att det viktigaste ekonomiska maktförhållandet under kapitalismen finns i hur individen kontrollerar produktionsmedlen och därmed produktionsresultatet. Detsamma gäller då vi talar om socialism: hur individer TILLSAMMANS kontrollerar produktionsmedlen och därmed produktionsresultatet. På den enskilda arbetsplatsen bestämmer individerna tillsammans HUR produktionen skall organiseras och på en övergripande samhällelig nivå VAD som skall produceras. För att detta skall vara möjligt krävs fullständiga demokratiska fri- och rättigheter.

  9. Jan Arvid Götesson
    2019-07-14 kl. 8:27

    Tord B!
    En liten komplettering. Du skrev: ”Den förste ideologiske politiker som drev miljökamp (förutom Nordiska riksdagspartiet som var först) [skulle de vara ’rikspartiet’?] var pastorn i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen från Västerbotten, en högerpolitiker som ställde sig på motståndets sida i Vindelälvsfrågan. S var mest för.”

    Bland socialdemokraterna skall vi inte glömma Nancy Eriksson, som rimligen måste ha haft stor del i att rädda Vindelälven, eftersom hon tillhörde regeringspartiet. I mitt barndomshem omnämndes hon alltid med vördnad och tacksamhet.

  10. Tord Björk
    2019-07-15 kl. 9:40

    Ja Nordiska rikspartiet förstås. Antog miljöpolitiskt program redan 1963 långt före alla andra.

    Nancy Eriksson och många andra gjorde viktiga insatser, men lång senare. Högerpolitikern ställde sig på barrikaden redan 1966, det avgörande året i svensk miljörörelsehistoria. Då vände byborna Vattenfall ryggen på ett möte i Adolfsfors.

  11. Jan Arvid Götesson
    2019-07-15 kl. 11:37

    Tord B!
    Tack för informationen. Högerriksdagsmannens insats skall jag undersöka. ”Adolfsfors” skall kanske vara ”Adolfström”?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.