ar länge tänkt att besöka Jan Myrdal-biblioteket. Kontaktade därför Jan Myrdal för ett par veckor sedan och frågade om han var på plats måndagen den 26 augusti, då jag skulle passera Varberg på väg mellan Göteborg och Skåne. Försökte också ringa. Men något svar kom inte, så den 25:e hade jag nästan givit upp. Men på förmiddagen damp ett mycket kortfattat mejl, med en galghumoristisk släng, ner i inboxen:
”Ja, såvitt jag förstår är jag här. Vore ju kul.”
Svängde in på Snidargatan i Varberg några minuter i 11 och fick genast syn på den gamla Citran på garagetaket.
Jodå, Jan tog emot i värmen i shorts och vit sommarskjorta och visade mig in till rummet där han brukar ta emot besökare.
”Sätt dig!”
… sa han och pekade mot en av två väl insuttna mörkröda plyschfåtöljer. Den som jag förmodade var besökarstolen och som jag intog, är för det mesta kattens, förklarade han. Och när jag satt mig till rätta strök sig katten mot mitt ben och tyckte förmodligen att jag tagit dess plats. För det mesta är den ledig blev min lite dystra slutsats.
Hade inga tankar på att skriva
Tänkte först inte att jag skulle skriva om detta, det är ju så många som varit där och intervjuat redan. Men så här några dagar efteråt slog det mig att kanske jag ändå ska berätta något om mina intryck av både samtalet med Jan Myrdal och om biblioteket. De är ju så annorlunda än vad man läser, hör och ser i andra mediala sammanhang.
”Åldrandet är inte roligt”, återkommer han till gång på gång. Jag ”… drabbas då och då av mörker. Men misstänker det mest är ålderdom” skriver han i ett mejl som svar på min fråga om jag får skriva om besöket. ”Visst kan Du skriva” skriver han också.
Han har stora bekymmer med sig själv, inte minst hur han ska klara sig rent praktiskt. Han vill inte ha hemtjänst, det blir för många olika människor som kommer och går. I Skinnskatteberg (där han bodde tidigare) var det lättare, men på större orter blir det svårt, menar han. En kvinna kommer och städar och hjälper till att handla. Men det är allt, om jag förstått det rätt. Han kan ju inte gå till affären längre, men han sköter sin egen mathållning. Man kan se att allt det här plågar honom.
Hans dominerande bekymmer är dock hur det ska gå med biblioteket och hur länge han ska orka läsa och skriva. Han kan inte längre gå i trappor, vilket innebär att han bara kan gå runt i bottenvåningen, där han också har sin bostad – tre rum och kök. Bibliotekets tre övriga våningar kan han inte ta sig till på egen hand. Och hiss finns förstås inte i denna gamla borgarvilla.
Samtalet rör sig hit och dit
Vi sitter nu i de två fåtöljerna och innan jag hinner fråga honom något frågar han mig hur jag har det. Han vet att jag blivit änkling och vad det innebär att vara ensam och inte ha någon att dela tankarna med. Denna känsla av ensamhet delar vi faktiskt.
När man talar med Jan Myrdal möter han med blicken bara korta ögonblick, mest flyr den och skådar i fjärran. Han verkar nästan som en liten blyg pojke ibland. Så får han tag i en tanke och svävar ut i något allmänt resonemang.
Vårt samtal rör sig hit och dit. Han säger t ex att en människa knappast kan ta sitt eget liv med en kniv t ex, självbevarelsedriften är för stark. Därför blir självmord för det mesta dramatiska, man hoppar från en bro, framför ett tåg eller så. Han formulerar sig som alltid i generella termer, men talar förstås om sig själv. Han har – om jag minns rätt – skrivit att när man inte längre kan arbeta och man riskerar att gå in i dimman kan man lika gärna ta sitt liv. Men det framstår alltså som för svårt. Och man vet ju aldrig när man är där.
”Det blir mycket grubblerier det här, sägen han lite urskuldande, Eva, min dotter alltså, säger att jag talat om döden i 30 år. Och det stämmer nog.”
Han är ganska orkeslös, flåset räcker inte till. Stegen ner och upp för den lilla trappan till entrédörren tog hårt på krafterna. Nu sitter han och hämtar andan. Men han arbetar fortfaranade.
”Man skickar mig böcker och jag läser, men det tar tid att formulera sig när jag sitter vid datorn. Tankarna rör sig långsammare.”
Så får han plötsligt tag i en skrividé och börjar lägga ut texten på sitt typiska vis. Det rör sig om hur Stalin möjligen kan ha resonerat före kriget, att de visste sedan tidigt 30-tal att de skulle hamna i krig med Tyskland o s v. Så spårar han ur det där och börjar fundersamt tala om att samma faktaunderlag i olika tider och sammanhang kan tolkas på diametralt olika sätt. Skeenden kan alltså beskrivas helt olika, trots att man stöder sig på samma källmaterial. Men han kommer inte fram till några exempel. Nå, alltid intressanta reflektioner som jag gärna lyssnar till.
Biblioteket en klenod
Jag blev mycket imponerad av det stora biblioteket. Jag har sett det i Skinnskatteberg, men nu är det ordnat både funktionellt och smakfullt, med Gun Kessles konst, foton, affischer på väggarna, bekväma och vackra möbler, artefakter… och allt inramat av ett utsökt hantverk. Särskilt vindskupan är ett oemotståndligt rum.
Efter en rundvandring på egen hand i bibliotekets fyra våningar, där jag t o m hittat en av mina egna böcker, sitter vi åter i stolarna. Jag säger att biblioteket måste bevaras för framtiden, det är ju en kulturskatt.
Han berättar då att en stiftelse har bildats av några vänner för att om möjligt kunna balansera Lasse Didings stora ekonomiska dominans. För, alltför mycket vilar i Didings händer anser han. Han äger fastigheten och allt kan i princip skingras om Didings arvingar vill något annat med fastigheten i framtiden.
Lasse Diding har gjort stora insatser, det kan inte förnekas, men beroendet av hans pengar är förstås också ett bekymmer och en osäkerhet. Jan Myrdal och Lasse Diding har mycket lite kontakt numera.
Innan jag går visar han sitt arbetsrum och jag ber honom posera framför bokhyllan, en hel vägg fylls av hans egen produktion. ”Jag har i alla fall åstadkommit en del”, konstaterar han lakoniskt. Det blir en bra bild.
Skulle 10 millioner räcka för att säkra biblioteket? Vi skulle kunna sätta i gång ett annat slags insamling än JM-sällskapets fortlöpande insamling.
Låt oss antaga att tusen personer skulle skänka 10 000 var. Vi skriver upp oss på en lista: Nummer 1 Jan A GS, Nummer 2 Knut L, och så vidare. När vi nått nummer 1000 betalar vi alla in 10 000 var, på en gång.
Anonyma kan skriva till insamlingens sekreterare och få kalla sig ”Anonym nummer 1” och så vidare. Givetvis kan man skriva upp sig två gånger, om man vill skänka 20 000.
Det måste väl finnas 1000 personer som skulle vilja och kunna deltaga?
Fördelen vore att man vet att man inte behöver betala förrän det är säkert att bibliotekets framtid kommer att säkras.
Ginge jag och skänkte 10 000 i dag till den pågående insamlingen, skulle jag ju inte veta huruvida bidraget verkligen bidroge till en lösning. Förmodligen minskar detta givarviljan.
Nå, jag är nummer 1. Vem är nummer två?
Tack Knut för denna fina text, och för dina fina bilder.
Jag håller med Maria, det är ett fint reportage (med bilder!) av den gamle patriarken. Jo, han har verkligen gjort ett rejält dagsverke. Själv har jag 2,40 hyllmeter JM i min skrivarverkstad. Dagsverken ska ju mätas i meter och husera i verkstäder.
Det vore förstås en skandal av stora mått om Jans och Guns bibliotek skulle skingras. JM får väl göra som den andre (den Förste) patriarken, han Abraham, som blev 175 år, och fortsätta att vaka över samlingarna som ett spöke på Snidargatan.
Jan Arvid Götesson!
Eftersom det råder oenighet om hur JM-biblioteket bäst säkras – genom en vanlig förening eller genom en stiftelse – så är det nog inte så enkelt som du framställer det.
Bo P!
Jo, men poängen med mitt förslag är detta: alla vi som har viljan att bidra med en rejäl slant skriver upp oss på listan, och sedan betalar vi in in pengarna när en lösning som uppenbart är säker har arbetats fram. Det kostar ju ingenting att anmäla att man kommer att bidraga, när dagen kommer.
När jag skrev min första kommentar ovan gick jag givetvis in på elektroniska sparbanken och betalade in 500 kronor till bankgiro 857-1671, Jan Myrdalbiblioteket, betalning märkt ”Biblioteket” (man kan även swisha till 123 209 2476).
Men den osäkerhet du nämner hindrar att situationen löses genom dylika insättningar. Jag kan ju inte sätta in 20 000 kronor när allt kan gå i stöpet! Alltså behövs en dylik lista varest man kan villkorligt utfästa sig att bidraga med ordentliga belopp.
Tack för reportaget! Fin text och fina foton.
Till frågan om en gåvolista. Kanske man kan upprätta en sida antingen här eller på Folket i Bilds hemsida där man kan anmäla sig (även anonymt). Kanske man dock först ska rådgöra med Stefan Lindgren och P A Skansen om situationen och planerna som stiftelsen de tagit initiativ till har. Problemet som Götesson tar upp; att man inte har lust att skänka till något opålitligt, som det råder oklarheter kring, hämmar säkert en lösning.
Tack för en verkligt fin artikel, Knut! JM-biblioteket är värt att räddas, naturligtvis! Men det kanske är ännu viktigare att se till att Myrdals levande livsverk fortsätter. Jag tänker då närmast på tidningen Folket i Bild/Kulturfront! Annars kanske det inte är möjligt att t ex driva kampanjer för varken biblioteket eller något annat!
Knut L! Upprätta gärna listan nu och här på lindelof.nu. Det har ingen betydelse var listan ligger, eftersom den kan flyttas. Jag föreslår denna korta text:
”Undertecknade personer har för avsikt att investera tiotusen kronor var i Jan Myrdalbiblioteket, när det är uppenbart att en lösning föreligger som säkrar denna för Sverige viktiga institutions framtid och tillgänglighet. Målet är att samla tusen namn, alltså utfästelser om 10 miljoner kronor. Anonyma utfästelser kan anmälas till Knut Lindelöf. Anonyma tilltänkta bidragsgivare upptages som ’Anonym nr…’ på listan. Större bidrag kan göras, och bidragsgivaren upptages då på flera nummer i listan. Skälet för denna struktur på insamlingen är att nuvarande insamling till bankgiro inbringar relativt små summor, möjligen eftersom bidragsgivare inte är säkra på att deras bidrag säkrar bibliotekets framtid. Ett tydligt mål på 10 000 000 kronor måste uppställas. Underskrift är ej juridiskt bindande.
Nummer 1: Jan Arvid Götesson, Canberra.”
Knut L, självfallet skall vi rådgöra med Stefan Lindgren, P A Skansen och andra. Men vi behöver inte vänta med att skriva under den juridiskt icke bindande lista jag föreslagit. Den är bara menad som en avsiktsyttring från oss som tänker bidraga, när möjlighet ges, och det är tydligt att mycket stora bidrag är meningsfulla eftersom en helt säker lösning har tagits fram.
Alltså en nationalinsamling med siktet inställt på tio miljoner under förutsättning att de båda parterna – föreningsvännerna och stiftelsevännerna – kommer överens?
Bo Persson!
Ja, men i första stadiet skulle denna aktion skilja sig från en insamling. Det skulle vara fråga om avsiktsförklaringar från tilltänkta givare, snarare än överlämnanden av stora belopp utan visshet.
Idén är att det finns kanske tusen personer som skulle vara beredda att göra en verklig investering, till skillnad från att skänka hundralappar eller en tusenlapp; nuvarande insamlings genomsnittsgåva är mindre än 500 kronor.
Vi är väl, hoppas jag, ett tusental personer som har en så genomtänkt åsikt om det hela att vi skulle bidraga till en tio-millioner-insamling. Siffran har nämnts av Lasse Diding.
Stefan Lindgren har nämnt att “mecenater” behövs, alltså en eller flera bidragsgivare som är så rika att de kan skänka miljoner eller näst intill. Jag föreslår en medelväg mellan mecenatskap och det vanliga villkorslösa hundralappsskänkandet i blindo.
Inget ont om småbeloppsinsamlingen för övrigt. I detta ögonblick överför jag lite mer pengar till Bankgiro 857-1671.
I likhet med Knut L. besökte jag Myrdal ett par dagar innan 92-årsfirandet 19:e juli. Behövde hans råd angående en längre text jag knåpar med (delvis inspirerad av ”Ett andra anstånd”). Nåväl, JM är mycket bekymrad över bibliotekets fortbestånd. Med hjälp av P-A Skansen är en stiftelse under uppbyggnad, länsstyrelsen i Halland godkände för övrigt stadgarna några dagar efter mitt besök. Idén med en icke juridiskt bindande ”Donor List” är utmärkt. För min del har jag förklarat mig beredd att donera 100 000 kr för att slutföra det viktiga arbetet med digitaliseringen av biblioteket, vilket skulle göra det tillgängligt för forskare och allmänt intresserade utan hänsyn till 70-årscopyrightreglerna för tryckt material. Kontakta P-A Skansen om hur det praktiska arbetet ska läggas upp, i synnerhet hur influtna medel ska säkras för avsett ändamål. Knut L. tycks mig vara lämplig att hålla i samordningen av detta projekt. Själv är jag för trött numera (leukemi). Låt mig veta hur det går!
Tråkigt med leukemin, Hans M!
Angående den juridiskt icke bindande listan med avsiktdeklarationer för donationer: Vill Knut L hålla i det? Jag har ingen välkänd vävsida som lindelof.nu, som kan tjäna som plattform.
Om Hans M:s tillåter att vi räknar in hans bidrag, som visserligen var öronmärkt för digitalisering, har vi nu:
1. Jan Arvid Götesson 10.000 kronor
2. Hans M Gabrielson 100.000 kronor
Totalt hittills 110.000 kronor
En viktig fråga är hur vi kan undvika att listan blir indirekt utpekande, alltså att man kan se vem som inte skriver upp sig. Den frågan är lätt löst. Jag har namnet på en anonym bidragsgivare, som jag skall meddela Knut, om han vill ha en sida om detta på lindelof.nu. När vi har en eller flera anonyma deltagare på listan, så är ju allas integritet skyddad, eftersom de anonyma kan vara vem som helst.
Det här är ju smått fantstiskt. 110.000 på ett dygn. Jag är just nu på i värmländska Sunne efter föreställning på Västanåteatern och får återkomma med en samlande sida här på bloggen senast på fredag. Men under tiden kan du som vill sända ett mejl till mig, eller som kommentar här i denna tråd, med namn och gåvosumma, så sammanställer jag snarast.
Gott så, Knut! Listan behöver upprättas så snart som möjligt. Lika viktigt är att upprätta kontakt med P-A Skansen och Stefan Lindgren inför fortsättningen. Jag har läst stadgarna och har några synpunkter. Dels att firma bör tecknas av styrelsens ordförande och kassör i förening, dels att stiftelsen behöver en auktoriserad revisor. Vidare bör detaljerad ekonomi- och transaktionsredovisning vara en stående punkt på styrelsemötena. Detta kan tyckas onödigt petigt, men jag har över decennierna suttit i alltför många styrelser (bl a FiB/K och BRF Kilen 2, Visbys mest välskötta BRF) för att inte inse betydelsen av dessa ting. Ser fram mot fortsättningen!
Hans M har rätt om betydelsen av det ”petiga” – när strukturen byggs upp.
Men nu befinner vi oss på det juridiskt icke bindande avsiktförklaringsstadiet.
Man kan tänka sig många som skulle bidraga. Karl Ove Knausgaard? Stig Larsson?
En fin artikel och ett viktigt bibliotek som måste räddas.
Och, Olof!
Vad med JMs största livsverk, FiB/K. ”Måste” det också räddas?
Dennis, gamle örn, FiB/K:s fortlevnad är också viktig. Dock en sak i taget; JM lär ha färre mil kvar i tanken än tidningen och föreningen. Således är Myrdal-Kesslebiblioteket först i tågordningen, enligt min mening. Hälsa Marie-Louise!