“Jag har i alla fall åstadkommit en del”

Foton av Jan Myrdal (fotografen speglas i glaset)

ar länge tänkt att besöka Jan Myrdal-biblioteket. Kontaktade därför Jan Myrdal för ett par veckor sedan och frågade om han var på plats måndagen den 26 augusti, då jag skulle passera Varberg på väg mellan Göteborg och Skåne. Försökte också ringa. Men något svar kom inte, så den 25:e hade jag nästan givit upp. Men på förmiddagen damp ett mycket kortfattat mejl, med en galghumoristisk släng, ner i inboxen:

“Ja, såvitt jag förstår är jag här. Vore ju kul.”

Huset som rymmer Jan Myrdal-biblioteket på Snidaregatan 20 i Varberg

Svängde in på Snidargatan i Varberg några minuter i 11 och fick genast syn på den gamla Citran på garagetaket.

Jodå, Jan tog emot i värmen i shorts och vit sommarskjorta och visade mig in till rummet där han brukar ta emot besökare.

“Sätt dig!”

… sa han och pekade mot en av två väl insuttna mörkröda plyschfåtöljer. Den som jag förmodade var besökarstolen och som jag intog, är för det mesta kattens, förklarade han. Och när jag satt mig till rätta strök sig katten mot mitt ben och tyckte förmodligen att jag tagit dess plats. För det mesta är den ledig blev min lite dystra slutsats.

Hade inga tankar på att skriva
Tänkte först inte att jag skulle skriva om detta, det är ju så många som varit där och intervjuat redan. Men så här några dagar efteråt slog det mig att kanske jag ändå ska berätta något om mina intryck av både samtalet med Jan Myrdal och om biblioteket. De är ju så annorlunda än vad man läser, hör och ser i andra mediala sammanhang.

“Åldrandet är inte roligt”, återkommer han till gång på gång. Jag “… drabbas då och då av mörker. Men misstänker det mest är ålderdom” skriver han i ett mejl som svar på min fråga om jag får skriva om besöket. “Visst kan Du skriva” skriver han också.

Han har stora bekymmer med sig själv, inte minst hur han ska klara sig rent praktiskt. Han vill inte ha hemtjänst, det blir för många olika människor som kommer och går. I Skinnskatteberg (där han bodde tidigare) var det lättare, men på större orter blir det svårt, menar han. En kvinna kommer och städar och hjälper till att handla. Men det är allt, om jag förstått det rätt. Han kan ju inte gå till affären längre, men han sköter sin egen mathållning. Man kan se att allt det här plågar honom.

Hans dominerande bekymmer är dock hur det ska gå med biblioteket och hur länge han ska orka läsa och skriva. Han kan inte längre gå i trappor, vilket innebär att han bara kan gå runt i bottenvåningen, där han också har sin bostad – tre rum och kök. Bibliotekets tre övriga våningar kan han inte ta sig till på egen hand. Och hiss finns förstås inte i denna gamla borgarvilla.

Samtalet rör sig hit och dit
Vi sitter nu i de två fåtöljerna och innan jag hinner fråga honom något frågar han mig hur jag har det. Han vet att jag blivit änkling och vad det innebär att vara ensam och inte ha någon att dela tankarna med. Denna känsla av ensamhet delar vi faktiskt.

Nu fick han tag i en skrividé

När man talar med Jan Myrdal möter han med blicken bara korta ögonblick, mest flyr den och skådar i fjärran. Han verkar nästan som en liten blyg pojke ibland. Så får han tag i en tanke och svävar ut i något allmänt resonemang.

Vårt samtal rör sig hit och dit. Han säger t ex att en människa knappast kan ta sitt eget liv med en kniv t ex, självbevarelsedriften är för stark. Därför blir självmord för det mesta dramatiska, man hoppar från en bro, framför ett tåg eller så. Han formulerar sig som alltid i generella termer, men talar förstås om sig själv. Han har – om jag minns rätt – skrivit att när man inte längre kan arbeta och man riskerar att gå in i dimman kan man lika gärna ta sitt liv. Men det framstår alltså som för svårt. Och man vet ju aldrig när man är där.

“Det blir mycket grubblerier det här, sägen han lite urskuldande, Eva, min dotter alltså, säger att jag talat om döden i 30 år. Och det stämmer nog.”

Han är ganska orkeslös, flåset räcker inte till. Stegen ner och upp för den lilla trappan till entrédörren tog hårt på krafterna. Nu sitter han och hämtar andan. Men han arbetar fortfaranade.

“Man skickar mig böcker och jag läser, men det tar tid att formulera sig när jag sitter vid datorn. Tankarna rör sig långsammare.”

Så får han plötsligt tag i en skrividé och börjar lägga ut texten på sitt typiska vis. Det rör sig om hur Stalin möjligen kan ha resonerat före kriget, att de visste sedan tidigt 30-tal att de skulle hamna i krig med Tyskland o s v. Så spårar han ur det där och börjar fundersamt tala om att samma faktaunderlag i olika tider och sammanhang kan tolkas på diametralt olika sätt. Skeenden kan alltså beskrivas helt olika, trots att man stöder sig på samma källmaterial. Men han kommer inte fram till några exempel. Nå, alltid intressanta reflektioner som jag gärna lyssnar till.

Biblioteket en klenod
Jag blev mycket imponerad av det stora biblioteket. Jag har sett det i Skinnskatteberg, men nu är det ordnat både funktionellt och smakfullt, med Gun Kessles konst, foton, affischer på väggarna, bekväma och vackra möbler, artefakter… och allt inramat av ett utsökt hantverk. Särskilt vindskupan är ett oemotståndligt rum.

Efter en rundvandring på egen hand i bibliotekets fyra våningar, där jag t o m hittat en av mina egna böcker, sitter vi åter i stolarna. Jag säger att biblioteket måste bevaras för framtiden, det är ju en kulturskatt.

Han berättar då att en stiftelse har bildats av några vänner för att om möjligt kunna balansera Lasse Didings stora ekonomiska dominans. För, alltför mycket vilar i Didings händer anser han. Han äger fastigheten och allt kan i princip skingras om Didings arvingar vill något annat med fastigheten i framtiden.

Lasse Diding har gjort stora insatser, det kan inte förnekas, men beroendet av hans pengar är förstås också ett bekymmer och en osäkerhet. Jan Myrdal och Lasse Diding har mycket lite kontakt numera.

Jan Myrdal framför sin egen produktion

Innan jag går visar han sitt arbetsrum och jag ber honom posera framför bokhyllan, en hel vägg fylls av hans egen produktion. “Jag har i alla fall åstadkommit en del”, konstaterar han lakoniskt. Det blir en bra bild.

  20 kommentarer for ““Jag har i alla fall åstadkommit en del”

  1. Hans M Gabrielson
    2019-09-06 kl. 16:35

    Gott så, Knut! Listan behöver upprättas så snart som möjligt. Lika viktigt är att upprätta kontakt med P-A Skansen och Stefan Lindgren inför fortsättningen. Jag har läst stadgarna och har några synpunkter. Dels att firma bör tecknas av styrelsens ordförande och kassör i förening, dels att stiftelsen behöver en auktoriserad revisor. Vidare bör detaljerad ekonomi- och transaktionsredovisning vara en stående punkt på styrelsemötena. Detta kan tyckas onödigt petigt, men jag har över decennierna suttit i alltför många styrelser (bl a FiB/K och BRF Kilen 2, Visbys mest välskötta BRF) för att inte inse betydelsen av dessa ting. Ser fram mot fortsättningen!

  2. Jan Arvid Götesson
    2019-09-06 kl. 17:39

    Hans M har rätt om betydelsen av det ”petiga” – när strukturen byggs upp.

    Men nu befinner vi oss på det juridiskt icke bindande avsiktförklaringsstadiet.

    Man kan tänka sig många som skulle bidraga. Karl Ove Knausgaard? Stig Larsson?

  3. 2019-09-06 kl. 21:52

    En fin artikel och ett viktigt bibliotek som måste räddas.

  4. Dennis Zackrisson
    2019-09-09 kl. 11:59

    Och, Olof!
    Vad med JMs största livsverk, FiB/K. “Måste” det också räddas?

  5. Hans M Gabrielson
    2019-09-09 kl. 18:52

    Dennis, gamle örn, FiB/K:s fortlevnad är också viktig. Dock en sak i taget; JM lär ha färre mil kvar i tanken än tidningen och föreningen. Således är Myrdal-Kesslebiblioteket först i tågordningen, enligt min mening. Hälsa Marie-Louise!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.