Utan att hoppas på något, om sanningen skall fram, betittar jag Magdalena Andersson i SVT:s Agenda 3 september när hon förväntas (?) svara på frågor om Botkyrka, som kunnat bli socialdemokratins Botkyrka-gate.
Det vill säga en smutsig skandal som bara växer och växer till en svår politisk belastning. Minns president Nixon. Via ABF har verksamhetsbidrag, skattemedel, utgått till ungdomsgårdar som i praktiken styrs av kriminella gäng.
Den ordförande i socialdemokratiska arbetarkommunen som avslöjade detta, trodde nog att det låg allvar bakom att ”vända på varenda sten”, är numera borta ur leken. En ny ordförande har tillträtt som lovat att ”hela” det lokala, splittrade partiet.
Men beskylls av kritiska socialdemokrater, i samma Agenda, för att göra raka motsatsen. Vågar – kors i taket! – framträda med både namn och ansikte.
Minst fyrtio har lämnat s. Nio fortsätter som politiska vildar i kommunfullmäktige. Ett uttåg som förr skulle ha varit fullkomligt otänkbart i det hårt centralstyrda s. ”Det mest leninistiska partiet”, som någon sagt om organisationsstrukturen. ”Demokratisk centralism” den marxistiska termen.
S har betytt obrottslig lojalitet mot partiet och ledningen. Vad som än händer. I riksdagen viner partipiskan disciplinerande.
Jag glömmer aldrig den s-riksdagsledamot från Gefle som kritisk mot partiets invandringspolitik, tror jag det var, ändå röstade för den beordrade linjen. Mot sitt eget samvete. För så gör man bara. Enligt ledamoten själv i tidningsintervju.
Partiledningen med Andersson, och hennes Sancho Panza (Tobias Baudin), kände mycket väl till vad som pågick i Botkyrka. De informerades långt innan massmedias avslöjanden. Men rörde inte ett finger. Om de på något sätt var inblandade i att plocka bort den som ville vända på alla stenar är mig obekant.
Nu hade Andersson den gyllene chansen att inför kamerorna reda ut härvan. Kanske uppträda självkritiskt, rentav ödmjukt.
Jo, pyttsan. Inget av den varan. Hon väljer att bli ”formell”, menar att det finns så många arbetarekommuner och hon kan naturligtvis inte ha ögonen på dem alla. (Minns påpekandet om centralstyrning ovan.) Anger det exakta antalet så att vi tittare skall fatta att det är en omöjlig uppgift.
Det är sannerligen inget moget ledarskap i meningen ta ansvar som hon uppvisar. Elakt tänker jag: hon är försiktig för att inte störa stödet från de nya väljargrupperna i de ”utsatta” områdena. S attraherar ju inte längre traditionella s-väljare, de går till SD.
Lite väl konspiratoriskt att tänka så, Ekstrand. Hon kanske ”bara” försöker att krångla sig ur en knepig sits som hon själv inte förorsakat. Utan några ”smarta” baktankar.
Min mamma, dotter till en rörslipare och uppvuxen på bruket under knappa förhållanden, var socialdemokrat ända ut i fingerspetsarna. Lojal, så in i baljan mot partiet, hedrades med Hjalmar Branting-medaljen för lång och trogen rörelsetjänst. Aldrig ett ont ord om rörelsen.
Hennes engagemang framkallade rejäla gräl mellan henne och sonen när han börjat i Upsala och fångats av de illröda vindarna. Även om han, ett socialdemokratins barnbarn, reagerade på att det fanns de inom bokstavsvänstern som föredrog att hellre angripa sossar än kapitalister. ”Borgarungar”, tänkte han. ”Ränderna går aldrig ur.”
Enligt mamma skulle politikerna tjäna som ideal och föredöme. De var ju förtroendevalda med betoning på första stavelsen. Man måste kunna se upp till dem.
Med beundran i rösten talade hon om det socialdemokratiska kommunalrådet Gösta Sandin i Sandviken som hon personligen kände sedan barndomen.
En ”ordentlig”, högsta betyg från mamma, grabb uppvuxen liksom hon på bruket. Ordning och reda. Inget fiffel eller mygel. Raka besked. Ärlighet a och o.
Han läste till och med böcker och var, till skillnad från senare tiders partikamrater, kulturellt orienterad. Citerade gärna Stig Sjödin och andra författare.
Kanske var han en helgjuten politiker, utan en enda liten fläck på sin vandel, såsom de valda representanterna, även enligt undertecknad, borde vara.
Det enda jag med säkerhet vet om den storvuxne var att han till en GD-fotograf Lars Halvarsson, ”Halvan” kallad, ilsket utbrast: ”Jag ska sparka dig på tasken!” Efter att ”Halvan” fotograferat ett sömnigt fullmäktige för tidningen. Raka rör, som sagt. Hotet stannade vid ord, skämtsam underton.
Långt från den ”till varje pris trassla sig ur penibla situationer”-socialdemokrati som Andersson, och Baudin, i sin maktlystnad företräder. Inte skulle den göra mamma glad. Hennes s-variant är lika död som hon. Kanske försvann den i graven med henne.
Tack Lasse E!
Maktens arrogans är oändligt stor. Anderssons val av taktik inför reportern visar på att hon anser att hon inte behöver resonera och förklara med och för folket (utanför den innersta kretsen). Detta är odemokratiskt. Påminner om öststaternas ledare som heller aldrig behövde resonera med folk.
Demokrati låter på ett speciellt sätt. O-demokrati låter på ett annat sätt.
Men en dag står han där, han Caeucescu eller vad hen nu kan heta, på balkongen. Och då är det över.
Leif S!
Eftersom du nämner Ceausescu ber jag, Knut L vet redan att jag är en notorisk serie-tittare, att få tipsa om serien ”Spy/Master” (2023) på HBO Max om en rumänsk avhoppare. C:s rådgivare, hans högra hand, lever det goda livet i det mycket fattiga Rumänien. Jag tycker motivet för avhoppet är en smula oklart. Men serien är gastkramande bra. Jag älskar John Le Carré-intriger. Att få följa turerna runt dem som sysslar med ”intelligence” som de själva säger. Se gärna, om du har tillgång till HBO, Leif!
PS. Tips till alla läsare av denna sida, förstås.
Det finns ingen närhet i ett parti som lämnat medlemsdemokratin och blivit en förlängd arm från staten helt i händerna på statsbidragen. Ett parti där medlemmarna blivit allienerade, inte har någon levande koppling till partiet, möten som blivit likstela, ett parti i utdöende. Magdalena Andersson har blivit en ”företagsledare” utan närmare kontakt med de som ger henne applåder vid festliga tillfällen.