Jag skräms av Europas “drang nach Osten”

Autobahn-1938

Än är det spöklikt lugnt. En ensam cyklist på en tysk Autobahn påsken 1938. Klar överkapacitet i fredstid … Vad tänkte de svenska turisterna på sin bilsemester i norra Tyskland? Såg de vad som var på väg? Foto: Percy Lundwall

Jag är nu faktiskt rädd för att något riktigt djävla otäckt ska hända i Europa.

Alltför många tecken pekar mot att oförsonligt konfrontativa positioner håller på att låsas fast på många olika områden. Det gäller arbetslöshet och välfärd, det gäller flyktingsituationen i Sverige och hela EU, det gäller islamismen och Syrien, det gäller de synbarligen eviga orimligheterna runt Palestina, det gäller Sveriges förhållande till Nato, det gäller Grekland, det gäller det finansiella systemet och klyftorna som bara ökar, det gäller förstås miljö- och energikrisen. Och! det gäller inbördeskriget i Ukraina. Allt detta håller på att föra vår civilisation mot ättestupa.

Jag nöjer mig här med att nu lägga ut texten lite om spelet runt Ukraina. I praktiskt taget alla nyhetssändningar får vi höra (och se) att kriget i östra Ukraina bara eskalerar. Skurken Putin med sitt glupska Ryssland hotar alla sina västra gränsländer. Det står nu helt klart efter annekteringen av Krim, den ryska infiltrationen med vapen och soldater i östra Ukrainas och kränkningarna mot våra gränser med u-båtar och flyg att Putin är vår tids Hitler och Stalin i demonisk förening. En sådan förstår bara militärt maktspråk. Ger man den galningen (dessutom med Aspergers syndrom) ett lillfinger kommer han att sluka armen ända upp till armbågen. Han hotar hela Europas frihet!

Därför behövs även en revision av andra världskrigets historia. Det var inte västmakterna och Sovjet som tillsammans knäckte Nazityskland, eller bara Hitler (Nazityskland) som startade kriget. Nej, det var de två likvärdiga diktatorerna Stalin och Hitler som tillsammans startade kriget mot den demokratiska världen. Efter att ha ingått nonaggressionspakten (Molotov–Ribbentrop) 1939 kunde de tåga in och ta kontrollen över sina respektive intresseområden; Hitler tågade in i Polen (september 1939) och Stalin i Finland (november 1939). Då förklarade England krig mot Tyskland (varför inte mot Sovjet kan man då kanske undra) och så var det hela igång. Så ska det numera låta om man vill hänga med snacket i de politiska finrummen.

Det här är en tydlig revision av den tidigare allmänt vedertagna bilden av hur kriget startades och avslutades. Om detta har Åsa Linderborg skrivit i Aftonbladet, fått svar av Stefan Ingvarsson svarat i Expressen och svarat på Ingvarsson i Aftonbladet den 6 februari.

Ingvarsson blev mycket upprörd av Linderborgs första artikel som manade oss att visa en smula respekt för Röda arméns exempellösa insatser för att knäcka Nazitysklands krigsmakt under åren 1941–1945. Hon skrev artikeln med anledning att 70-årsdagen av Auschwitz befrielse blivit storpolitik av att president Putin gjorts icke önskvärd vid den högtiden.

Sådant är nu det politiska klimatet i Europa. Man kan inte ens enas om att Förintelsen bör minnas på ett värdigt sätt. Nej, nu ska Förintelsen göras till föremål för dragkamp mellan Ryssland och USA/EU. Det här är i mina ögon närmast antiintellektuellt och ovärdigt våra kulturnationer.

Nazismen var ett politiskt och fascistiskt monster som skapades i Tyskland av de förhållanden som växte efter en oklok fred i Versailles 1919. Tyskland straffades av segrarmakterna med nationell förnedring och ett svindlande krigsskadestånd på 96 400 ton guld, som så småningom – men för sent – skrevs ner. Sovjet var på sena 20-talet ett stort agrarland som genomgått revolution och inbördeskrig och alltså kraftigt försvagat. Stalin insåg hotet från det allt kaxigare Nazityskland på 30-talet och genomförde en grym men trots allt framgångsrik kraftsamling för att stå emot Nazitysklands “Drang nach Osten”. Detta var grundkrafterna i det stora kriget som sedan drabbade stora delar av den europeiska kontinenten.

Vad är det då vi nu ser? Jo, ett kraftigt krisande västblock (USA/EU/Nato) som åter pressar på “nach Osten”. Här finns “Lebensraum”, d v s marknader och resurser att lägga under sig för globala företag och giriga banker. Att det skulle handla om demokratins kamp mot diktaturer är helt uppenbart ideologisk dimma. Detta västblock använder sig ju av alla till buds stående medel för att nå sina mål. Stödet till Saudiarabien och Qatar (världens idag största terrorsponsorer) och överseendet med de öppet fascistiska stridsgrupperna i Ukraina bär syn för sägen.

Djupa motsättningarna inom det ukrainska folket skapades av brutal sovjetisk kollektivisering och folkfördrivningar under mellankrigstiden och nazistkollaboratörernas (Stepan Bandera) utrotningskampanjer mot moskoviter, polacker och judar under den tyska ockupationen 1941–1945. Att rysktalande ukrainare fruktar för sina liv idag är knappast förvånande. De minns ju fascisternas framfart under nazisternas ockupationen och känner även igen den inre fienden (Bandera). Allt bubblar nu upp på nytt och påverkar dagens skeenden.

Kievregimen formerar sig runt den gamla antiryska, antipolska och antisemitiska nationella Banderafronten (talrikast i västra Ukraina) och knyter helt naturligt an till USA/EU/Nato:s “Drang nach Osten”. Ukrainare med rötter i kampen tillsammans med röda armén mot nazister och mot Banderas mördarband (talrikast i öster) kämpar idag för sin överlevnad och kallas allmänt nedsättande för “ryska separatister”.

Som det nu ser ut kommer denna del av det ukrainska folket (15–20%, 6–7 miljoner) att antingen dödas, fördrivas eller förtryckas. De fördrivna kommer att samlas framför allt i södra Ryssland. Frågan är nu, kommer Ryssland att kunna tillåta att detta sker? Är det inte också ett allvarligt hot mot själva Ryssland? Är det i själva verket det som är målet med denna gigantiska militäroperation “nach Osten”? Kan detta leda till något annat än en militär urladdning med kärnvapenmakterna Nato och Ryssland på var sin sida? Vad ska vi ta oss till?

Ja, jag är faktiskt mycket rädd. Inte främst för min egen del. Vi som föddes på 40-talet efter andra världskriget har ju levt den största delen av våra liv. Nej, jag är mest rädd för att våra barn och barnbarn ska ska tvingas uppleva ett nytt vansinneskrig i Europa.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: 

  37 kommentarer for “Jag skräms av Europas “drang nach Osten”

  1. Mats Larsson
    2015-02-08 kl. 14:39

    En kort kommentar om Stepan Bandera: han satt i nazistiskt koncentrationsläger 1941-44. Han hade två bröder som båda dog i Auschwitz 1942. Ukrainsk historia är aldrig enkel.

  2. 2015-02-08 kl. 15:49

    Är man ute efter marknader och resurser verkar det knasigt att blockera, hota och förolämpa området där dessa finns. Näringslivet i EU har inte bett om den här krisen, långsiktigt riskerar Västeuropa att bli den stora förloraren när Ryssland lägger om sin ekonomi med interna investeringar för importsubstitution och nya handelsvägar. Om de polska politikerna gör så att Polen (största äppelodlaren i Europa) inte kan sälja sina äpplen till Ryssland så kan Nya Zeeland träda in som ersättare. Varför skall Ryssland köpa fläsk från otrevliga danskar när det går lika bra med trevliga argentinare? Varför leverera gas till aggressiva europeer när turkar och kineser gärna köper i stället, etc. etc?

    Ur vanlig affärsmässig synpunkt är krisen alltså vanvettig, och varken affärslivet eller politikerna i Europa har bett om den. Däremot har man räddhågat låtit en förmodligen ganska liten grupp politiker och ämbetsmän i USA driva utvecklingen som ur deras synpunkt skall handla om ett evighetskrig i östra Ukraina, och det skall i sin förlängning göra att den nuvarande regeringen i Ryssland ersätts av mer underdåniga politiker. Men det kommer ju inte att fungera. Ryssland backar inte, Donetsk och Lugansk står starka, men kievregimen vacklar. Vad europeerna behöver göra är att hindra att krigsfraktionen i USA gör något vansinnigt för att få igång ett krig i stor skala. Borde det inte räcka att Merkel åker till Washington och upplyser om att det inte finns någon opinion i hennes land ens för avfyrande av små kärnvapen i Europa? Slutlösningen borde bli den som Ryssland önskat hela tiden: ett enat men federalt Ukraina, alliansfritt, fungerande som mellanhand mellan EU och Ryssland. Sedan kan ju EU få betala konkursboet om man har lust (vilket jag tvivlar på).

  3. Martin Kullberg
    2015-02-08 kl. 18:16

    Det är återigen liberaler och bankoligarker som söker göra gemensam sak med fascister i Europa. Men vad vi ser är ett djupt splittrat Europa. Varje nation i hela Europa splittras ned längs mitten, revisionisterna har bara delvis ett övertag, ett övertag de kan förlora på ett ögonblick. De har inte mandat att driva in Europa i något storkrig, deras tyngdpunkt är ett bankrutt banksystem som vilken sekund som helst kan falla samman som ett korthus (det skulle inte kräva många svenskar som lät sina banklån gå till kronofogden för att hela bankmaffian skulle drabbas av en olöslig likviditetskris).

    Vad vi ser är ett svagt kapital, ett kapital som är skakade ända in i märgen. Det är desperation som du ser. Desperation är förvisso farligt, men de är inte precis en folkrörelse, de kommenderar inte folk lika effektivt som de en gång gjorde, så deras desperation är i stort impotent.

    Mats!
    Att en nazistkollaboratör hamnar i tillfällig onåd hos Hitler är inget som friskriver honom.

  4. Knut Lindelöf
    2015-02-08 kl. 19:24

    Björn!
    Jag hoppas du har rätt. Kanske kommer det att lugna ner sig och östra Ukraina få större självständighet inom Ukraina.

    Jag har i min artikel inte gått in på vem som driver på och vem som håller emot utvecklingen inom “västblocket”. Jag tror att det är som du säger att USA driver på, medan flera europeiska länder håller emot. För EU är det ett ökande problem att man hänger så intimt ihop med USA via Nato. TTIP är förmodligen ett sämre alternativ än den nya sidenvägen till Kina. Men om detta är dragkampen förstås stenhård. Den som lever får se.

  5. Christer Strandberg
    2015-02-08 kl. 19:35

    Knut!
    Jag är rädd för Rysslands och Putins aggressionspolitik visavi sina grannar. Jag blir också orolig när jag läser vilka som uttalar sitt stöd för Putins politik. Det är ett gäng högerextrema partier som franska Nationella Fronten, italienska Lega Nord, grekiska Gyllene Gryning, belgiska Vlaas Belang, bulgariska Ataka och ungerska Jobbik. Vidare stöds Putin av vänsterpartiet Syriza i Grekland och ett antal vänsterdebattörer runt om i Sverige och Europa. Det som förenar alla dessa är aversion mot USA och EU. Trist och skrämmande då det snarare är EU än Putin och hans allierade fascister som står för fred och stabilitet i Europa.

  6. Mats Larsson
    2015-02-08 kl. 20:54

    Ikväll i Pervyj Kanal (Rysslands största TV-kanal), mitt under det legendariska programmet KVN (tävling i humor, fanns redan under sovjettiden) bröt man in med nyheten att ledarna för Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike (troligen) ska träffas i Minsk, Vitryssland, på onsdag. Nyheten textades till bilder av Putin och Lukasjenko i samtal, samma bilder som kort därefter visades i SVT:s Rapport. Ledarna för folkrepublikerna i Donbass är inte inbjudna, vilket kan tyckas förvånande eftersom det ju handlar om ett rent inbördeskrig i Ukraina som Ryssland inte har någon del i.

  7. Tord Björk
    2015-02-08 kl. 21:09

    Snedvridet om Bandera
    Bandera var antisemit redan före kriget och de nationalistiska organisationerna OUN och UPA som nu hyllas av Poroschenko genomförde mord på judar under hela kriget, på slutet jagade de kvarvarande judar som gömt sig, lika hatiska var de mot polackerna. En del av detta skedde under tysk ledning med ukrainare som främsta utförare, det gäller inte bara utrotning i byarna, utan också i dödslägren, de flesta lägervakter i Treblinka var ukrainare skolade av den antisemitiska ukrainska fascismen.

    Den ukrainska propagandan gör nu gällande att deltagandet i Förintelsen och massmord på polacker är ointressant för Bandera sattes i fängelse, orsaken till detta var dock inte att Bandera inte ville samarbete med tyskarna, vilket han så småningom gjorde. Tyskarnas plan för Ukrainas folk var dock att miljoner skulle dödas och de skulle bli förslavade för att ge tyskarna lebensraum. Som bekant var tyskarna inställda på ett förintelsekrig i sitt drang nach Osten.

    När Banderas fascister utropade en Ukrainsk stat accepterades detta inte av tyskarna helt enkelt, och därför hamnade Bandera i fängelse, av den lyxigare sorten dessutom. Sist i en avdelning för fångar man ville hålla sig väl med – i koncentrationsläger i Tyskland.

    Efter Stalingrad insåg ledningen att man måste putsa på retoriken lite. Så medan man fortsatte mörda judar skrev man ett dokument lite inställsamt mot USA. Då man behövde experter så fanns bara judar att tillgå, så några judar var med i deras organisation – ett sätt satt överleva – för övrigt ett faktum också i Tyskland. Så det är inget unikt att judemördare anlitar judar för att hålla sin apparat igång.

    Efter Stalingrad kom man en kort tid också i väpnad konfrontation med tyska soldater när dessa sökte tvångsrekrytera soldater till kriget. De flesta soldaterna i de egna leden tvångsrekryterades också. Så konkurrensen var hård. Det blev en kortvarig sidoaffär i denna fascistiska milishistoria innan de fullt ut blev anlitade av nazisterna. Per Anders Rudling skriver utförligt om detta.

  8. Bengt Svensson
    2015-02-08 kl. 21:18

    I dagarna pågår en rättegång i USA, där familjer till offren från “9/11” har stämt kungadömet Saudiarabien. De menar att finansieringen av terrordådet kom därifrån. Åren efter 2001 gjordes bl a “the Joint Inquiry into Intelligence Community Activities Before and After the Terrorist Attacks of September 11, 2001”. Ett avsnitt på 28 sidor totalcensurerades av Bush. Det handlar om finansiering (och därmed planering) av 9/11 enligt politiker som läst det. Obama vägrar släppa det.

    Om USA är elefanten i rummet, som helst inte ska debatteras i dagens allvarliga konflikter runt Europas gränser, så är väl Saudiarabien skurken. Det finns ett 28pages.org för den intresserade.

  9. Jan Hagberg
    2015-02-08 kl. 22:07

    Svensk (och europeisk) vänster och fredsrörelse gick i kvav i samband med Jugoslavienkriget. De har inte hämtat sig sedan dess och spelar därför inte heller nu någon roll, när det gäller krig eller fred i Europa och världen.

    Som tur är finns det några svenska vänsterbloggar och ett antal lokala fredsrörelser som TUFF i Tyresö, Kvinnor för Fred (KFF) och Jan Öbergs TFF i Lund, som för en gammal tradition vidare och alla står för upplysning och information kring krig och fred. Till det skall läggas att det i Sverige också finns mer konservativa bloggare, som förstått att Ryssland under senare år räddat freden och världen från militära katastrofer.

    Public Service förnekar sig heller aldrig. Rapport i kväll (8/2) lyckades apropå de pågående fredssamtalen mellan Merkel, Putin och Hollande att fånga ett uttalande av den brittiske utrikesministern: ”Putin beter sig som en tyrann från mitten av 1900-talet”. Det var allt om de pågående fredssamtalen, britterna som inte ens är med! Allsidigt enligt lagar och avtal!

  10. Knut Lindelöf
    2015-02-08 kl. 22:16

    Tack Tord för en fyllig och lärorik kommentar!

  11. Tommy Sjöberg
    2015-02-09 kl. 5:32

    Jan!
    Enligt min favoritbok i ämnet, Svensk (och europeisk) vänster och fredsrörelse gick i kvav, “Humanitär imperialism” av Jean Bricmont började detta efter USA:s nederlag i Vietnam med president J. Carter inriktning på mänskliga rättighetsfrågor för att desarmera vänstern och fredsrörelser.
    Förvånad att den boken inte är citerad oftare bland anti-imperialister.

  12. Mats Larsson
    2015-02-09 kl. 9:10

    Jag vet inte om “Snedvridet om Bandera” syftar på min sakupplysning om Bandera, som f ö inte motsägs av Tord Björk.

    Men jag kanske skulle insett att sakupplysningen lätt skulle kunna uppfattas som försvar av Bandera. Anledningen till att Bandera arresterades är helt korrekt som Tord Björk skriver. Detta skedde år 1941, inte långt efter Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen.

    “Rodina Mat” (på svenska ung. “Moderlandet”) är en monumental staty i Kiev. Den ligger i anslutning till Ukrainian National Memorial Museum, vars största avdelning handlar om det stora fosterländska kriget 1941-45 (jag har besökt muséet ett flertal gånger). Jag plockar fram boken från muséet. Det mesta är bilder och text från och om krigsåren i Ukraina. Men det finns en suddig bild med en brokig samling människor framför en lada. Bildtexten säger: “In West Ukraine the insurgent natioanlist army continued its war against Soviet forces until 1950, fighting for an independent Ukraine. This remains one of the least-known conflicts in world history, and saw attrocities on both sides and against civilian population. Attitudes to these guerilla fighters continue to divide Ukrainians even today”.

    Lite längre bak i boken finns en bild på Fjodr Vatutins uniform. Bildtexten säger: “The overcoat of General Vatutin, who commanded the 1st Ukrainian front and liberated Kiev. He was fatally wounded in an ambush by Nationalist forces in West Ukraine in April 1944”.

    Kievs befriare mördades alltså av ukrainska nationalister. Inte undra på att Ukraina är ett land som inte gjort upp med sitt förflutna. Och ovanpå denna historiska barlast kan nu läggas kriget i östra Ukraina.

    SR:s Godmorgon världen hade igår ett reportage från Ukraina som exakt stämmer med mina egna uppleveleser.

  13. Knut Lindelöf
    2015-02-09 kl. 9:17

    Så här skriver Peter Larsson (FiB/Ks f d organisationssekreterare) idag på facebook: “Det är sommaren -38 igen. Gör man samma misstag som då och tror att man skall förhandla med vädjande kommer det gå åt helvete. Gangsters förstår bara klarspråk. Hoppas att Merkel et consortes läser Applebaum.”

    Läs Appelbaums artikel! Den är sannerligen skrämmande och sprider ren okunskap. Bl a det här:

    “Before last year, eastern Ukraine had no history of ethnic conflict. Well-armed “separatists” emerged on the scene only when Russian President Vladimir Putin ordered them there. The “civil war” that ensued is an artificial conflict, run by Russian security and enhanced by a sophisticated pan-European disinformation campaign. It will last as long as the Russians want it to last.”

    Och detta vidarebefordrar Peter Larsson …

  14. Bo Persson
    2015-02-09 kl. 11:47

    Christer Strandberg!
    Inte tycker jag att Ryssland idag är mer aggressivt än Ryssland var under förspelet till andra världskriget. Minns Baltikum! Minns Finland! Ändå valde “Europa” då fred med Ryssland framför allians med Tyskland och såg kommunismen som en sekundär fråga.

    Men idag är tydligen, om jag förstått dig rätt, alliansen med USA viktigare än freden med Ryssland och högerpopulismen en förstarangsfråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.