Jag är nu faktiskt rädd för att något riktigt djävla otäckt ska hända i Europa.
Alltför många tecken pekar mot att oförsonligt konfrontativa positioner håller på att låsas fast på många olika områden. Det gäller arbetslöshet och välfärd, det gäller flyktingsituationen i Sverige och hela EU, det gäller islamismen och Syrien, det gäller de synbarligen eviga orimligheterna runt Palestina, det gäller Sveriges förhållande till Nato, det gäller Grekland, det gäller det finansiella systemet och klyftorna som bara ökar, det gäller förstås miljö- och energikrisen. Och! det gäller inbördeskriget i Ukraina. Allt detta håller på att föra vår civilisation mot ättestupa.
Jag nöjer mig här med att nu lägga ut texten lite om spelet runt Ukraina. I praktiskt taget alla nyhetssändningar får vi höra (och se) att kriget i östra Ukraina bara eskalerar. Skurken Putin med sitt glupska Ryssland hotar alla sina västra gränsländer. Det står nu helt klart efter annekteringen av Krim, den ryska infiltrationen med vapen och soldater i östra Ukraina och kränkningarna mot våra gränser med u-båtar och flyg att Putin är vår tids Hitler och Stalin i demonisk förening. En sådan förstår bara militärt maktspråk. Ger man den galningen (dessutom med Aspergers syndrom) ett lillfinger kommer han att sluka armen ända upp till armbågen. Han hotar hela Europas frihet!
Därför behövs även en revision av andra världskrigets historia. Det var inte västmakterna och Sovjet som tillsammans knäckte Nazityskland, eller bara Hitler (Nazityskland) som startade kriget. Nej, det var de två likvärdiga diktatorerna Stalin och Hitler som tillsammans startade kriget mot den demokratiska världen. Efter att ha ingått nonaggressionspakten (Molotov–Ribbentrop) 1939 kunde de tåga in och ta kontrollen över sina respektive intresseområden; Hitler tågade in i Polen (september 1939) och Stalin i Finland (november 1939). Då förklarade England krig mot Tyskland (varför inte mot Sovjet kan man då kanske undra) och så var det hela igång. Så ska det numera låta om man vill hänga med snacket i de politiska finrummen.
Det här är en tydlig revision av den tidigare allmänt vedertagna bilden av hur kriget startades och avslutades. Om detta har Åsa Linderborg skrivit i Aftonbladet, fått svar av Stefan Ingvarsson svarat i Expressen och svarat på Ingvarsson i Aftonbladet den 6 februari.
Ingvarsson blev mycket upprörd av Linderborgs första artikel som manade oss att visa en smula respekt för Röda arméns exempellösa insatser för att knäcka Nazitysklands krigsmakt under åren 1941–1945. Hon skrev artikeln med anledning att 70-årsdagen av Auschwitz befrielse blivit storpolitik av att president Putin gjorts icke önskvärd vid den högtiden.
Sådant är nu det politiska klimatet i Europa. Man kan inte ens enas om att Förintelsen bör minnas på ett värdigt sätt. Nej, nu ska Förintelsen göras till föremål för dragkamp mellan Ryssland och USA/EU. Det här är i mina ögon närmast antiintellektuellt och ovärdigt våra kulturnationer.
Nazismen var ett politiskt och fascistiskt monster som skapades i Tyskland av de förhållanden som växte efter en oklok fred i Versailles 1919. Tyskland straffades av segrarmakterna med nationell förnedring och ett svindlande krigsskadestånd på 96 400 ton guld, som så småningom – men för sent – skrevs ner. Sovjet var på sena 20-talet ett stort agrarland som genomgått revolution och inbördeskrig och alltså kraftigt försvagat. Stalin insåg hotet från det allt kaxigare Nazityskland på 30-talet och genomförde en grym men trots allt framgångsrik kraftsamling för att stå emot Nazitysklands ”Drang nach Osten”. Detta var grundkrafterna i det stora kriget som sedan drabbade stora delar av den europeiska kontinenten.
Vad är det då vi nu ser? Jo, ett kraftigt krisande västblock (USA/EU/Nato) som åter pressar på ”nach Osten”. Här finns ”Lebensraum”, d v s marknader och resurser att lägga under sig för globala företag och giriga banker. Att det skulle handla om demokratins kamp mot diktaturer är helt uppenbart ideologisk dimma. Detta västblock använder sig ju av alla till buds stående medel för att nå sina mål. Stödet till Saudiarabien och Qatar (världens idag största terrorsponsorer) och överseendet med de öppet fascistiska stridsgrupperna i Ukraina bär syn för sägen.
De djupa motsättningarna inom det ukrainska folket skapades av brutal sovjetisk kollektivisering och folkfördrivningar under mellankrigstiden och nazistkollaboratörernas (Stepan Bandera) utrotningskampanjer mot moskoviter, polacker och judar under den tyska ockupationen 1941–1945. Att rysktalande ukrainare fruktar för sina liv idag är knappast förvånande. De minns ju fascisternas framfart under nazisternas ockupationen och känner även igen den inre fienden (Bandera). Allt bubblar nu upp på nytt och påverkar dagens skeenden.
Kievregimen formerar sig runt den gamla antiryska, antipolska och antisemitiska nationella Banderafronten (talrikast i västra Ukraina) och knyter helt naturligt an till USA/EU/Nato:s ”Drang nach Osten”. Ukrainare med rötter i kampen tillsammans med röda armén mot nazister och mot Banderas mördarband (talrikast i öster) kämpar idag för sin överlevnad och kallas allmänt nedsättande för ”ryska separatister”.
Som det nu ser ut kommer denna del av det ukrainska folket (15–20%, 6–7 miljoner) att antingen dödas, fördrivas eller förtryckas. De fördrivna kommer att samlas framför allt i södra Ryssland. Frågan är nu, kommer Ryssland att kunna tillåta att detta sker? Är det inte också ett allvarligt hot mot själva Ryssland? Är det i själva verket det som är målet med denna gigantiska militäroperation ”nach Osten”? Kan detta leda till något annat än en militär urladdning med kärnvapenmakterna Nato och Ryssland på var sin sida? Vad ska vi ta oss till?
Ja, jag är faktiskt mycket rädd. Inte främst för min egen del. Vi som föddes på 40-talet efter andra världskriget har ju levt den största delen av våra liv. Nej, jag är mest rädd för att våra barn och barnbarn ska tvingas uppleva ett nytt vansinneskrig i Europa.
Vinjettbild: Än är det spöklikt lugnt. En ensam cyklist på en tysk Autobahn påsken 1938. Klar överkapacitet i fredstid … Vad tänkte de svenska turisterna på sin bilsemester i norra Tyskland? Såg de vad som var på väg? Foto: Percy Lundwall
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Auschwitz, historierevisionism, Molotov-Ribbentrop, Putin, Stefan Ingvarsson, Stepan Bandera, Versaillesfreden, Åsa Linderborg, drang nach Osten
En kort kommentar om Stepan Bandera: han satt i nazistiskt koncentrationsläger 1941-44. Han hade två bröder som båda dog i Auschwitz 1942. Ukrainsk historia är aldrig enkel.
Är man ute efter marknader och resurser verkar det knasigt att blockera, hota och förolämpa området där dessa finns. Näringslivet i EU har inte bett om den här krisen, långsiktigt riskerar Västeuropa att bli den stora förloraren när Ryssland lägger om sin ekonomi med interna investeringar för importsubstitution och nya handelsvägar. Om de polska politikerna gör så att Polen (största äppelodlaren i Europa) inte kan sälja sina äpplen till Ryssland så kan Nya Zeeland träda in som ersättare. Varför skall Ryssland köpa fläsk från otrevliga danskar när det går lika bra med trevliga argentinare? Varför leverera gas till aggressiva europeer när turkar och kineser gärna köper i stället, etc. etc?
Ur vanlig affärsmässig synpunkt är krisen alltså vanvettig, och varken affärslivet eller politikerna i Europa har bett om den. Däremot har man räddhågat låtit en förmodligen ganska liten grupp politiker och ämbetsmän i USA driva utvecklingen som ur deras synpunkt skall handla om ett evighetskrig i östra Ukraina, och det skall i sin förlängning göra att den nuvarande regeringen i Ryssland ersätts av mer underdåniga politiker. Men det kommer ju inte att fungera. Ryssland backar inte, Donetsk och Lugansk står starka, men kievregimen vacklar. Vad europeerna behöver göra är att hindra att krigsfraktionen i USA gör något vansinnigt för att få igång ett krig i stor skala. Borde det inte räcka att Merkel åker till Washington och upplyser om att det inte finns någon opinion i hennes land ens för avfyrande av små kärnvapen i Europa? Slutlösningen borde bli den som Ryssland önskat hela tiden: ett enat men federalt Ukraina, alliansfritt, fungerande som mellanhand mellan EU och Ryssland. Sedan kan ju EU få betala konkursboet om man har lust (vilket jag tvivlar på).
Det är återigen liberaler och bankoligarker som söker göra gemensam sak med fascister i Europa. Men vad vi ser är ett djupt splittrat Europa. Varje nation i hela Europa splittras ned längs mitten, revisionisterna har bara delvis ett övertag, ett övertag de kan förlora på ett ögonblick. De har inte mandat att driva in Europa i något storkrig, deras tyngdpunkt är ett bankrutt banksystem som vilken sekund som helst kan falla samman som ett korthus (det skulle inte kräva många svenskar som lät sina banklån gå till kronofogden för att hela bankmaffian skulle drabbas av en olöslig likviditetskris).
Vad vi ser är ett svagt kapital, ett kapital som är skakade ända in i märgen. Det är desperation som du ser. Desperation är förvisso farligt, men de är inte precis en folkrörelse, de kommenderar inte folk lika effektivt som de en gång gjorde, så deras desperation är i stort impotent.
Mats!
Att en nazistkollaboratör hamnar i tillfällig onåd hos Hitler är inget som friskriver honom.
Björn!
Jag hoppas du har rätt. Kanske kommer det att lugna ner sig och östra Ukraina få större självständighet inom Ukraina.
Jag har i min artikel inte gått in på vem som driver på och vem som håller emot utvecklingen inom ”västblocket”. Jag tror att det är som du säger att USA driver på, medan flera europeiska länder håller emot. För EU är det ett ökande problem att man hänger så intimt ihop med USA via Nato. TTIP är förmodligen ett sämre alternativ än den nya sidenvägen till Kina. Men om detta är dragkampen förstås stenhård. Den som lever får se.
Knut!
Jag är rädd för Rysslands och Putins aggressionspolitik visavi sina grannar. Jag blir också orolig när jag läser vilka som uttalar sitt stöd för Putins politik. Det är ett gäng högerextrema partier som franska Nationella Fronten, italienska Lega Nord, grekiska Gyllene Gryning, belgiska Vlaas Belang, bulgariska Ataka och ungerska Jobbik. Vidare stöds Putin av vänsterpartiet Syriza i Grekland och ett antal vänsterdebattörer runt om i Sverige och Europa. Det som förenar alla dessa är aversion mot USA och EU. Trist och skrämmande då det snarare är EU än Putin och hans allierade fascister som står för fred och stabilitet i Europa.
Ikväll i Pervyj Kanal (Rysslands största TV-kanal), mitt under det legendariska programmet KVN (tävling i humor, fanns redan under sovjettiden) bröt man in med nyheten att ledarna för Ryssland, Ukraina, Tyskland och Frankrike (troligen) ska träffas i Minsk, Vitryssland, på onsdag. Nyheten textades till bilder av Putin och Lukasjenko i samtal, samma bilder som kort därefter visades i SVT:s Rapport. Ledarna för folkrepublikerna i Donbass är inte inbjudna, vilket kan tyckas förvånande eftersom det ju handlar om ett rent inbördeskrig i Ukraina som Ryssland inte har någon del i.
Snedvridet om Bandera
Bandera var antisemit redan före kriget och de nationalistiska organisationerna OUN och UPA som nu hyllas av Poroschenko genomförde mord på judar under hela kriget, på slutet jagade de kvarvarande judar som gömt sig, lika hatiska var de mot polackerna. En del av detta skedde under tysk ledning med ukrainare som främsta utförare, det gäller inte bara utrotning i byarna, utan också i dödslägren, de flesta lägervakter i Treblinka var ukrainare skolade av den antisemitiska ukrainska fascismen.
Den ukrainska propagandan gör nu gällande att deltagandet i Förintelsen och massmord på polacker är ointressant för Bandera sattes i fängelse, orsaken till detta var dock inte att Bandera inte ville samarbete med tyskarna, vilket han så småningom gjorde. Tyskarnas plan för Ukrainas folk var dock att miljoner skulle dödas och de skulle bli förslavade för att ge tyskarna lebensraum. Som bekant var tyskarna inställda på ett förintelsekrig i sitt drang nach Osten.
När Banderas fascister utropade en Ukrainsk stat accepterades detta inte av tyskarna helt enkelt, och därför hamnade Bandera i fängelse, av den lyxigare sorten dessutom. Sist i en avdelning för fångar man ville hålla sig väl med – i koncentrationsläger i Tyskland.
Efter Stalingrad insåg ledningen att man måste putsa på retoriken lite. Så medan man fortsatte mörda judar skrev man ett dokument lite inställsamt mot USA. Då man behövde experter så fanns bara judar att tillgå, så några judar var med i deras organisation – ett sätt satt överleva – för övrigt ett faktum också i Tyskland. Så det är inget unikt att judemördare anlitar judar för att hålla sin apparat igång.
Efter Stalingrad kom man en kort tid också i väpnad konfrontation med tyska soldater när dessa sökte tvångsrekrytera soldater till kriget. De flesta soldaterna i de egna leden tvångsrekryterades också. Så konkurrensen var hård. Det blev en kortvarig sidoaffär i denna fascistiska milishistoria innan de fullt ut blev anlitade av nazisterna. Per Anders Rudling skriver utförligt om detta.
I dagarna pågår en rättegång i USA, där familjer till offren från ”9/11” har stämt kungadömet Saudiarabien. De menar att finansieringen av terrordådet kom därifrån. Åren efter 2001 gjordes bl a ”the Joint Inquiry into Intelligence Community Activities Before and After the Terrorist Attacks of September 11, 2001”. Ett avsnitt på 28 sidor totalcensurerades av Bush. Det handlar om finansiering (och därmed planering) av 9/11 enligt politiker som läst det. Obama vägrar släppa det.
Om USA är elefanten i rummet, som helst inte ska debatteras i dagens allvarliga konflikter runt Europas gränser, så är väl Saudiarabien skurken. Det finns ett 28pages.org för den intresserade.
[…] (Først publisert på lindelof.nu) […]
Svensk (och europeisk) vänster och fredsrörelse gick i kvav i samband med Jugoslavienkriget. De har inte hämtat sig sedan dess och spelar därför inte heller nu någon roll, när det gäller krig eller fred i Europa och världen.
Som tur är finns det några svenska vänsterbloggar och ett antal lokala fredsrörelser som TUFF i Tyresö, Kvinnor för Fred (KFF) och Jan Öbergs TFF i Lund, som för en gammal tradition vidare och alla står för upplysning och information kring krig och fred. Till det skall läggas att det i Sverige också finns mer konservativa bloggare, som förstått att Ryssland under senare år räddat freden och världen från militära katastrofer.
Public Service förnekar sig heller aldrig. Rapport i kväll (8/2) lyckades apropå de pågående fredssamtalen mellan Merkel, Putin och Hollande att fånga ett uttalande av den brittiske utrikesministern: ”Putin beter sig som en tyrann från mitten av 1900-talet”. Det var allt om de pågående fredssamtalen, britterna som inte ens är med! Allsidigt enligt lagar och avtal!
Tack Tord för en fyllig och lärorik kommentar!
Jan!
Enligt min favoritbok i ämnet, Svensk (och europeisk) vänster och fredsrörelse gick i kvav, ”Humanitär imperialism” av Jean Bricmont började detta efter USA:s nederlag i Vietnam med president J. Carter inriktning på mänskliga rättighetsfrågor för att desarmera vänstern och fredsrörelser.
Förvånad att den boken inte är citerad oftare bland anti-imperialister.
Jag vet inte om ”Snedvridet om Bandera” syftar på min sakupplysning om Bandera, som f ö inte motsägs av Tord Björk.
Men jag kanske skulle insett att sakupplysningen lätt skulle kunna uppfattas som försvar av Bandera. Anledningen till att Bandera arresterades är helt korrekt som Tord Björk skriver. Detta skedde år 1941, inte långt efter Hitlertysklands invasion av Sovjetunionen.
”Rodina Mat” (på svenska ung. ”Moderlandet”) är en monumental staty i Kiev. Den ligger i anslutning till Ukrainian National Memorial Museum, vars största avdelning handlar om det stora fosterländska kriget 1941-45 (jag har besökt muséet ett flertal gånger). Jag plockar fram boken från muséet. Det mesta är bilder och text från och om krigsåren i Ukraina. Men det finns en suddig bild med en brokig samling människor framför en lada. Bildtexten säger: ”In West Ukraine the insurgent natioanlist army continued its war against Soviet forces until 1950, fighting for an independent Ukraine. This remains one of the least-known conflicts in world history, and saw attrocities on both sides and against civilian population. Attitudes to these guerilla fighters continue to divide Ukrainians even today”.
Lite längre bak i boken finns en bild på Fjodr Vatutins uniform. Bildtexten säger: ”The overcoat of General Vatutin, who commanded the 1st Ukrainian front and liberated Kiev. He was fatally wounded in an ambush by Nationalist forces in West Ukraine in April 1944”.
Kievs befriare mördades alltså av ukrainska nationalister. Inte undra på att Ukraina är ett land som inte gjort upp med sitt förflutna. Och ovanpå denna historiska barlast kan nu läggas kriget i östra Ukraina.
SR:s Godmorgon världen hade igår ett reportage från Ukraina som exakt stämmer med mina egna uppleveleser.
Så här skriver Peter Larsson (FiB/Ks f d organisationssekreterare) idag på facebook: ”Det är sommaren -38 igen. Gör man samma misstag som då och tror att man skall förhandla med vädjande kommer det gå åt helvete. Gangsters förstår bara klarspråk. Hoppas att Merkel et consortes läser Applebaum.”
Läs Appelbaums artikel! Den är sannerligen skrämmande och sprider ren okunskap. Bl a det här:
Och detta vidarebefordrar Peter Larsson …
Christer Strandberg!
Inte tycker jag att Ryssland idag är mer aggressivt än Ryssland var under förspelet till andra världskriget. Minns Baltikum! Minns Finland! Ändå valde ”Europa” då fred med Ryssland framför allians med Tyskland och såg kommunismen som en sekundär fråga.
Men idag är tydligen, om jag förstått dig rätt, alliansen med USA viktigare än freden med Ryssland och högerpopulismen en förstarangsfråga.
Bo Persson!
Jag vet inte om Ryssland under Putin är mer aggressivt idag än Sovjetunionen var under Stalin. Jag tror att Putin och hans rådgivare försöker återupprätta det som förlorades då Sovjetunionen upplöstes 1991. Och det med vapenmakt om så krävs såsom i Georgien, Tjetjenien och nu Ukraina. Denna strävan oroar mig och jag ser den som den största faran för ett storkrig i Europa.
Det är inte EU eller USA som står för det hotet enligt mig. Jag är inte för en allians (NATO) med USA och inte heller för några andra band till EU än de Sverige har idag. Högerpopulismen skrämmer mig också för den ligger nära rasismen och därmed är steget inte långt till våld/mord/krig mot de svaga och icke önskvärda. När det gäller antisemitismen så finns den och har funnits (i åtminstone 200 år) i hela östra Europa inkl. Ukraina och Ryssland.
Sedan tror jag inte på förhandlingar med Ryssland och Putin. Putin är en maktmänniska och han och hans rådgivare förstår och respekterar bara maktspråk. Allt annat ser Putin som svaghet. Tror jag …
Christer!
Jag håller inte med dig på flera punkter. Men jag uppskattar att du skriver och särskilt att du lägger till det där sista … Tror jag … Det gör att vi kan diskutera, vilket är A och O i en demokrati.
Christer!
Du missförstod mig. Det var inte vad Sverige skall välja utan ”Europa” som jag skrev om. Och här står det och väger just nu. Alltså fred med Ryssland eller allians med USA. Det vill säga precis som före andra världskriget. Fast det då gällde allians med Tyskland eller fred med Ryssland.
Apropå ”Drang nach Osten”. Jag luftade min oro för den upptrappning av motsättningarna, som drivs av USA och inte ifrågasätts av massmedierna, inklusive public service, i ett mail till Studio ett igår. Enstaka försök till konfliktlösning i form av samtal och koncentration på gemensamma intressen av nedtrappning och samarbete behandlas med misstroende. Upptrappning som metod leder oundvikligen till militärt våld, som USA/Nato har demonstrerat från Jugoslavienkriget till sönderfallande stater och mördade ledare i Mellanöstern. Inte för att jag tror att det hjälper, men jag kunde inte låta bli att säga ifrån till Studio ett:
(Mail till Studio etts redaktion på kvällen den 9 feb 2015)
Knut!
Kommer Expressen nu också att ta upp den gamla striden om Sjostakovitjs berömda sjunde symfoni (1942). Också Leningradsymfonin kallad.
Riktade sig denna symfoni bara mot Hitler eller riktade den sig också mot Stalin? Och vad kommer i så fall dagens skribenter på Expressens kultursida att svara på den frågan.
Med den här länken gjorde Stefan Lindgrens förtjänstfulla sajt ”Nyhetsbanken” mig uppmärksam på rapporten Eu Russia Report Publication
Min tolkning är att författarna kritiserar ”de sina” inte för att ha bedrivit en aggressiv politik gentemot Ryssland, utan för att ha underskattat Rysslands styrka, både vad beträffar politisk ledning och den folkliga motståndskraften.
Så rapporten hycklar. Man visste i EU, USA och och till och med i UK mycket väl vad som skedde vid statskuppen i Ukraina i november 2013. Men man trodde i väst att Ryssland skulle falla ihop som ett korthus på grund av det yttre trycket. Det gläder mig att det som jag kallat ”Operation Barbarossa II” har kört fast på samma sätt som sin föregångare för 73 år sedan.
1934 fanns det långt gångna planer att Frankrike och dess allierade Polen skulle gå in i Tyskland militärt och avsätta Hitlerregimen. Detta hade varit en inblandning i en annan stats inre angelägenheter, både med dagens och dåtidens mått.
Fransoser och polacker hade uppenbarligen sina aningar om vad Hitler skulle komma att ställa till med, d v s minst av allt respektera andra länders inre angelägenheter.
Så borde Frankrike och Polen 1934 ha gått in i Tyskland militärt och avsatt Hitlerregimen?
Anders!
Varför 1934? Slöt inte Tyskland och Polen då en vänskaps- och nonaggressionspakt?
Åren 1935-1936 förefaller mig mer relevanta. 1935 införlivade Hitler Saar med Tyskland och 1936 marscherade han in i Rhenlandet. Om Frankrike och England i det sammanhanget hade tagit till vapen hade det kanske inte blivit något andra världskrig.
Men observera då också att det idag är det närmast motsatta som gäller. Det ryska införlivandet av Krim och den ryska inmarschen i östra Ukraina är inslag i en politik som kanske kan förhindra ett nytt europeisk storkrig.
Då var det Hitler som skulle stoppas medan det idag är NATO. Folkrättsligt eller inte folkrättsligt spelar inte någon roll.
Kanske var det 1933, eller 1934. Men när det inte blev av valde Polen, som då var en hel- eller halvdiktatur, att sluta en non-aggressionspakt med Tyskland. Vi får inte glömma, att trots allt som hänt med Polen, det inte tillhört Europas ”bästa barn” erövrade icke-polska områden 1920-22 från Vitryssland, var med och lade beslag på en bit av Tjeckoslovakien 1938 och var i ständigt bråk med Litauen däremellan.
Bo!
”Det ryska införlivandet av Krim och den ryska inmarschen i östra Ukraina.”
Var det inte en folkomröstning om Krim? Kan du inte utveckla hur ”den ryska inmarschen
i östra Ukraina” gick till.
Anders!
Har det varit två statskupper? Jag trodde att den skedde i februari 2014.
Tommy!
Min poäng i den aktuella kommentaren var att demonstrera att ett och samma beteende i det ena fallet kan vara aggression (Tyskland 1935-36) och i det andra försvar (Ryssland idag). Detta är förstås obegripligt för Aftonbladsvänstern, men torde väl inte vara det på lindelof.nu
Vi är väl överens om att den ryska Ukrainapolitiken just nu skall ses i ljuset av ambitionen att stoppa ett USA/Nato övertagande av Ukraina. Det kan vara svårt att att hänga med i alla de taktiska dragen här. Men vad som är det strategiska målet kan det inte råda någon tvekan om.
Att jag sedan använde ordet ”inmarsch” var för att det inte skulle gå att missa min poäng. Det är ju inte idag inmarsch i samma mening som när vi talar om den tyska inmarschen i Rhenlandet 1936. Men visst är vi väl överens att upproret i östra Ukraina idag är fjärrstyrt från Moskva. Det är t.ex Putin som i Minskförhandlingarna företräder ”separatisterna”.
När det sedan gäller jämförelsen Krim – Saarland så stämmer det exakt. I Saarland 1935 var det också en folkomröstning och i det fallet alltså om ett samgående med Tyskland. Och majoriteten för ett sådant samgående var där ännu mer förkrossande än den nyss var på Krim för ett samgående med Ryssland.
”I S:t Petersburg, som förr stavades Leningrad, och där 1, 5 milj ryssar dukade under vid nazisternas belägring under andra stora kriget, där – märkligt nog således – har en hoper nationalister typ Vitt Iranskt Motstånd samlats tillsammans med ryska fascister, och hyllat Ryssland och Putin.
Snart vill jag att nån reder ut det här. Jag fruktar Ryssland. Fler och fler militärövningar, mer mer vapen.”
Så skriver Ulf Lundell på sin läsvärda blogg (Badgers drift) och jag håller med …
Bo P!
Jag blev orolig att ännu en anti-imperialist börjat slira med formuleringarna och börjat yla med vargarna. För vargarna ylar varje dag i det offentliga samtalet även på lindelof.nu
De stora militära ”insatserna” efter millennieskiftet har varit USA/Natos invasioner/bombningar av Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen, och nu Jemen via deras allierade, Saudiarabien. Drönarattackerna mot än fler länder ska heller inte glömmas.
Resultatet är katastrofalt. Terrorism, misär och enorma flyktingströmmar pressar på mot EU:s gränser. Tusentals flyktingar drunknar varje år i Medelhavet. Tiotusentals USA/Natosoldater är baserade i dessa länder på obestämd framtid, och kaoset blir allt värre. Inte ens USA:s diplomater vågar stanna kvar i dessa ”befriade” länder.
Hur ser unga europeer idag på sin framtid? Ett av svaren gavs av andrepiloten på Germanwings-planet som kördes in i en bergvägg.
Att skylla detta elände på ”Putin” och att beskriva honom som det stora hotet mot Europa är att försöka blanda bort korten och få oss att blunda för vår tids stora och, verkar det, eviga krig. Kriget som affärside?