Jag skräms av Europas “drang nach Osten”

Autobahn-1938

Än är det spöklikt lugnt. En ensam cyklist på en tysk Autobahn påsken 1938. Klar överkapacitet i fredstid … Vad tänkte de svenska turisterna på sin bilsemester i norra Tyskland? Såg de vad som var på väg? Foto: Percy Lundwall

Jag är nu faktiskt rädd för att något riktigt djävla otäckt ska hända i Europa.

Alltför många tecken pekar mot att oförsonligt konfrontativa positioner håller på att låsas fast på många olika områden. Det gäller arbetslöshet och välfärd, det gäller flyktingsituationen i Sverige och hela EU, det gäller islamismen och Syrien, det gäller de synbarligen eviga orimligheterna runt Palestina, det gäller Sveriges förhållande till Nato, det gäller Grekland, det gäller det finansiella systemet och klyftorna som bara ökar, det gäller förstås miljö- och energikrisen. Och! det gäller inbördeskriget i Ukraina. Allt detta håller på att föra vår civilisation mot ättestupa.

Jag nöjer mig här med att nu lägga ut texten lite om spelet runt Ukraina. I praktiskt taget alla nyhetssändningar får vi höra (och se) att kriget i östra Ukraina bara eskalerar. Skurken Putin med sitt glupska Ryssland hotar alla sina västra gränsländer. Det står nu helt klart efter annekteringen av Krim, den ryska infiltrationen med vapen och soldater i östra Ukrainas och kränkningarna mot våra gränser med u-båtar och flyg att Putin är vår tids Hitler och Stalin i demonisk förening. En sådan förstår bara militärt maktspråk. Ger man den galningen (dessutom med Aspergers syndrom) ett lillfinger kommer han att sluka armen ända upp till armbågen. Han hotar hela Europas frihet!

Därför behövs även en revision av andra världskrigets historia. Det var inte västmakterna och Sovjet som tillsammans knäckte Nazityskland, eller bara Hitler (Nazityskland) som startade kriget. Nej, det var de två likvärdiga diktatorerna Stalin och Hitler som tillsammans startade kriget mot den demokratiska världen. Efter att ha ingått nonaggressionspakten (Molotov–Ribbentrop) 1939 kunde de tåga in och ta kontrollen över sina respektive intresseområden; Hitler tågade in i Polen (september 1939) och Stalin i Finland (november 1939). Då förklarade England krig mot Tyskland (varför inte mot Sovjet kan man då kanske undra) och så var det hela igång. Så ska det numera låta om man vill hänga med snacket i de politiska finrummen.

Det här är en tydlig revision av den tidigare allmänt vedertagna bilden av hur kriget startades och avslutades. Om detta har Åsa Linderborg skrivit i Aftonbladet, fått svar av Stefan Ingvarsson svarat i Expressen och svarat på Ingvarsson i Aftonbladet den 6 februari.

Ingvarsson blev mycket upprörd av Linderborgs första artikel som manade oss att visa en smula respekt för Röda arméns exempellösa insatser för att knäcka Nazitysklands krigsmakt under åren 1941–1945. Hon skrev artikeln med anledning att 70-årsdagen av Auschwitz befrielse blivit storpolitik av att president Putin gjorts icke önskvärd vid den högtiden.

Sådant är nu det politiska klimatet i Europa. Man kan inte ens enas om att Förintelsen bör minnas på ett värdigt sätt. Nej, nu ska Förintelsen göras till föremål för dragkamp mellan Ryssland och USA/EU. Det här är i mina ögon närmast antiintellektuellt och ovärdigt våra kulturnationer.

Nazismen var ett politiskt och fascistiskt monster som skapades i Tyskland av de förhållanden som växte efter en oklok fred i Versailles 1919. Tyskland straffades av segrarmakterna med nationell förnedring och ett svindlande krigsskadestånd på 96 400 ton guld, som så småningom – men för sent – skrevs ner. Sovjet var på sena 20-talet ett stort agrarland som genomgått revolution och inbördeskrig och alltså kraftigt försvagat. Stalin insåg hotet från det allt kaxigare Nazityskland på 30-talet och genomförde en grym men trots allt framgångsrik kraftsamling för att stå emot Nazitysklands “Drang nach Osten”. Detta var grundkrafterna i det stora kriget som sedan drabbade stora delar av den europeiska kontinenten.

Vad är det då vi nu ser? Jo, ett kraftigt krisande västblock (USA/EU/Nato) som åter pressar på “nach Osten”. Här finns “Lebensraum”, d v s marknader och resurser att lägga under sig för globala företag och giriga banker. Att det skulle handla om demokratins kamp mot diktaturer är helt uppenbart ideologisk dimma. Detta västblock använder sig ju av alla till buds stående medel för att nå sina mål. Stödet till Saudiarabien och Qatar (världens idag största terrorsponsorer) och överseendet med de öppet fascistiska stridsgrupperna i Ukraina bär syn för sägen.

Djupa motsättningarna inom det ukrainska folket skapades av brutal sovjetisk kollektivisering och folkfördrivningar under mellankrigstiden och nazistkollaboratörernas (Stepan Bandera) utrotningskampanjer mot moskoviter, polacker och judar under den tyska ockupationen 1941–1945. Att rysktalande ukrainare fruktar för sina liv idag är knappast förvånande. De minns ju fascisternas framfart under nazisternas ockupationen och känner även igen den inre fienden (Bandera). Allt bubblar nu upp på nytt och påverkar dagens skeenden.

Kievregimen formerar sig runt den gamla antiryska, antipolska och antisemitiska nationella Banderafronten (talrikast i västra Ukraina) och knyter helt naturligt an till USA/EU/Nato:s “Drang nach Osten”. Ukrainare med rötter i kampen tillsammans med röda armén mot nazister och mot Banderas mördarband (talrikast i öster) kämpar idag för sin överlevnad och kallas allmänt nedsättande för “ryska separatister”.

Som det nu ser ut kommer denna del av det ukrainska folket (15–20%, 6–7 miljoner) att antingen dödas, fördrivas eller förtryckas. De fördrivna kommer att samlas framför allt i södra Ryssland. Frågan är nu, kommer Ryssland att kunna tillåta att detta sker? Är det inte också ett allvarligt hot mot själva Ryssland? Är det i själva verket det som är målet med denna gigantiska militäroperation “nach Osten”? Kan detta leda till något annat än en militär urladdning med kärnvapenmakterna Nato och Ryssland på var sin sida? Vad ska vi ta oss till?

Ja, jag är faktiskt mycket rädd. Inte främst för min egen del. Vi som föddes på 40-talet efter andra världskriget har ju levt den största delen av våra liv. Nej, jag är mest rädd för att våra barn och barnbarn ska ska tvingas uppleva ett nytt vansinneskrig i Europa.

Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: 

  37 kommentarer for “Jag skräms av Europas “drang nach Osten”

  1. Bo Persson skriver:

    Tommy!
    Ja, ibland tar man sig för pannan. I en presentation av en enhetsfront mot ett svenskt medlemskap i Nato – finns att läsa på Clarté-bloggen – har Anders Björnsson en formulering som jag läser som att denna front skall peka ut Ryssland som krigsanstiftaren i Ukrainakriget. Jag menar inte att en sådan front i stället borde peka ut USA/Nato som krigsanstiftaren. Utan att den skall vara neutral i frågan. Alltså oberoende av om det är Ryssland eller USA/Nato som idag hotar freden i Europa, så är vi mot ett svenskt medlemskap i Nato. Och det vore intressant att veta om FiB/K:s styrelse, som engagerat FiB/K i frågan, har något att säga här.

  2. Tommy Sjöberg skriver:

    Bo!
    Tidskriften Folket i Bild har i dom 3 första numren 2015 endast specifikt behandlat Ukraina-konflikten på 2/3-sida i form av en bokrecension av Christer Lundgren. Frågan får väl en dellösning efter FiB/K:s stämma där jag tror att anti-imperialismen kommer att tas upp och konkretiseras. Om inte bannlysningen av “Brunvänstern” tar all intellektuell kraft.

    Håller på att läsa “Pudelns kärna” om Ljugoslavien och Ordfronts haveri. Där behandlas bl.a Sarajevolistan och dess stöd för Nato-bombningar. Tror att listans anhängare spökar även i dagens Nato-debatt. För att vara riktigt noggrann om Nato
    och Europa så rekommenderar jag en annan bok jag påbörjat: “Västerns ekonomiska krigföring 1947-1967” av Gunnar Adler-Karlsson (1970) med förord av Gunnar Myrdal. En pocketutgåva, reviderad och populariserad version, av författarens internationellt uppmärksammade doktorsavhandling “Western Economic Warfare 1947-1967” från 1968.

    Allt verkar vara möjligt i offentlig debatt när det gäller att ställa Putin och Ryssland vid skampålen. T ex, man har redan påbörjat historieskrivningen om Ukraina 2013 med att börja med den s.k annekteringen av Krim, inte med statskuppen i Februari 2014. Det påminner om när man skulle ha rättarting mot Röda Khmererna 1975-1979, då fick man absolut inte behandla
    USA:s bombningar 1970.

  3. Bo Persson skriver:

    Christer!
    Även om vi är överens om att Ryssland inte är särskilt snyggt, så har vi frågan om vilka resurser – och i det här fallet särskilt militära resurser – ryssarna har. Och svaret på den frågan är att ryssarna, mellan tummen och pekfingret, står för mellan 5 och 10 procent av världens samlade rustningar medan USA/Nato står för mellan 60 och 70 procent.

    Så vad kan ryssarna göra utom att ställa till så mycket djävulskap i Ukraina att amerikanarna föredrar att backa och ge upp sina planer på att dra in Ukraina i Nato? Och är det i så fall inte ett bättre alternativ än ett storkrig i Europa med regimskifte i Moskva som yttersta mål. Vi vet ju hur den amerikanska regimskiftesagendan har slagit i Mellanöstern. Vad är det som talar för att den skulle slå bättre i det ryska fallet?

  4. Christer Strandberg skriver:

    Så sent som 2010 förekom organiserat samarbete mellan Nato och Ryssland, men efter Syrienkonfliktens inledning där Ryssland vägrade låta FN gå in och stoppa det hela i sin linda, har som bekant relationerna avsevärt försämrats och efter annekteringen av Krim och striderna i östra Ukraina blivit frostigare än någonsin.

    Att såsom flera bloggare här gör, lägga skulden för denna utveckling på Nato, känns inte trovärdigt. Det är uppenbart att Ryssland under Putin blivit alltmer aggressivt och hotfullt mot sin omgivning. USAs förehavanden i Mellanöstern har gynnat utvecklingen av terrorism istället för att minska denna (Att de nu hjälper till att bekämpa IS från luften är dock troligen nödvändigt). Men jag upplever inte att USA/Nato hotar freden i Europa. Det gör däremot Ryssland.

    “I linje med president Obamas strävan att förbättra relationerna med Ryssland (reset), har Nato haft konsultationer med Ryssland om det nya konceptet och inbjudit Rysslands president Dmitrij Medvedev att delta i ett anslutande möte i Nato-Rysslandsrådet i Lissabon, vilket denne accepterat.” (Utrikespolitiska Institutet 2010)

  5. Anders Persson skriver:

    Våra liberala journalister är inte alltid så klipska. De verkar för övrigt rikta sig mer till sina husbönder än till vanligt folk. Se t.ex. Håkan Holmbergs ledarstick i går:

    Hade Putin förbjudit konferensen hade han fått på fan för det. Dessutom får Front National sina fiskar varma för att de inte deltog. Holmberg nämner inte att Sarcozys respektabla parti ju har samma icke-fientliga inställning emot Ryssland som Front National!

  6. Bo Persson skriver:

    Christer!
    Jag hade förstått dig om Ryssland idag hade stått vid Rhen. Men idag är det ju tvärtom Dnjepr och Don som närmast hägrar, men inte för Ryssland, utan för USA/Nato. För tjugofem år sedan stod de ansikte mot ansikte vid Elbe.

  7. Anders Persson skriver:

    Lång och intressant artikel från vårt östra språkområde om Tyskland och Europa.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.