Jag skriver över ditt ansikte


Bokomslag, Albert Bonniers förlag 2022

DET HÄR ÄR en bra bok. Egentligen är det många böcker i en och samma bok, kanske rentav fyra stycken. Men, med den erfarna och skickliga författaren Anna-Karin Palm får alla trådarna plats i en och samma roman. Romanen är upplagd som en dagbok, med korta sekvenser och minnesbilder. Jag har vanligtvis svårt för det formatet. Det brukar vara svårt att skapa helhet, gestaltning och spänning; det tenderar att bli lite torrt och trådar hänger inte ihop. Men icke så i denna roman. Många trådar blir det och spännande är det.

Alzheimer
En tråd handlar om en dotters berättelse om mammans insjuknande i Alzheimers sjukdom. Läsaren får följa förloppet från tidiga symptom till slutet. Den tråden är rik både på fakta och känslor.

Alzheimer är vår tids stora folksjukdom. Den drabbar den sjuke och den drabbar nära och kära. Anna-Karin Palm beskriver båda delarna med stor konkretion och värme; de första tecknen när mamma (kallas genomgående ”du” eller ”mor”) börjar tappa vardagsord, som broccoli. Sedan får läsaren följa hur pappan, kallas ”far”, och barnen steg för steg får ordna och lägga tillrätta, ta mer och mer ansvar för vardagsbestyr: påklädning, mat och hygien.  Vi får följa med hela vägen till slutet på ett demensboende.

Många är vi som är personligt bekanta med sådana processer och vi kan nuförtiden läsa om dem. Palms skildringar av moderns demenssjukdom och de anhörigas vedermödor liknar väldigt mycket de som Philomène Grandin skriver om i sin bok om pappa, den kreative Izzy Young, recenserad här på lindelof.nu för ett tag sedan.

Den här gången skriver en dotter fram en mycket kreativ mamma som trots förvirring inte förlorar sin personlighet. Slutet är gripande. Det skildras med stor värme och många känslor. ”Det fanns så mycket kärlek”.

Vuxenutbildning som språngbräda
Den andra tråden handlar om en kvinnas ihärdiga strävan, från fattig jänta i norra Hälsingland till en yrkeskarriär som läkare i rikets huvudstad. Den tråden är en fin skildring av vuxenutbildningens frigörande roll i ett svenskt folkhem på toppen av sin förmåga.

Mamman föds 1930 som äldsta dotter i en stor familj i Hälsingland. Hon går sex år i folkskola och lämnar skogarna i norr när freden kommer till Europa. I Stockholm finns det jobb och nöjen och författaren anar att mamman har en bra tonårstid i huvudstaden. Många friare finns det. En av dessa är en flygare som omkommer i en olycka. Senare gifter hon sig med en polis och 1954 får de en son. I slutet av 1950-talet i Tierp händer något komplicerat – som jag återkommer till.

Anna-Karin föds 1961 och de flyttar till Stockholm. När Anna-Karin börjar skolan 1968 gör mamman det också. Nu påbörjas ett kunskapslyft av stora mått. Först ska högstadiet läsas in, sedan gymnasiets naturvetenskapliga gren och därefter den långa läkarutbildningen. Det går. Det finns studielån. Det finns en vilja och föräldrarna är duktiga på att trolla med små medel. Det sys, stickas, lappas och lagas kläder. Det lagas bra mat av billiga råvaror, det hämtas klädkartonger från släkt och vänner.

När den akademiska examen är klar är familjen en annan. Nu passar mamman på att knapra på det kulturella kapital som tidigare varit förbehållet överklassen; klassisk musik, estetiska intressen, privatskola (Waldorf) till barnen. Och tilltalet till föräldrarna är ”mor och far”. Märkvärdigt, tycker släkten, och mamma håller med. Det är märkvärdigt och märkvärdigt ska det vara, också för sådana som oss. Det är förstås en strålande bragd att dra sig uppåt på det sättet. Men mor glömmer inte sitt ursprung utan ägnar mycket tid åt sitt yrke, sin familj men även åt samhällets olycksbarn. Hon engagerar sig i kommunpolitiken. Det är en strålande framgångssaga.

Snövit och spegeln
Men det finns en tredje tråd i boken; det finns en annan sida. Författaren läser vid mors dödsbädd ur Korinterbrevet hur människor ser på ”ett dunkelt sätt” och hur vi sedan kommer att se helheten ”ansikte mot ansikte”. Boken om mor innehåller dunkla sidor. Det ena mörkret handlar om moderns narcissism, den påträngande driften att alltid tävla, inte minst mot sina döttrar. Som i sagan om Snövit framhäver hon sig så fort hon kommer åt. Hon när en bild inom sig att vara mer åtråvärd än alla andra, inklusive sina egna flickor. Mor är vacker och magnetisk, hon liknas vid Elizabeth Taylor och alla andra sköna skådespelare från den tiden. ”Du drog åt dig blickar, och du kunde bära både blickarna och kreationerna”. Det var inte bara Snövit som hade bekymmer med sin mammas narcissism, författaren nystar grundligt i detta problematiska tema. Det finns spänningar och ilska mellan mor och dotter. Men mor är också generös och devisen från Korinterbrevet, ”störst av allt är kärleken” bildar ändå ett grundackord, i alla fall ett slutackord.

Beundrad mamma alltså, men även en mamma som inte kan hålla sig ifrån att utkämpa felaktiga strider med fel generation, sina döttrar.

Skandalen i Tierp
Det andra dunkla i spegeln är något som händer i början av 1960-talet. Mor är gift med en polis, de bor i Tierp, de har en son och hon blir gravid igen, men det är inte sonens far som är far till den lilla människan som nu finns i hennes mage. Eller hur är det? Egentligen? Detta trauma är bokens crescendo och författaren och mor, återkommer gång på gång till vad som egentligen hände där i Tierp. Läsaren blir inte heller riktigt klok på vad som skett. Hur är det med dopattesten? Där delar ju nyfödda Anna-Karin efternamn med sin bror. Men min pappa är ju en annan? Är det läge för ett DNA-test? Det hela är rörigt och skapar en stämning och en spänning som för tankarna till en thriller.

Kuriosum: För ett tjugotal år sedan skrev jag en kriminalroman om en skandal och ett trauma som utspelar sig just i Tierp vid slutet av 1950-talet. En polis och en vacker lärarinna är huvudpersoner. Min berättelse och Palms bok hänger förstås inte alls ihop, men det känns som att orter som Tierp passar bra som en arena för dramatiska berättelser.

Min bok är en hitte-på-bok, men Anna-Karin Palms bok skildrar riktiga händelser och en del blir ändå kvar i den dunkla spegeln. Det är svårt att inte se likheter mellan Palms bok och Gunilla Boëthius bok En livslång hemlighet, även den recenserad här på lindelof.nu.

De handlar båda om mammor med liknande personligheter, dunkla hemligheter och faderskap.

Sammanfattning
Som framgår menar jag att det är en bok med många trådar och att författaren skickligt väver samman dem till både en varm och spännande helhet. Något att klaga på? Eftersom jag är bekant både med ”Tierpsvärlden” och ”hälsingevärlden” (författarens benämningar) blir jag mer än nyfiken att veta mer. Men en sådan iver tar författaren ingen hänsyn till. Detta är en roman och ingen biografi. Det är ingen sjukjournal och inget polisprotokoll. Det är en roman. Därför finns heller inga namn utskrivna. Det är en ”mor” och en ”far” och en ”syster” och en ”bror”. Så ska förstås en roman skrivas och därigenom blir den angelägen för många.

... är läst 451 gånger!

  1 kommentar for “Jag skriver över ditt ansikte

  1. Dan Kotka skriver:

    Utseende kan behärska tankar om sig själv. Moder blir ett objekt för sig själv. Tragik som sätter spår i barns sinnen. Omogenhet är vuxnas svarta sida och kan ta sig andra uttryck än med utseende likaväl.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.