Före den 24 februari 2022 trodde jag inte att ryssarna skulle låta sig provoceras till en stor militär invasion. Jag hade fel. Det är alltid djävligt dumt att låta sig provoceras. Nu tror jag inte heller att USA/Nato ska anfalla ryssarna i Ukraina med sin fulla militära kraft. De vet att det kan leda till en total blowout för de flesta av oss, och att de dessutom riskerar att förlora denna kraftmätning. Det skulle inte nödvändigt innebära kärnvapenkrig, det kan bli ett världskrig med alla andra förödande massförstörelsevapen, vilket ändå skulle betyda slutet för en civilisation.
Det känns också som om att allt är sagt i frågan om kriget i Ukraina; Västs Natoexpansionspolitik, den USA-dirigerade kuppen i Kiev 2014, de nazistiska inslagen i samma kupp och i Ukrainas krigsmakt, kriget mot Donbass som började 2014, den olagliga annekteringen av Krim, oviljan från Väst att förhandla, mediernas underlåtenhet att skildra och analysera helheter, Västs infama demonisering av Ryssland och Putin, den för Europa förödande sanktionspolitiken mm. Allt detta har diskuterats fram och tillbaka här på lindelof.nu, och på flera andra ställen förstås, utanför etablissemangets politiska revir. För den som alltså vill anstränga sig och röra sig aningen utanför den officiella boxen är det fullt möjligt att få del av den sannare bilden. Fortfarande kör dock västmedierna sitt auktoritära race, som dock nu sakta spricker.
Kriget är grymt, vem kan förvåna sig över det? Alla närgångna skildringar av uppgivna plågade civila mitt i ruinerna efter bombardemang från olika håll, men som undantagslöst skildras som specifikt rysk terror, står mig upp i halsen. Inte för att ryskt artilleri är mindre dödligt, utan för att ukrainskt våld döljs, ja till och med glorifieras. Det är inte solidaritet eller medkänsla med människor medierna sysslar med här, det är propaganda för att kunna stampa fram mer pengar och vapen och förlänga kriget i Ukraina mot Putin.
Ukrainas situation blir allt mer tragisk. Kanske så många som 100.000 unga män har stupar och landet slås bokstavligen i spillror för att Västvärlden med USA/Nato/EU/GB i spetsen bestämt sig för att ta kontroll över ryska naturrikedomar (via en lydregim i Kreml).
Det trots allt hoppfulla
Men, under förutsättning att USA/Nato inte går in med trupper i Ukraina – i stor skala – och möter ryssarna direkt i luften och på marken, så skulle kriget snart kunna få ett slut. Ukraina är helt utarmat ekonomiskt och militärt. Snart har de hyperinflation, inte längre ljus och värme, och vintern står för dörren.
Jag tror att det är där de nu står. Antingen marscherar USA/Nato (i någon mening) in med flygbombning, robotangrepp och soldater på marken i massiv skala, eller så drar de sig tillbaka.
I alla fall spricker nu Västvärldens propagandabild av kriget sakta upp. Förhållandena i USA, Europa och även Norden går stadigt mot politisk och ekonomisk kollaps. Allt fler kommer att se sig omkring och se sambanden, även om etablissemanget investerat all sin prestige i vapenstödet till Ukraina. Idén om att det går att bygga en ekonomisk mur mot Ryssland och Kina är en galen idé. Västvärldens sanktionskrig skapar ju recession och depression i Europa. Varför inte öppna upp handeln igen och göra rimliga affärer med ryssar och kineser. Tyskland verkar ha insett att det är deras enda chans (Scholzs Kinares). Men USA driver på och kanske är det redan för sent. Och vem tror att klimathotet minskar för att vi klipper de ekonomiska banden med Ryssland?
Men alltså, jag inbillar mig att starka krafter i USA trots allt vill undvika ett storkrig med Ryssland och vill sätta stopp för Ukrainastödet och få Kievregimen att börja förhandla med Ryssland. Jag hoppas innerligt att jag har rätt denna gång.
Foto: Ett fredligt ukrainskt jordbrukslandskap.
Jag önskar Knut L har rätt. Slut på kriget inom överskådlig tid, men jag ser ingen sån utveckling. Tvärtom, USA har satsat så mycket pengar 70 miljarder dollar hitintills på Zelenskyj. Och har man satsat så oerhört mycket på ett projekt finns det en stark orsak. Orsaken är att använda ukrainare som kanonmat för att få ”regimechange” i Moskva. Man talar till och med om att det finns en ”rysk skuggregering” utsedd.
USA kommer inte låta ryska federationen vinna kriget med andra ord. Och tyvärr ser jag en Vietnamutveckling (Sydvietnam 1962-1975) i Ukraina. I olika trappsteg som i Sydvietnam enl ovan, och nu har man kommit till att ha ”amerikanska inspektörer på plats i Ukraina”, officiellt för att ”kolla upp var amerikanska vapensändningar hamnar med tanke på korruptionen i Ukraina”. Men uppgiften är nog att se hur läget är för en invasion med rumänska och polska trupper inflätade med amerikanska combatsoldater, alternativt reguljära USA-trupper.
Nej det kan inte vara möjligt ropar en röst i mig, jag hoppas rösten är klokare än vad jag tror. När jag skriver det här känns det som min farhåga haltar eftersom en direkt konfrontation USA Ryssland vore en katastrof utan dess like.
Slutsats: det kan gå hursomhelst, en förvirrande känsla är vad det är. Ingen vet vad som verkligen diskuteras i stängda rum.
Se till grundförutsättningarna på marken (och även i luften). Det är naturligtvis inte en slump att Natos stridskrafter i luften inte används i det pågående kriget. Riktigt så korkade är inte amrisarna att de söker framtvinga luftstrider med riktiga piloter från Nato-länderna. Britterna kanske inte skulle vara främmande för detta, men…
Vad som från början (d v s för drygt 20 år sedan) var provokationer och olaglig (för att tala som vår vän Jan Arvid G) infiltrationsverksamhet har nu hamnat en bit på vägen mot ett allt varmare krig. Svårigheterna med att ansluta Ukraina till Nato har visat sig svåra att övervinna, men på vägen har Finland och Sverige fallit som mogna frukter i Uncle Sams knä! Alltid något sa fan när han såg Åmål.
Säkerhetsläget i Europa har ändrats radikalt, men det beror inte på 24 februari utan läget har skärpts under ganska så lång tid. Våra nordiska Nato-ansökningar påverkar givetvis detta. Enligt min mening knappast till det bättre men vad som skapas på längre sikt är naturligtvis nu synnerligen osäkert.
I brist på säker information får vi hålla oss till hoppet, det sägs ju vara det sista som överger oss!
Henry Kissinger lär i ett anfall av klarsyn ha yttrat:
”It is dangerous to be Americas enemy, but it is deadly to be Americas friend.”
Vare sig han sagt det eller ej, så är det sanna ord som borde betänkas av representanterna för våra riksdagspartier (alla!) som tävlar om vem som vill skicka mest vapen till Ukraina och lägga sig platt för USA/Nato.
Jag ser för min inre syn våra höghus här i Bergsjön, sönderskjutna och utbrända som de exempelvis i Mariupol. Utan vatten och värme står vi där utanför entréerna och gör upp små eldar och försöker tillaga mat, som vi i bästa fall har kommit över.
I Sverige tycks man tro att USA:s krig bara drabbar andra länder, som Ukraina, Irak, Libyen, Afghanistan, Syrien. Ja, vi kan sluta uppräkningen där.
Men vem säger att Sverige och Finland inte kunde bli uppmarschområde för USA-imperialismen i deras strävan att störta Rysslands regering, då Ukrainaäventyret slutar med rysk seger, vilket det kommer att göra.
Här ska vi öppna famnen för USA-baser och kärnvapen. Och att finnarna, efter fortsättningskriget på Tysklands sida mot Sovjetunionen, inte har bättre vett är fullständigt obegripligt.
Betänk Nigel Farages ord i EU-parlamentet: ”If you poke the Russian bear with a stick, he will respond”.
Vad man än anser om den ryska så kalladee militära operationen, så är en sak för mig helt klart; i och med Kievkuppen, upprustningen av Ukraina och dess fientliga politik, styrd från Washington, så visste dom militära bedömmarna – efter att ha manglat och tröskat Minskavtalet under åtta år, utan stöd från EU,väst eller USA att konflikten var oundviklig. Och som ryssarna sagt efter WW2; att nästa invasionsförsök, krigshandlingar kommer inte föras på rysk mark.
Vi får inte glömma Natos expansion, ensidigt uppsagda missilavtal, provokativa krigsövningar längs ryska gränsen och i Svarta havet, mer än 1000 sanktioner, lögner och förtal. USA/Nato har sökt och bäddat för denna situation, som varit en konflikt ända sedan 2014, ja, egentligen mycket längre tillbaka i tiden.
Ryssland lämnar Cherson, jag läser det på RT som jag enkelt når eftersom jag befinner mig i USA och där finns RT helt öppet.
Ryssland överger alltså huvudstaden i en av fyra oblast (län) som man annekterat. Frågan är om det har något samband med valet i USA.
Anatoly Piontkovsky förutsåg att Ryssland inte skulle klara av att hålla Cherson, och om man tvingades överge Cherson skulle detta innebära början till slutet för Putin. Piontkovsky fick rätt i sin första förutsägelse, vi får se om han får rätt i även den andra.
Lite off-topic, men ändå relevant. Jag umgicks mycket med Slava, en framstående rysk astrofysiker, elev till den store Ginzburg (Nobelpris i fysik 2003) under symposiet i Stellenbosch utanför Kapstaden för två veckor sedan. Slava bor sedan länge i Tyskland, men har till helt nyligen haft sin vuxne bonusson kvar i Moskva. Jag frågade Slava om han höll kontakt med rysk vetenskap. Han fnös: ”Putin har kört rysk vetenskap helt i botten”. Efter att ha rest runt till de flesta vetenskapscentra i Ryssland kunde jag inte inlägga några protester. (Slava säger aldrig ”Putin”, utan ”Putler”.)
Visst kommer kriget att ta slut någon gång, och då finns en berättigad fråga. När så sker, i vilket tillstånd befinner sig vår sköra och klimatkänsliga planet? Och är våra civilsamhällen reparerbara inom överskådlig tid, för kommande generationers livskvalité? Kommer vi att nå fred där människan inser att vårt destruktiva levnadsmönster i västvärlden inte kan fortsätta på den inslagna vägen, där maktens arrogans över utvinning av råvarutillgångar anses vara enda förutsättningen för våra levnadsvillkor.
Dessvärre, råder just nu ingen fredsaktivitet från folkdjupet i mening att förhindra makten varhelst den finns, inom demokratiska församlingar eller hos vapenfabrikörerna, medels genom cyniskt brutala krig ”värna” om planetens livsbetingelser.
I denna destruktiva ordning står ett splittrat USA som är en ledande aktör inom Nato, vars inflytande också består av särintressen utanför vår demokratiska kontroll. Och när dessutom FN:s funktion i fredsbevarande syfte reducerats till en tandlös gammal tiger, då är det riktigt illa.
Och till dessa världsomspännande Natos kärnvapenbestyckade stater, önskar Sveriges politiskt valda att vi ingår, utan att medborgarna givits inflytande genom föregående upplysning eller debatt. Därtill har vi en högerregering som bygger sin regeringsställning med stöd av deras mest avskydda parti. Märkligt!
Tillsammans utifrån hur läget är, blir jag fundersam över hur framtidens fred skall utmynna i något hållbart att lita på.
Jag tror att många med mig i sin egen lilla värld söker efter möjligheter till en positiv riktning att luta sig mot.
.
Önsketänkanden, förvirring, och att vi ska hålla oss till hoppet är teman för bloggen och kommentarer (Knut L, Dan K och Dennis Z).
Vad gäller Finland (Bert H) kom deras intresse för Nato som en total överraskning för mig, och jag antar för de flesta andra. Under en lunch i Stellenbosch, med stort internationellt inslag, en kuban till vänster om mig, med spanjorer, italienare och sydafrikaner också med vid bordet, tog jag upp just den tråden om Finlands ansökan om medlemskap i Nato. Mitt intryck var att det kom överraskande för alla vid bordet.
Eftersom jag var medarrangör av symposiet, insisterade jag på att vi skulle ha åtminstone en inbjuden person från Ryssland (boendes och aktiv i landet), och så blev också fallet.
Vid en stor men enkel middag arrangerad av de sydafrikanska värdarna, satt min ukrainska hustru bredvid en svart sydafrikan och pratade. När han bröt upp från bordet sa han spontant ”Slava Ukraina”.
Det är uppenbart att Ryssland är väldigt illa ute. Jag har hela tiden tyckt att detta krig har stora likheter med Irakkrigen. Där lurades Irak i en fälla när de invaderade Kuwait. Sen var det fritt fram för USA att ingripa och först driva ut Irak från Kuwait, därefter utsvältningen under ett antal år för att slutligen slå in den sista spiken med ett nytt krig.
Vi ser en liknande utveckling i Ukrainakriget även om det i detta fall främst är ukrainska legosoldater som håller i vapnen. Ryssland tycks vara väldigt illa ute. De är på väg att drivas ut ur Ukraina, men frågan är vad som händer sen. Kommer Ryssland att implodera en gång till? Kommer Ryssland att förvandlas till en USA-vasall? Kan Kina acceptera en sådan utveckling eller kommer man att skynda till Rysslands hjälp innan det är för sent? Eller ser Kina USA:s totala seger i Ryssland som oundviklig och tvingas acceptera den ytterligare inringning och förlusten av en viktig råvaruleverantör som det skulle innebära? Det vore i så fall en enorm katastrof för Kina, ty de är väl medvetna att USA ser dem som huvudfiende då det gäller att behålla världsherraväldet.
Såvitt jag förstår är fred inget alternativ för USA, och det är de som sätter dagordningen i den värld vi lever i. Allt annat är önsketänkande.
Det är fascinerande att se hur ”soffgeneralerna” vid varje vändning av Ukrainakrigets böljor tänker att nu är det ”slut på Putin”. Om man nu, som jag, äger låga kunskaper i krigets lagar, så kan man åtminstone av att läsa historia, lära sig att varken krig eller andra processer alltid följer en rak linje. Det är ”det där med” skillnaden på taktik och strategi bland annat.
Det känns som om jag redan påpekat det en gång?
Eftersom jag nu inte är krigsexpert håller jag mig till Scott Ritter, Brian Berletic och en del andra. Eller skall jag lita på Sveriges ÖB och liknande som anser att vi kommer att bli trygga i famnen på det döende imperiet?
Bertil C!
Jag vet inte vilka du avser med ”soffgeneralerna”. Jag citerade Piontovsky, som har ryska som modersmål och stort kontaktnät. Jag har inte gjort någon egen bedömning.
Jag har vidare svårt att förstå vilka djupgående kunskaper om militär strategi som krävs för att läsa innantill på RT att rysk militär överger Cherson. Eftersom staden föll i ryssarnas händer redan i början av kriget, och dessutom är den enda provinshuvustad man lyckades erövra, så är det knappast någon överdrift att kalla det fiasko.
Jag förstår inte varför du fortfarande lyssnar till Scott Ritter. Alldeles i början av kriget utvecklade han, tillsynes mycket sakkunnigt (för en amatör som jag), hur Ryssland skulle krossa Ukraina militärt inom en vecka. En s k sakkunnig som gör en så enastående felbedömning skulle jag inte lyssna till. Jag skulle snarare räkna in honom i skaran ”knäppgökar” som dagligen bombarderar mig med nya revolutionerande fysikaliska teorier.
Slutligen, ”Moon of Alabama” läser jag regelbundet. Han gjorde, såvitt jag minns, inga klavertramp i Ritter-klass. Hans senaste analys är intressant, även om han naturligtvis försöker hålla modet uppe om den multipolära värld som även du drömmer om, med axeln Iran-Ryssland-Kina.
Jag är på väg hem från en långresa. Imorgon kväll kommer jag att sitta på balkongen med min hustru, lyssna på patriotiska ukrainska sånger, och fira den historiska segern i slaget om Cherson. Kan bara beklaga sajtens ”ryssar” att ni inte också kan fira.
Vad Cherson ser ut som efter ryska reträtten från västra stranden där huvudstaden i oblast Kherson ligger är att staden lämnades p g a av svårigheterna med dammen Kharkov, dammen skulle kunna dränka staden med enkla angrepp med Himarssystemet eller av sabotageangrepp från floden Dnepr när som helst. Därför evakuerades befolkningen under en månads tid till andra delar av regionen Cherson och andra orter som ryska federationen behärskar.
Tabloidpressens avlövar Putin till en XX person, istället för en vanlig ”knegrare” som tänker på 1) soldaterna 2) befolkningen. Vad krigsplanen i övrigt kommer gå ut på vet ingen utomstående. Att Cherson skulle markera något slags slutpunkt verkar inte ligga i ryska intressen. Snarare kommer besked om inriktningen av kriget i senare delen av november när jorden landskapet tillåter nästa steg. Det är väl så långt man kan avläsa att ukrainarna är skeptiska till reträtten lite till mans i olika intervjuer gjorda efter ryska reträtten i torsdags. Många tror att det finns en medveten plan att gå vidare för Ryssland. Östra stranden av Dneprfloden vätter mot Krimhållet. Gissningsvis kommer det området att förstärkas, annars blir Krim hotat av ukrainska missiler.
Mats L!
Är du inte lite väl snabb med att ”sälja skinnet innan björnen är skjuten”. Såvitt jag kan förstå har inte Ukraina skördat några egentliga framgångar i det här olyckliga kriget. Man har ju förlorat mark och de framryckningar man gör beror ju på att ryssarna godvilligt drar sig tillbaka för att spara människoliv. ”Slaget om Cherson”? Vilket slag? Och på vilket sätt ”historisk”? Du verkar helt fångad i ”den ukrainska bubblan” och utan förmåga att se det större skeendet (som faktiskt Jan Myrdal ofta hade en förmåga att fånga upp – även om han givetvis också gjorde stora felbedömningar). Ska man jämföra Scott Ritter med dina sagesmän och källor kan jag knappast se att han skulle vara någon knäppgök (däremot har han inte förmåga att läsa tankarna hos den ryska ledningen och hur man resonerar). Jag kan knappast se att vare sig hans eller överste MacGregors resonemang om styrkeförhållandena i kriget skulle vara felaktiga och jag är övertygad om att om ryssarna verkligen lade manken till skulle man köra över Ukraina på kort tid – men givetvis med stora egna förluster. Missilattackerna mot Ukraina har ju ganska tydligt visat vad som händer när ryssarna lägger in en växel till…
Du och din hustru ska lyssna på ”patriotiska ukrainska sånger” … skänk då också en tanke åt alla de ukrainska soldater som i onödan har fått offra sina liv för sin regerings (och västmakternas) blinda ambitioner! Och vad gäller att inte jag (som en av sajtens ”ryssar”) får fira … jag avvaktar nog ett tag innan jag drar några slutsatser av det aktuella skeendet.
Mats Larsson!
Mot bakgrund av…
– fem miljarder dollar från USA för samhällspåverkan före kuppen;
– kuppen 2014 med västlig inblandning;
– sabotage av Minsk-avtalet;
– åtta år beskjutning av östra Ukraina för att dra in Ryssland;
– USA-betalda lab i Ukraina för biologisk krigföring;
– Nato-närvaro i Ukraina för materiel och utbildning hela tiden efter 2014;
– tjugo år av Natos utvidgning och krigsförberedelser;
– avvisandet av Rysslands förslag i säkerhetsfrågor i december 2021
… ber också jag att få räknas till sajtens ”ryssar”.