Jag var emot, men nu är jag för EU

Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer och Frankrikes utrikesminister Robert Schuman lade grunden till EU genom Kol- och stålgemenskapen som undertecknades 1951. Läs mer i Populär Historia

ag röstade nej såväl i folkomröstningen 1994 som 2003. Jag erkänner dock att jag i det förstnämnda fallet inte var helt bergsäker. Och efter resultatet av den omröstningen tänkte jag närmast som gammal idrotts-freak att jag skulle vara en god förlorare, gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen. Det innebar inte på minsta sätt att jag ”skämdes” för att jag hade röstat nej.

Jag jobbade då som facklig redaktör, och när Sverige hade varit EU-medlem i 13 år, 2008, hände något som gjorde mig heligt förbannad. Det var den s k Laval-domen i EU-domstolen. Min ilska och besvikelse blev extra stark eftersom EU:s generaladvokat, som var föredragande i ärendet, hade haft en annan uppfattning! Han ansåg att de stridsåtgärder som svenska fackliga organisationer tillgripit var tillåtna – eftersom de var tillåtna enligt svensk lag, och detta var inget som EU skulle befatta sig med. De som vill hävda att domstolens utslag berodde på en saklig, juridiskt objektiv bedömning av fallet pratar strunt. Naturligtvis låg det i grunden politiska värderingar bakom. En ironisk tanke som slog mig var ”vad tänker de socialdemokrater och LO-företrädare nu, som stod på ja-sidan i folkomröstningen? De hävdade ju att ’den svenska modellen’ var något som EU aldrig skulle tillåtas tumma på”.

Jag var personligt bekant med EU-motståndaren Sören Wibe och hade velat fråga honom ”det här var väl ungefär vad du befarade före EU-inträdet?”. Tyvärr hann jag aldrig kontakta honom innan han hastigt och tragiskt gick bort 2009.

Nåväl, någon allvarlig negativ effekt på den svenska arbetsmarknaden tror jag inte domen har haft. Detta gäller ännu mindre efter att riksdagen 2017 på initiativ av regeringen Löfven rev upp den s k Lex Laval som varande helt obehövlig.

Bokomslag

Sverige ut ur EU
I april gav Oktoberförlaget ut antologin ”Sverige ut ur EU”. Jag besökte det möte där boken presenterades och köpte den.

Så här långt känner nog de flesta av den här bloggens läsare tillfredsställelse. Nu ska jag dock göra er besvikna och berätta att jag i dag tillhör den (visserligen knappa) majoritet av folket som tycker att vi ska vara kvar i EU. Jag ställer mig alltså inte bakom parollen ”Sverige ut ur EU”. Typiskt nog är det dock bara cirka 15 procent av folket som gör det, eftersom så många som en tredjedel är osäkra i frågan.

Låt mig förklara hur jag kommit till denna slutsats.

Oktoberförlagets bok imponerade inte nämnvärt på mig. Jag tyckte det var mest gammal ”vänsterskåpmat” från 70-talet, något som jag i dag granskar mycket mer kritiskt än jag gjorde då. Men på mötet berättade en kvinna hur hon ofta blev bemött när hon delade ut EU-kritiska flygblad: ”EU är ändå ett fredsprojekt”, var den vanligaste invändning hon mötte.

EU som fredsprojekt
Nu hör jag en stor fnysning från EU-motståndare, som gärna drar fram EU:s skuld till den jugoslaviska tragedin. ”Fredsprojekt, pyttsan!”

Men EU som organisation var mig veterligt inte inblandad vare sig i det ödesdigra och alltför snabba diplomatiska erkännandet av Kroatiens självständighet 1992 eller bombningarna av Serbien 1999. Bara för att en majoritet av EU:s medlemsländer också är anslutna till NATO får vi inte blanda samman de två organisationerna, för att ta det sistnämnda exemplet först.

Erkännandet av Kroatien 1992 var förvisso ett klavertramp. Det hade varit mer logiskt att bara erkänna Slovenien, där knappast några militära strider förekommit. Det är märkligt att omvärlden inte lyssnade mer på den bosniakiske ledaren Izetbegovics vädjan: ”Var inte för snabba med att erkänna Kroatien! Gör omvärlden det, kommer krig att utbryta även i Bosnien.” Som bekant fick han rätt. Hur stor betydelse omvärldens klavertramp hade kommer vi aldrig att få veta.

Men EU spelade en perifer roll i detta sammanhang. Sverige erkände också Kroatien snabbt – trots att vi då alltjämt stod utanför EU. Sveriges erkännande var extra anmärkningsvärt, eftersom det var i stort sett första gången Sverige erkände en regim som i det läget knappast hade full kontroll över hela sitt territorium.

En del vänsterdebattörer hävdar ändå att EU och USA-imperialismen visst var de som drev fram Jugoslaviens upplösning. Det påståendet är uttryck för okunnighet om landets historia – men den diskussionen förtjänar en egen artikel, och jag lämnar det ämnet just nu.

Åter till frågan om EU som fredsprojekt. Vi måste gå tillbaka till 1950 och grundandet av EU:s föregångare, Kol- och stålgemenskapen (som det egentligen hette).

Många vänsterdebattörer tror att borgerliga politiker är i grunden onda människor, som bara vill djävlas med arbetarklassen och alla som har det svårt. Jag delar inte denna enögda och fantasilösa uppfattning. 1950 låg större delen av Europa ännu i ruiner. Den franske premiärministern Schuman och den västtyske förbundskanslern Adenauer visste därigenom mycket väl att deras tvivelaktiga företrädare under den närmast föregående mansåldern – inte en, inte två, utan tre gånger – låtit sina länder ”umgås” genom att skicka ut blomman av sin manliga ungdom att slakta varandra. Även om de var borgerliga, tror jag att de faktiskt hade en mänsklig tanke att det måste finnas trevligare sätt för deras länder att umgås. Det tror jag var huvudskälet till gemenskapens bildande, som sen har utvecklats och utvidgats till EEC, EG och EU. Och vi måste väl ändå medge att detta fredsprojekt varit lyckosamt – att några EU-länder i dag skulle börja kriga mot varandra måste anses som en totalt absurd tanke.

Nu försöker en del smutskasta herrarna Schuman och Adenauer genom att hävda att den förstnämnde under kriget satt med i Vichy-regeringen, Nazi-Tysklands marionettregim under ockupationen, och den sistnämnde var nazist. Det första påstods t ex vid Oktoberförlagets möte i april. Men påståendena är falska. Möjligen godtog Schuman Vichy-regimens tillträde efter den franska kapitulationen, men han vägrade ingå i den, och han hotades flera gånger att fängslas för att han kritiserade regimen. Adenauer greps flera gånger av nazi-regimen.

EU i dag
Åter till EU av i dag. Det sägs att det är en odemokratisk institution, där oavsättliga byråkrater bestämmer allt. Det stämmer visserligen att lagförslag formellt bara kan läggas fram av EU-kommissionen. Men dess förslag emanerar för det mesta från förslag som har lagts av ministerrådet eller EU-parlamentet, och dessa organ är indirekt respektive direkt folkvalda. Och det är ministerrådet och parlamentet som beslutar om lagarna. Så på den punkten är EU ungefär lika demokratiskt som konungariket Sverige, där den folkvalda riksdagen beslutar om lagarna.

Vi som på 70-talet agiterade mot ”kapitalets EU”, tänkte inte alls på att det faktiskt kan finnas politiska frågor som kräver internationellt samarbete för att lösas. Två sådana frågor som poppat upp kraftigt sedan dess är migrations- och miljöfrågorna. Migrationsfrågan är förvisso ett problem, där EU inte varit särskilt lyckosamt. Men hur man kan inbilla sig att denna fråga skulle vara lättare att lösa, om EU inte fanns, övergår mitt förstånd. Och i exempelvis miljöfrågorna har faktiskt EU uträttat en del – i varje fall skulle situationen definitivt inte ha varit bättre utan EU.

Till sist…
Om man kräver utträde, eller t o m önskar EU:s upplösning, så hamnar man oftast i väldigt tvivelaktigt sällskap. Det ger helt enkelt ”fel signaler”. Det är mest hel- eller halvfascister i medlemsländerna som driver detta krav, ofta för att de absolut inte vill ta emot några som helst flyktingar (särskilt inte muslimer). Och vad gäller den tragiska fars som just nu utspelar sig i Storbritannien – där undrar jag vad Brexitförespråkarna är för ena ansvarslösa pajaser. Det minsta man kunde begära av dem är att de skulle ta på sig ansvaret att genomdriva sin vilja. Det ska väl inte överlåtas till Theresa May, som personligen var emot brexit?! Hur i fridens namn har Brexitanhängarna kunnat gå med på det? Jag tycker som sagt att det är uttryck för en häpnadsväckande ansvarslöshet. Situationen i Storbritannien skulle i dag vara betydligt lugnare och mindre polariserad, om Cameron aldrig hade lagt fram sin idiotiska folkomröstning.

  20 kommentarer for “Jag var emot, men nu är jag för EU

  1. Benkt Lundgren
    2019-05-25 kl. 0:22

    Anders Åberg faller in i den vanliga vänsteragitationen mot skattesänkningar och privatiseringar. Den diskussionen är i sig intressant och något jag gärna går in i – en annan gång, eftersom det inte har ett skvatt med EU att göra. Inget i EU:s grundsatser eller något beslut av EU:s organ tvingar medlemsländerna till någon viss skattepolitik eller privatisering av offentliga tjänster. I en debatt om EU-medlemskap är Åbergs argument alltså totalt irrelevanta.

  2. Anders Åberg
    2019-05-25 kl. 11:54

    Benkt L!
    Nu är jag ingen expert på snårskogen av regler i EU, men nog stipulerar väl EU:s upphandlingsdirektiv att offentlig verksamhet skall konkurrensutsättas.

    Att nyliberalismen är religion inom EU verkar väl också uppenbart och att skattesänkningar för företag och rika personer växer som svampar ur EU:s högermylla går knappast att förneka.

    Undrar om det inte var ditt eget inlägg som var det verkligt irrelevanta här.

  3. Benkt Lundgren
    2019-05-25 kl. 23:12

    Tord Björk!
    Vad var det jag "sopade bort" när det gällde europeiska politikers ensidiga fördömande av serbiska krigsförbrytelser men likgiltighet för eller direkt stöd åt kroatiska eller kosovoalbanska? Det kusliga är att den inställningen är så utbredd att ingen protesterar – trots att vissa beslut t o m
    strider mot EU:s egna regelverk, vilket Erik Göthe påpekade.

    Och vilka “påtryckningar” gjordes – hotades vissa EU-länder med uteslutning eller Sverige av att inte släppas in, om de inte godtog den
    inställningen? Det tror jag inte Tord Björk själv tror på. Och vilken den miljon människor var som dödades inom EEC-projektet 1957–62 får du precisera, där förstod jag inte alls vad du menade.

    Anders Åberg!
    Jag är heller ingen expert på EU:s regelverk, men två saker tror jag mig ha förstått:
    * EU som organisation har inget som helst inflytande över medlemsländernas skattesystem eller skattepolitik.
    * Upphandlingsdirektivet tvingar på intet sätt medlemsländerna till privatiseringar av offentlig verksamhet. Det handlar om regler för hur upphandling av privata tjänster ska gå till. Och vad man än må tycka om det, så antogs det med stor majoritet av det folkvalda EU-parlamentet, så man kan i varje fall inte anklaga beslutet för att ha varit ”odemokratiskt” – lika lite som beslut i Sveriges riksdag som Åberg, jag eller andra skribenter på denna blogg ogillar.

  4. Gösta Ask
    2019-05-26 kl. 17:10

    Hedervärt att Benkt Lundgren (BL) argumenterar för sin förändrade syn på EU! Det är ovanligt att stå för en ändrad ståndpunkt, ge argument, och bemöta motargument i sak. Själv röstade jag som BL då -94 och -03 men har inte sett skäl att ändra mig, snarare tvärtom.

    BL tror inte att EU är ett nyliberalt projekt. Till exempel ser han inte något i EU som tvingar fram privatiseringar av statlig egendom, inget inbyggt i EUs struktur, eller grundsatser. Det är nationella regeringars ansvar. Jag tror han har fel om “grundsatserna”. Det viktiga är ändå den politik som EU driver i praktiken. Här en engelsk text med facklig ingång. Den handlar om EUs krav på medlemsländerna att öppna järnvägsnätet för privata tågoperatörer, citerar EU-text som indikerar tvång.

    Är privata tågbolag bra eller dåligt? Det är en annan diskussion. Nu är frågan om EU verkligen är utan skuld till pågående, och kommande privatiseringar.

  5. Benkt Lundgren
    2019-05-26 kl. 19:56

    Tack Gösta för att du finner det “hedervärt” att ändra uppfattning. Tidigare har jag snarast blivit hånad och bespottad på den här bloggen för att jag “klär mig själv i säck och aska”, som det heter när man ändrar sig.
    Men har jag ändrat mig?! Det är jag osäker på. Verkligheten har ju ändrats – EU av i dag är något helt annorlunda än EU av år 1994. Hela den tidigare Warszawapakten utom Ryssland (men plus tre tidigare delrepubliker i Sovjetunionen) har gått med. EU omfattar alltså större delen av Europa. Det bidrar starkt till att jag nu avvisar kravet på ett “svexit”.
    Av det RMT-dokument du hänvisar till framgår att beslutet fattats av EU-parlamentet. Därför vidhåller jag att det inte finns något i EU:s grundsatser eller struktur som tvingar medlemsländerna att privatisera vare sig järnvägstrafiken eller annat. Att du och RMT inte gillar beslutet är en annan sak. Sveriges riksdag har fattat massor av beslut som jag ogillar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.