Jakov – Stalins äldste son (3)

Liket av Jakov Dzjugasjvili, Stalins  äldste son, som han hittades i taggtrådsstängslet 14 april 1943.

m Jakov Iosifovitj Dzjugasjvili sista år vet vi att han den 16 juli 1941 blev tillfångatagen av tyska trupper vid Vitebsk och avled den 14 april 1943 i Koncentrationslägret Sachsenhausen genom självmord eller avrättning.

Om detta har det spekulerats en hel del. Bland annat har man undrat om han verkligen dog då, våren 1943. Varför skulle han begå självmord när krigslyckan verkade ha svängt i Sovjetunionens favör? Kanske var han rädd för att, som “desertör”, råka illa ut om han återkom till sitt land? Och om nu tyskarna avrättade honom, varför skulle de göra det i april 1943?

Många ansåg då – och anser än idag – att det är mycket troligare att han dog i april 1945. I krigets slutskede gjorde sig tyskarna av med många bemärkta fångar. För självmord 1945 talar att Jakov kunde nu verkligen oroa sig för att, liksom andra som låtit sig tillfångatas, vid hemkomsten bli deporterad till Sibirien.

Men datumet den 14 april 1943 rymmer hela förklaringen. Det räcker med bara lite extrakunskaper för att vem som helst, också idag, kan räkna ut vad som hände. Jag återkommer till det.

Ur Dagens Nyheter 24 juli 1941

I Dagens Nyheter 23 juli 1941 kan man läsa att Jakov omedelbart efter tillfångatagandet fördes till general Schmidts högkvarter. Där lär han ha förklarat att han insett det hopplösa i att göra vidare motstånd, varför han givit sig tillsammans med resten av sitt manskap. Dagen efter citerar DN Jakov som ska ha sagt att “meningslösa eller idiotiska order från befälhavarna jämte fruktan för påstådda illdåd från de tyska soldaterna förmådde trupperna att på ett självmordsliknande sätt göra motstånd även vid omringningar då motstånd var utsiktslöst.”

Han sades verka deprimerad och talade långsamt och eftertänksamt och upprepade ofta sig själv för att bekräfta sina förklaringar. Han gjorde klart att han ogillade de politiska kommissarierna. Han erbjöds skriva till sin hustru, men avböjde.

Enligt Dagens Nyheter talade Jakov i tyskarnas ryska propagandasändare från Warszawa. “Stalin, hör din sons röst”, förklarade hallåmannen. Men detta var förmodligen en ploj. Rösten var skrovlig, blyg, försagd och stammande och kunde knappast förstås. Förmodligen var det någon som sökte efterlikna honom och skrovligeheten kom till för att försvåra röstidentifieringen. Andra rykten talade om att han misshandlats av tyskarna sedan han vägrat tala inför tyska arbetare i en vapenfabrik. Eller så hade han talat men ropat “Stalin är stor och Hitler kaputt!”

Förhör med Jakov
Påståendena i Dagens Nyheter låter realistiska men får inte direkt stöd i de förhörsprotokoll som tyskarna upprättade. Den 18 juli förhördes han som krigsfånge:

Tyska militärer förhör den tillfångatagne sonen av Josef Stalin.

– Låt mig få veta på Ert namn?
– Jacob.
– Och efternamnet?
– Dzjugasjvili.
– Är Ni en släkting till ordföranden för folkkommissariatets råd?
– Jag är hans äldste son.
– Var Ni divisionschef?
– Nej, jag är befälhavare för batteriet, men i det ögonblicket då det blev tydligt för oss att vi var omringade var jag hos divisionens befälhavare, i huvudkontoret. Jag sprang till min egen enhet, men i det ögonblicket tog en grupp röda armémän som ville bryta igenom kontakt med mig. De bad mig ta kommando och attackera Era enheter. Jag gjorde det, men dessa Röda armémän måste ha varit rädda, ty jag lämnades ensam, jag visste inte var mina skyttar var, jag träffade inte någon av dem…
Nej, inte frivilligt, jag togs med våld. Ärligt talat skulle jag ha skjutit mig själv om jag vid den tiden hade upptäckt att jag var helt isolerad från mina trupper.
– Anses fångenskap som en skam?
– Ja, jag tror det.
– Talade Ni med er far inför kriget?
– Ja, sista gången den 22 juni.
– Och vad sa Er far när han ni skiljdes?”
– Han sa: gå ut och slåss!

Kapet var icke desto mindre en propagandaseger för tyskarna, som utnyttjade det skickligt, bland annat på flygblad till de sovjetiska trupperna.

“Ljut inte ditt blod för Stalin! Han har redan flytt till Samara [stad öster om Moskva]. Hans egen son har givit sig fången. Om Stalins son har räddat sig själv, finns det heller ingen anledning för dig att offra dig.”

Jakovs hustru och barn drabbades av samma straff som andra familjer vars fäder deserterat eller kapitulerat – förvisning till Sibirien. Det gjordes inget undantag för Stalins son. Det gjordes heller inget undantag när tyskarna i början av 1943 ville ordna ett utbyte mellan Jakov och fältmarskalk von Paulus, som just kapitulerat vid Stalingrad.

Stalin skall ha avvisat budet med att han inte ville byta en fältmarskalk mot en löjtnant. Jag tror inte på den historien bland annat för att von Paulus var ett viktigt propagandakap, men främst för att de skulle bli ytterligt demoraliserande på den sovjetiska hemmafronten om deras ledare kunde få ut sin son ur fångenskap, men inga andra. Dessutom var kanske von Paulus själv inte så pigg på att återvända till Hitlertyskland, där han förmodligen skulle behandlas som förrädare. Det har spekulerats att det var i besvikelse över att inte blev utväxlad mot von Paulus som fick Jakov att begå självmord 14 april 1943.

“Lyxavdelning” i koncentrationsläger
Uppgifterna är lite varierande om var tyskarna placerade Jakov efter tillfångatagandet. Han lär först ha placerats i ett krigsfångeläger nära Lübeck, sedan i Bayern. I början av 1943, kanske i samband med planerna att utväxla honom med von Paulus fördes han till koncentrationslägret Sachenhausen, vilket ju inte låter så bra.

Men just det lägret hade en “VIP-avdelning” som kallades “Zellenbaum” med politiskt viktiga fångar som åtnjöt uthärdlig behandling. Där satt en mängd “prominenta” fångar som till exempel Österrikes förre förbundskansler Kurt Schussnigg, den förre franske konseljpresidenten Paul Reynaud, den ukrainske nationalistledare Stepan Bandera m fl.

“Lyxavdelningen” i koncentrationslägret Sachenhausen.

Det kan ha varit i Sachenhausen eller mer troligt i Lübeck som Jakov träffat polska officerare och blivit god vän med dem. De som överlevde berättade efter kriget att Jakov varit lugn och värdig i sitt uppträdande. Han vägrade ta emot pengar av tyskarna som någon slags “lön”. Polackerna lär då ha ställt upp och delat med sig av sina Rödakorspaket.

Avrättade polacker?
1952 berättade en polsk löjtnant Jerzy Lewszecki (1913–55) att han 1942 träffat Jakob i ett krigsfångeläger. Jakov hade, innan han blev tillfångatagen, under sin tid i trakten Smolensk-Vitebsk hört talas om “oroligheter” i trakten och att likvidering av de “upproriska” skulle bli nödvändig. Lewszecki som hört talas om massmord på polska officerare hade “i mänsklighetens namn” bett Jakov bekräfta detta.

Jerzy Lewszecki vid krigsslutet major i brittisk uniform. Han avrättades 1955 av polska myndigheter sedan han gripits som illegalt infilterad amerikansk spion.

Men Jakov hade avfärdat det hela som “en oviktig affär” och försäkrat polackerna att ryssarna säkerligen hade gjort sig av med fångarna “på ett mycket humant sätt” och inte “skjutit eller mördat som tyskarna”.

Lewszecki lyckade fly från fånglägret, ta sig till London där han togs hand om den polska exilregeringen, som i sin tur skickade honom att tjänstgöra i den polska trupperna i Italien. Det är lätt att avfärda hans vittnesmål som propaganda i det kalla i kriget, om det inte hade varit för Jakovs dödsdatum, den 14 april 1943.

Enligt noggranna tyska protokoll blev Jakov alltså skjuten 14 april 1943 av en tysk vaktpost när han gick mot lägrets elektrifierade inhägnad och inte reagerat på varningsskott. Inhägnaden var elektrifierad varför Jakov förmodligen redan var död, eller åtminstone medvetslös, när han träffades av de tyska kulorna. Historikerna har varit oklara på om det var självmord eller avrättning.

Men datumet för hans död, 14 april 1943, förklarar saken. Det var dagen efter att den tyska propagandan genom tidningar och radiosändare bröt nyheten om massakern i Katynskogen.

Huvudrubriken i en tysk tidning 14 april 1943: “Över 10 000 polska officerare mördade  av bolsjevikerna”.

Den tyska propagandan lade skulden inte bara på “världskommunismen” utan personligen på Stalin, Jakovs far. I en blandning av förtvivlan, besvikelse och raseri kan det ha varit så att Jakov inte såg någon annan utväg än självmordet.

Vad hände sedan?
Nyheten att Jakov avlidit verkar ha nått Sovjetledningen och Stalin ganska snabbt. Enligt Montefiores bok om “Den röde tsaren hov” hade hans hustru och dotter släppts ur deportationen 1943. Det är åtminstone vad som sägs på sidan 523. Men på sidan 454 får man intrycket av att hon släpptes först 1945.

Med Jakobs självmord mot taggtrådsstängslet hade han till slut vunnit sin faders aktning: “Se där, en riktig ärans man ända till slutet.Ödet behandlade honom illa”. Intervjuer med tillfångatagna tyska officerare och erövrade tyska dokument efter kriget övertygade Stalin och Sovjetledningen att Jakov inte samarbetat med tyskarna.

Stalin lär ha utfäst en belöning på en miljon rubel för den som kunde peka ut Jakovs grav. Men den har inte påträffats.

Letandet komplicerades av rykten att han dött först i krigets slutskede, efter att ha flytt till norra Italien eller undkommit helskinnad i Schewiz.

Hans öde fortsätter att fängsla dagens ryssar, varom de talrika sajterna om honom vittnar och där man kan hitta unika foton från fångenskapen, som detta.

  4 kommentarer for “Jakov – Stalins äldste son (3)

  1. Sven-Eric Holmström
    2019-11-06 kl. 19:40

    Montefiore är en i den alltför långa raden av ohederliga historiker som inte dragit sig för att falsifiera och förvränga fakta. Så även i fallet Jakov Dzjugasjvili.

    Att krigsfångar skulle ha setts som förrädare har inget som helst stöd i fakta. Den 1 mars 1944 hade totalt 312.594 krigsfångar repatrierats. Av dessa väntade 56.403 att bli indelade i olika kategorier. Övriga, således 256.191, skickades 87,1 procent tillbaka till sina förband och endast 4,4 procent arresterades och överlämnades till NKVD. Två år senare, den 1 mars 1946, hade 1.539.475 krigsfångar repatrierats. Av dessa skickades 42,8 procent tillbaka till armén medan 14,7 procent överlämnades till NKVD. Den markanta ökningen av sistnämnda förklaras av att den stora majoriteten bestod av fångar från Vlasov-armén.

  2. Anders Persson
    2019-11-07 kl. 9:42

    Sven Erik H!
    Jag hänvisar till Montefiore enbart vad gäller att Jakovs hustru Galina fängslades. Efter lite vidare forskning i saken på ryska sajter har jag fått intrycket att det var bara anhöriga till sovjetiska officerare som råkade illa ut om de blev tillfångatagna.

  3. Sven-Eric Holmström
    2019-11-07 kl. 18:42

    Tror du blandar ihop lite här. Jakovs hustru hette Julia. Med henne fick han en dotter som hette just Galina.

    Det som det handlar om är order 270 daterad 16 augusti 1941. Men den säger inget om krigsfångar utan endast “ynkryggar, desertörer och förrädare” och den riktade sig enbart mot officerare och politiska kommissarier. Jakov tillfångatogs en månad innan den här ordern utfärdades.

  4. Jan Arvid Götesson
    2019-11-08 kl. 7:05

    Oviktigt korrekturfel: “Schussnigg” skall vara “Schuschnigg”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.