Knut L, detta är ett svar på din artikel ”Nord Stream-sprängningarna markerar en ny fas i kriget mellan Väst och Syd – även för oss”. Du skrev att ”[d]et är allvar nu. Det känner jag inpå bara skinnet. Kommer vi att klara elräkningar, mat- och räntekostnader? Blir det en vanlig sommar till? Kommer mina barn och barnbarn att få leva sina liv i fred – som jag fått? Jag börjar bli rädd på riktigt.”
Oroa dig inte Knut! Inget särskilt farligt kommer att hända. Jag tror att din obefogade rädsla är sprungen ur oviljan att ha fel.
För att kunna säga hur du har fel behöver jag först nämna en sak där du har rätt. Det är rätt av dig av skriva om imperialismen. Det är rätt att skriva om Förenta staternas imperialism. Liberaler gör det för enkelt för sig när de i historien blott ser rättsstatens, näringsfrihetens, yttrandefrihetens och demokratins framsteg genom århundradena. Sergej Lavrovs tal innehåller många passager som alla människor gjorde klokt i att begrunda, fast många skulle avsky tanken att delar av Lavrovs tal gåve en användbar motbild.
Din tidning har tagit som huvuduppgift att presentera motbilder. Specifikt i fråga om Ryssland har du rätt i mycket av din beskrivning av Förenta staternas och Västvärldens tidigare politik. Förenta staterna med allierade har försökt inringa Ryssland. Detta brukar du kalla förhistorien till kriget, och du har uppmanat debattörer, som inte tycker som du, att studera denna förhistoria.
Du menar att förhistorien förklarar Rysslands invasion i Ukraina. I den frågan har jag kommit med invändningar som jag hittills inte har fått något för mig begripligt svar på.
Innan jag fortsätter vill jag påpeka det självklara att både du och jag gör analyser på grundval av ofullständigt faktamaterial. Vi vet inga sanningar; vi bedömer efter bästa förmåga.
Min bedömning är att Ryska federationens nuvarande krig ur försvarssynpunkt var onödigt. Ryska federationen som stat, Ryska federationens medborgare, och den ryska nationen, var ohotade bakom 1991 års gränser. Ingenting tyder på att Förenta staterna skulle ha kunnat få med andra västländer på aktivistiska äventyr, vare sig med vapenmakt eller genom någon annan allvarlig form av maktprojektion.
Det är ingen konstig tanke att ett imperium stannar vid en viss gräns. Förenta staterna har aldrig angripit Folkrepubliken Kina, till exempel. Dessa frågor är inte en fråga om god vilja, utan om balans mellan kraftcentra.
Tidningens kommentatorer kommer kanske att upprepa att Förenta staternas maktspelare minsann har sagt och gjort många rysslandsfientliga saker genom åren, och att Ryska federationen har protesterat mot att Väst kommer närmare Rysslands gränser med sina vapen och allianser. Det är självklart att Förenta staterna har haft expansiva planer. Fölle Ryssland sönder av inre orsaker tackade Förenta staterna säkert och toge emot, och ginge in i vakuumet med sin maktprojektion. Men jag har inte sett någon övertygande analys om att Ryssland vore hotat vid senaste årsskiftet och tvunget preventivkrig. För en mycket stor del av västvärlden, till exempel Tyskland, var det en självklarhet att inblandning i Ryssland bakom 1991 års gränser vore otänkbar. Ukraina och Georgien var de yttersta tänkbara utposterna för Västs försök till inflytande. Därför har det ingen betydelse att man kan citera vilda planer av personer i Förenta staterna på att bryta ner Ryssland. Planer finns alltid.
Jag kom att tänka på de nordatlantiska öarna Rockall och Surtsey. Rockall är en imponerande klippa, men de allra största vågorna kan skölja över hela ön. I februari 2000 drev västvinden upp vågorna till 18,5 meter. Ryssland är som den högre Surtsey; Surtseys temporära dränkande i havets svall är en fantasi som aldrig kan bli västlig politik.
De icke-västliga staterna kunde alltså hemligen ha avrått Ryssland från krig, i trygg förvissning om att västliga anfall in i Eurasiens stormakter icke kommer att ske. Fortsatt begränsad rysk maktprojektion i Rysslands närområde, så som redan skedde in i Ukraina, Georgien och Moldavien, skulle ha varit nog som buffert.
Eftersom invasionen inte är till fördel för Ryssland eller för globala Syd, och inte föregriper ett västligt angrepp, måste förklaringen till kriget sökas inom Ryssland. En del av den ryska nationen, inklusive Vladimir Putin, ville erövra stora delar av Ukraina av 1991 års gränser för erövringens egen skull.
Knut L, dina två upprepade argument är dels att man måste se på krigets förspel, och dels att man inte skall söka orsaken i Vladimir Putins person. Med dessa besvärjelser motar du bort insikten att Västs politik inte förklarar krigsutbrottet. Men du vill ju, som vi alla, att det skall finnas någon relevans och sanning i dina mödosamt uttänkta tankesystem. Därav, tror jag, din rädsla. Om kriget inte är väldigt viktigt för att det är Västs krig mot världens folkmajoritet, så är det åtminstone viktigt som en hotande världskatastrof. Så tror jag du tänker och känner. På något sätt måste du få det till att det är oerhört viktigt att fördöma Väst.
Det är det kanske, men inte med anledning av detta krigs utveckling just nu. Det troligaste är att Ukraina tar tillbaka lite mer land, med Västs stöd. En relativt odramatisk balans uppstår på nytt, och Väst avstår från hård konfrontation med Ryssland. Och Sverige och världen hankar sig fram.
Om man utgår ifrån att USA förhåller sig till resten av den så kallade omvärlden, som ’don’ till sina underlydande, så är allt begripligt. Noam Chomsky gör så numer och Eric Zuesse på the Duran gör det också. I Sverige är det lika tydligt som i resten av ’omvärlden’. Den svenska politikerklassen vet, medvetet eller omedvetet att det är USA som är ’the don’ för ”demokratierna” inte ledaren för dem. Med en ledare har man samtal om vad som bör göras, en ’don’ lyder man blint. Om ’the don’ säger ”hjälp till att stoppa Northstream, och håll truten” så gör makthavarna i Sverige det.
Så när Knut L skriver ”Det är allvar nu. Det känner jag inpå bara skinnet. Kommer vi klara elräkningar, mat- och räntekostnader? Blir det en vanlig sommar till? Kommer mina barn och barnbarn att få leva sina liv i fred – som jag fått? Jag börjar bli rädd på riktigt”, så är det ett resultat av att han, precis som jag, nu vet att ’the don’ inte bara kräver blind lydnad, utan självmord om han tycker sig behöva det. Makthavarna i Tyskland gör så gott de kan med den egna nationen i den vägen.
Men jag – till skillnad från Knut L – ”börjar inte bli rädd på riktigt”. Kanske ser jag för ljust på den nya världsordning som håller på att växa fram utanför de av jordens kvarter som ’don’ behärskar?
Du resonerar mycket och mångordig, Jan Arvid G!
Men om grundläggande fakta för den ekonomiska utvecklingen under nuvarande fas av senkapitalism säger du ingenting. Där försvinner dina tankar in i den ideologiska dimman bakom diplomati och utrikespolitik.
Samtidigt vet du naturligtvis att USA inte vill ha krig. De föredrar att nå politiska och ekonomiska mål med andra medel, vilka ännu inte kallas krig även om de just nu så populära sanktionerna naturligtvis är en ekonomisk krigsmetod. Och det är bara i de allra nödvändigaste fallen man övergår till skjutningar, sprängningar och bombningar eller andra mer vanliga militära medel.
Snart har Kina ökat avståndet till den ekonomiska tvåan i världen. Även Indien är snart ifatt USA. Det tredje imperialistiska omfördelningskriget närmar sig och vid horisonten ser vi hur spänningarna ökar. FN kommer att ställas åt sidan och löper allt större risk att helt ställas åt sidan. Som föreslås av bl a Hans Corell; en av de mest erfarna FN-diplomaterna från Sverige, delegerad till generalförsamlingen 1985–1993 och därefter FN:s rättschef under tio år. Han vill ha en krigstribunal mot Putin och betraktar Zelenskys propagandaoffensiv som sanning, trots att enbart Ukrainas egna ”obeservatörer” accepterar den partiska bevisningen.
”Ska vi lyckas hålla det nödvändiga samtalet igång? Det är min ambition.”
Så avslutar Knut L sina textrader, väl värda att begrunda.
Att dela åsikter med respekt är yttrandefrihetens finaste kärnvärde. Ett omistligt värde om frihet som upprätthålls i en trygg omgivning som innebär att våga tala och delge sin åsikt utan rädsla för repressalier i något fall.
Jag vill mena att vi ligger ganska nära den brytpunkten då konsensus råder i vårt stora medieutbud att detta pågående krig leder till fred. Ett svenskt insteg som tillkommit utan någon som helst debatt innan beslut om detta vägval togs. Dessvärre ”gavs” det inget utrymme att diskutera bibehållen alliansfrihet och därigenom möjligtvis påverkat konfliktens allvarliga skadeverkningar som drabbar oskyldiga människors liv och levnadsvillkor?
Betänk att det är skeenden i närtid som händer och påverkar oss alla människors funderingar om vardagens rutiner och framtidens hållbarhet. Naturligtvis väcker detta oro när viktig infrastruktur sprängs intill vårt kustområde och dessutom när tungt utrustade krigsfartyg av skilda nationalitet rör sig i Östersjön.
Därutöver måste jag i nuläget tillstå att läget för vår i rymden kretsande jordklot känns ödsligt tomt på goda vägval.
Vi behöver också akut åtgärda den överhängande klimat- och miljökrisen. Ty det är inget problem som kan stoppas i malpåse och vänta när tid medges.
Men, men – jag lånar några tänkvärda rader av Stig Dagerman.
En hel sekund i livet
är mången broder fri.
En namnlös fågel stryker
hans panna tätt förbi.
En tanke exploderar
som ett fyrverkeri.
Läget är kanhända
inte hopplöst – bara vi.
(Måndagströst…. dagsedel från 1954)
Den plötsliga tystnaden kring sprängningen av gasrören är talande. Tankarna går till U-137, Palmes borttagande, Estonia och alla liknande skeenden.
Av Jan Arvid Götesson text ska man förstå att Putin är galen, maktgalen och invaderade Ukraina bara för att han kände för det: ”En del av den ryska nationen, inklusive Vladimir Putin, ville erövra stora delar av Ukraina av 1991 års gränser för erövringens egen skull.”
Jag har vid några få tillfällen lyssnat på vad Putin säger. Det som då slår mig är att hans retorik är på en helt annan nivå än vi är vana vid att höra från västvärldens politiker. I stället för floskler och lögner baserar Putin sin retorik på sakförhållanden och ger konkreta besked på ett sätt som definitivt inte är galet. Är det några politiker som kan anklagas för irrationalitet och som är irrationella så är det västvärldens politiker. Det är ju de som försatt oss i den energikris och numera ekonomiska kris vi nu står i början av.
Jan Arvid Götesson vill också att vi ska förstå att USA:s makt alltid har haft den utbredning – inflytande över världens länder – som idag är: ”Det är ingen konstig tanke att ett imperium stannar vid en viss gräns. Förenta staterna har aldrig angripit Folkrepubliken Kina, till exempel. Dessa frågor är inte en fråga om god vilja, utan om balans mellan kraftcentra.”
Jag har hängt med i några år, hört valserna och sett konsekvenserna. Av detta har jag lärt att USA är i ständig expansion av sin maktsfär. Ryssland och Kina är på gång, USA har bara hunnit med de länder som legat före i expansionsplanerna. Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen är klara, men Iran återstår. Nu blev det ett lite förändring i schemat eftersom Ryssland reagerade starkare än USA trott på de provokationer som USA genomfört i Ukraina. Men eftersom nu Sverige upplåter både sitt territorium, sitt folk, sin ekonomi och sin försvarsmakt för ett angrepp mot Ryssland så kan USA agera utifrån dessa, för USA positiva, förutsättningar.
Jan Arvid Götesson skriver vidare att ”De icke-västliga staterna kunde alltså hemligen ha avrått Ryssland från krig, i trygg förvissning om att västliga anfall in i Eurasiens stormakter icke kommer att ske.”
Jag är övertygad om att de icke-västliga staterna har bättre koll på världens gång och USA:s strävan efter världsherravälde än vad Jan Arvid Götesson har. Därför skulle de aldrig komma på tanken att säga att ett västligt anfall in i Eurasiens stormakter icke kommer att ske.
Jan Arvid Götesson skriver att ”Ryska federationen som stat, Ryska federationens medborgare, och den ryska nationen, var ohotade bakom 1991 års gränser.”
Där har Jan Arvid Götesson en poäng. Hade Ryssland inte satt sitt eget land och sitt eget folk först utan upplåtit Rysslands naturtillgångar till västvärldens oligarker – västvärldens globalister och storföretag – hade västs raseri och förtalskampanjer mot Putin aldrig uppstått. Men kanske vill inte Putin och hans folk leva som förtryckta jon – likt svenskarna – under en imperialistmakt som snor åt sig allt som är av värde och därmed hindrar landets utveckling och välstånd. Vi i Sverige hade tur att vi har hunnit bygga upp en välfärdsstat innan vi lade oss under klacken på USA. Nu med de av västvärldens oligarkers dikterade frihandelsavtal och andra internationella avtal är välfärdsstaten på väg utför medan de västerländska oligarkerna blir allt rikare och mäktigare. Putins val var och är det rätta för hans land och hans folk. Tyvärr har inte vi några kloka politiker som försvarar våra intressen och vårt land från att ätas upp av globalisternas nyliberalism.
Så visst hade Ryssland varit tryggt inom 1991 års gränser – under förutsättning att Ryssland, likt Sverige, lagt sig under klacken på USA, vilket för Rysslands del hade inneburit att förbli en utfattig och svältande nation plundrad på sina naturresurser.
Så många ord och sådan hög svansföring, men innehållet är inte mer än det sämsta propagandapåhitt i Kalle Anka media. Ryssland ”ville erövra stora delar av Ukraina av 1991 års gränser för erövringens egen skull.” Jösses vilket analytiskt bottennapp! Inte ett spår av stöd för en sådan befängd tanke går att uppbringa.
Att Ryssland inte släpptes in i Nato när dom försökte betyder inget för Götesson. I verkligheten dock måste det ha varit en dramatisk ögonöppnare i Ryssland.
Efter socialismens kollaps uppstod världens sannolikt mest unika tillfälle att skapa varaktig fred och stabilitet i Europa. Ryssland, den stora satan, huvudfienden till allt västvärlden stod för gav upp och sökte sig mot väst. Hade väst styrts av fredsälskande civiliserade politiker så hade dom aldrig missat det tillfället.
Vad hände? Ryssland fick en stängd dörr i ansiktet. Wolfowitzdoktrinen skrevs och Nato började expandera militärt upp mot Rysslands gränser. Budskapet kunde inte ha varit tydligare. Väst tänkte leva upp till galningen Wolfowitz sjuka idéer.
Med kuppen i Kiev och det militära stödet till nazister i Ukraina klarnade konturerna ytterligare. Ryssland hade ingen som helst rimlig anledning att känna sig säkra bakom 1991 års gränser. Insikten om det tog tid att växa fram, men efter 8 års massmord av civila i Donbass trillade polletten ner.
Detta betyder inte att vi skall godkänna Rysslands invasion. Jag tror Putin har gått i USA:s fälla och invasionen är i sig själv fruktansvärd och hänsynslös.
Det kan helt enkelt inte vara rätt väg att försöka lösa en lokal konflikt genom att starta en mycket större konflikt.
USA:s nuvarande militärdoktrin är att provocera fram krig mellan sina huvudmotståndare och deras grannar. Detta är tydligt både i Ukraina och på Taiwan. Dessa krig är ägnade att försvaga huvudmotståndaren. Kanske skapa regimförändring, men ett direkt angrepp på en försvagad motståndare är knappast något som denne motståndare kan utesluta.
Ryssland borde ha undvikit att gå i den fällan. Det fanns säkerligen andra mer begränsade insatser dom kunde ha gjort. Bättre vapen till Donbass, bråkat lite mer med gasen i ett tidigare skede och hoppats på folkligt missnöje i Europa eller något annat.
”En relativt odramatisk balans uppstår på nytt”. Betvivlas, USA kämpar för sin överlevnad som imperium och risken är överhängande att kärnvapnen finns där i bakfickan. Sverige och resten av väst måste klippa banden till USA. Det är troligen den enda vägens politik i nuläget. USA måste inse att dom inte längre kan dominera världen och att deras skruvade uppfattning av sig själva kommer att bli deras egen undergång.
Detta är en kort kommentar till främst Lindelöfs text. Det är militäranalytikern Colonel MacGregor som i ett youtube-klipp ger en ganska rakt på sak analys av läget som det var åtminstone den 29 september. Och han bedömer att Ukraina just nu går på knäna. Vidare finns en analys av vem som rimligen kan tjäna på Nordstream-sabotagen. Lyssna och döm själv!
Förlåt mig att jag har skrivit en anglicism. Jag skrev att Sergej Lavrovs tal ”innehåller många passager” värda att läsa. Det heter ”passus” på svenska, inte ”passage”.
Vad kan vi vänta oss annat än ett fortsatt krig som allt mer närmar sig domedagsgränsen? Här ett bidrag till denna fortsatta eskalering i dagens DN av Richard Swartz:
”Det våld krigsmakten representerar är det ryska imperiets viktigaste och nästan enda garant. Så har det alltid varit. Och det militära ”försvaret” av det eviga Ryssland har efter 20 år av massiv putinsk upprustning visat sig vara oföränderligt ryskt: omodernt, korrupt, inkompetent, beroende av håglösa och illa utbildade soldathopar och ett artilleri som dag och natt skjuter med allt vad det har, inte minst mot civila mål. Mobilisering? I provinsen rafsas ihop – på gatan, i sängen – vad den lokala makten kan, för att blidka Kreml. Helst fattiga stackare och asiater.”
Jag håller med Magnus Berg om att artikelförfattare skall svara på kommentarer.
MB skriver att ”av Jan Arvid Götesson text ska man förstå att Putin är galen, maktgalen”. Det menar jag inte. Jag menar att Putin, Lavrov med flera skall ses som begripliga beslutsfattare, formade av sina livserfarenheter. Delar av det de har sagt och gjort tvingar alla ärliga sanningssökare att tänka efter. Samtidigt gör jag bedömningen att de har ansvar för brottsliga handlingar.
Anders Å invänder att jag saknar analytisk stöd för min tes att erövringskriget drivs av krafter inom Ryssland, snarare än att vara ett nödtvunget försvarskrig. Jag uteslöt den analysen för korthetens skull i min artikel. Mitt resonemang är att de flesta länder i Europa har en latent irredentistisk och nationalextrem potential. Jag drar slutsatsen att Ryssland och Putin just nu rört sig långt i den riktningen. Det är inte en ryskfientlig tanke; vi skulle kunna få en sveco-fascism i vårt land, som ginge till anfall i österled. Men vi som skriver i denna tidning kommer inte att enas om hur stark och farlig nationalchauvinismen är i Ryssland just nu, hur mycket vi än studerar och analyserar. Därvid får saken bero tills vidare.
En annan fråga där vi har olika bedömningar är frågan om Förenta staternas strategiska globala mål. För mina meddebattörer är det sjävklart att Förenta staterna har en plan om att knäcka alla utmanare en i taget, från de mindre (som Irak) upp till Folkrepubliken Kina. Men det går ju inte! MB:s analys (”ständig expansion av [USA:s] maktsfär”) blir inaktuell på grund av dess omöjlighet. Min analys är att Förenta staterna är mer realistiska, och bara försöker hänga med i utvecklingen och bevara en västlig sfär snarare än att bli världens herrar. Krigiska infall in i Eurasiens stormakter blir det inte. Det val som MB beskriver att stater har – antingen inordna sig i det västliga systemet, eller råka illa ut, det valet har bevisligen funnits för mindre stater. Men FR Kina, Indien och Ryssland är för stora för att löpa den risken.
Jag tror alltså att spelplanen har ändrats från det som Anders Å beskriver. Det må ha varit så att ”Nato började expandera militärt upp mot Rysslands gränser”. Slutakten i dramat kan, enligt AÅ, bli att det lyckas Förenta staterna att skapa krig för alla rivaliserande makter, som sedan i försvagat tillstånd kan elimineras av Förenta staterna, i värsta fall med kärnvapen. Denna stora plan tror jag alltså inte är aktuell.
Oväntat får jag medhåll av Anders Å i frågan om vad Ryssland borde ha gjort. Om man tar som utgångspunkt att de icke-västliga länderna har ett gemensamt intresse av att stå emot Förenta staterna, då borde Ryssland tills vidare ha gjort ”begränsade insatser”, skriver AÅ. Inga tillräckliga skäl för det stora invasionskriget finns alltså, ur Rysslands, FR Kinas och det globala Syds synpunkt sett!
Då är frågan hur kriget skall avvecklas. Omfattande tillbakadraganden av Ryska federationens styrkor vore rätt väg, parat med en tyst överenskommelse om att Väst inte skall håna och destabilisera Ryssland. Putin kan nog övertalas att inte sitta vid makten på livstid. Idi Amin hade ju ett gott pensionärsliv.
Enligt Götesson är det således en ”nationalextrem potential” i Ryssland som orsakat invasionen i Ukraina. Dom alldeles uppenbara provokationer och hot jag räknade upp i mitt förra inlägg kan vi strunta i. Extrem nationalism inne i Putins huvud är förklaringen!
Jag hoppas att dom flesta här inser att Götessons förklaring är idealistiskt nonsens. Enbart genom att avstå från att analysera den överväldigande mängd materiella parametrar som utgör den här ekvationen kan man komma till Götessons slutsats. Att t ex helt fräckt utesluta Strauss/Wolfowitz imperialistiska doktrin ur resonemanget är att förfalla till sandlådenivå.
Ryssland kan heller knappast bortse från risken att galningar som Bolton, Pompeo, Nuland och andra företrädare för krigsindustrin skall få chansen att trigga igång ett nukleärt första slag.
Vi kan och bör kritisera Putins invasion, men vi bör avhålla oss från idealistiska sagor när vi analyserar skeendet.
Götessons bild förefaller fortfarande helt verklighetsfrånvänd.
Anders Å!
Du bortser från mycket av det jag skrivit för att motivera dina fördömanden. Jag håller med om att kriget har en förhistoria av västlig expansion, en expansion av Förenta staternas imperium, med icke ringa folkligt stöd i vissa berörda länder. Men den historiska existensen av Wolfowitzdoktrinen bevisar inte vad som är Förenta staternas doktrin just nu. Jag förmodar att Förenta staterna har insett det omöjliga i att trappa upp sin krigspolitik och ”regime change”-politik till att omfatta alla icke-västliga stormakter. Jag konstaterar att vi skribenter tycker olika, och att debatten därmed nått sitt slut tills vidare.
Men du vill inte nöja dig med det, utan fortsätter att ösa ovett: ”många ord”, ”hög svansföring”, ”sämsta propagandapåhitt i Kalle Anka media”, “jösses”, ”analytiskt bottennapp”, ”befängd tanke”, ”idealistiskt nonsens”, ”sandlådenivå”, ”idealistiska sagor”, och ”verklighetsfrånvänd” har du skrivit bara i kommentarerna till denna artikel – för att en annan debattör har uppfattningen att Förenta staterna just nu har en begränsad imperialistisk doktrin, snarare än en obegränsad doktrin för underkuvande av allt och alla.
Du tror dig ha överlägset intellektuellt grepp om alla ”materiella parametrar” så att du kan förklara världen. Detta är ett dåligt arv från leninismen och den ”vetenskapliga socialismen”.
Du menar att ansvariga beslutsfattare inte kan bortse från risken att galningar i Förenta staterna får i gång ett nukleärt första slag. Jo, den risken kan världens folk lugnt bortse från.
Slutligen heter jag inte ”Götesson”; jag är Götes son eftersom Göte var min far. Det svenska allmogenamnskicket med patronymika är folkets kultur. (Se på målade allmogemöbler; de har alltid tre initialbokstäver, som K A D för Karin Ambjörns Dot(t)er.) Helst skulle jag aldrig skriva ”Putin” utan Vladimir Vladimirovitj Putin, men har förfallit till ”Putin” som förkortning; jag skall upphöra med det.
Jan Arvid G.
Ett mycket besynnerligt svar minst sagt. Du heter inte Götesson, men du kallar dig Götesson. Hmm, vet inte riktigt vad jag skall säga om det, men en aning ovanligt var det.
Så till ämnet. Nu föll det ju sig så att det var du som lanserade tanken att kriget i Ukraina beror på extrem rysk nationalism. Därmed bortsåg du aktivt från alla materiella parametrar i frågan, även dom du själv har räknat upp.
Du väljer även bort Wolfowitzdoktrinen, trots att USA:s agerande visar alla tecken på att bekräfta dess giltighet.
Jag tror mig inte alls ha ett ”överlägset intellektuellt grepp om alla ’materiella parametrar’”. Det där var bara ytterligare ett av alla oseriösa påhitt som vissa älskar att strö omkring sig i den här debatten.
Min bild av Ukrainas historia är snarare fragmentarisk, men det jag ser är påfallande entydigt. Det hela handlar om det amerikanska imperiets desperata kamp för att försvaga sina konkurrenter. Allt i enlighet med Wolfowitzdokrinens vanvettiga idéer.
Ukrainas folk betyder inte det minsta för USA. Deras liv offras med ett leende i Washington. Ukraina och i förlängningen Taiwan är enbart redskap i ett krig som USA inte vågar föra direkt.
Att dessa galna provokationer inte har potential att leda till det tredje världskriget är självklart inget som världens folk lugnt kan bortse ifrån. Tvärtom har vi aldrig varit närmare atomvintern än nu.
Eftersom Anders Å vill diskutera saken skall jag försöka ställa frågan på ett sätt som jag hoppas är klargörande. Låt oss gå tillbaka till frågan ”Varför har det blivit ett stort fullskaligt krig i Ukraina efter 24 februari?”
Mitt svar innehåller begreppet ”imperialism”, så jag måste börja med det ordet. Tyvärr tror många idag att ordets användning nödvändigtvis tyder på att den som skriver ”imperialism” står långt till vänster, och att skribenten är lojal med socialistiska stater eller tredje-världen-stater i deras kamp mot Västs och Förenta staternas imperialism. Jag använder ordet neutralt, som när historiker beskriver hur Förenade kungarikets imperialism och Rysslands imperialism kolliderade i Asien på 1800-talet.
Jag tycker att ärliga liberaler borde hålla med om att Förenta staternas långvariga politik fungerar imperialistiskt. Även om man liberalt är för näringsfrihet o s v, kan man ju se hur sammanflätade ekonomiska och politiska krafter i Förenta staterna driver ett ofta förödande maktspel för kontroll av viktiga regioner i världen. Med AÅ:s ord: det statunitensiska imperiets ”kamp för att försvaga sina konkurrenter”.
Så beslutsfattare i Ryssland har haft skäl för uppfattningen att Ukraina blivit en komponent i Förenta staternas imperiella system. (Jag återupplivar ordet ”imperiell” för att undvika associationerna som låder vid ”imperialistisk”.)
Men! Förenta staterna har inte oinskränkt makt att dra i trådar så att varje aktör i världen rör sig på ett förutsebart sätt. Även Anders Å medger att Vladimir Putin och Ryssland ”gått i en fälla”, och kunde ha undvikit det. Då måste ju faktorer inom Ryssland ha haft stor betydelse, eller hur?
I denna situation, med dels verkliga, dels av Ryssland inbillade statunitensiska imperiella maktprojektioner 30 mil väster om Volgograd, var det – tror jag – rysk irredentism som var den avgörande faktorn som gjorde att Ryssland anföll. Eller ”gick i fällan”, om man antar att Förenta staterna ville se ett stort krig.
Många som skriver i den tidning blir konstigt upprörda av att jag betraktar Ryssland på samma sätt som jag betraktar Polen, Finland, Ungern o s v, alltså med ett stort, tungt och farligt bagage av latent extremism.
Det ovanstående kanske läsarna tycker var upprepningar från min sida, men syftet är att tydligt förklara min uppfattning så att jag kan fråga Anders Å: Varför skedde invasionen den 24 februari? Var det bara tur för Förenta staterna att Ryssland och Vladimir Putin ”gick i fällan”? Varför gjorde Vladimir Putin och hans underlydande som de gjorde?
Ursäkta dröjsmålet. Brottas med covid 19.
Jan-Arvids svar påminner om en seriestrip i tidningen MAD för massor av år sedan. Där säger Krydolf till Hisperrispervisper – om du inte gör som jag säger så pratar jag svåra ord med dig (fritt ur minnet).
Att USA i det här och massor av andra fall har dragit i trådar som har skapat hela hotbilden mot Ryssland är uppenbart. Jag har redan räknat upp dom. Götes pöjk föredrar dock att strunta i dom och istället leta inne i Putins skalle.
Var det ”tur” för USA att Putin gick i fällan? Tur är nog en obetydlig parameter här, även om den kanske finns där. Fällan var noga förberedd under många år och Putins valmöjligheter var starkt begränsade.
Putin försökte verkligen undvika kriget. Under 8 år vägrade han erkänna utbrytarrepublikernas självständighet.
Putin förefaller vara en återhållande faktor i Kreml, men precis som det finns hökar i Washington, så finns dom också i Kreml. När Putin försökte lägga band på krigsgalningarna i väst med sin röda linje och det fick precis motsatt effekt, så blev antagligen hökarna för starka.
Putin gav efter och invasionen inleddes.
Jag hävdar fortfarande att det alltid måste finnas ett bättre val än att invadera ett grannland och jag har gett några exempel på det.
Jag kan dock ha missbedömt situationen och att invasionen i själva verket var oundviklig, men med dagens, för mig, tillgängliga fakta så vidhåller jag min ursprungliga uppfattning.
Dom huvudansvarige för situationen är dock krigets profitörer i USA och Väst. Dom har jobbat i 30 år på att försvaga Ryssland.
Anders Åberg skriver tydligt ut sin analys. Förenta staterna (och Väst) har, menar AÅ, skickligt skapat ett läge varest krig blev svårt att undvika. Vladimir Putin vore en återhållande kraft som i det längsta vill undvika krig.
Min främsta invändning är att ett samlat ”Väst” som dreve fram kriget knappast funnes. I de flesta stater som är allierade med Förenta staterna dominerade det politiska läger, som ville låta saker fortsätta så som de var för ett år sedan, alltså omfattande handel med Ryssland, någorlunda fungerande relationer med Ryssland, och status quo vad gäller militära styrkors positioner på marken. Förenta staterna kunde inte tvinga fram ett krig. Så vitt jag kan se skulle ett sådant läge ha kunnat fortsätta i många år. Men nu kommer AÅ och jag inte längre i den frågan.
Anders Å sviker sin plikt som debattör genom att göra missvisande referat av meningsmotståndarens texter. Jag försöker inte finna orsakerna till kriget genom att ”leta inne i Putins skalle”. För det första beaktar jag den geopolitiska frammarsch för Förenta staternas intressen som faktiskt genomförts, för det andra skriver jag att där finns en irredentistisk riktning i Ryssland, inte blott i Vladimir Putins huvud. Att Finlands styrkor 1941–1944 stod långt inne i Rådsunionen förklaras inte med tillståndet i Carl Gustaf Mannerheims huvud, utan att en sådan politisk riktning var stark i Finland.
Jag undrar varför Anders Å upprepar ihärdigt att jag skriver ”idealistiskt nonsens” och ”idealistiska sagor” när jag diskuterar irredentistiska tankeströmningar i Ryssland (eller hos Vladimir Putin, enligt AÅs felaktiga begränsning av mitt resonemang). Jag gissar att AÅ:s uttryck ”materiella parametrar” ger svaret. I enkel marxism finns motsatsparet ”materialism–idealism”. I Citat ur ordförande Maos verk läser vi detta: ”Klasser kämpar… Det är historisk materialism att tolka historien ur denna synpunkt. I motsättning till denna synpunkt står den historiska idealismen.”
Det är alltså fult att ha idealistiska förklaringar (historien drivs av idéer) men fint att materialistiska förklaringar. Anders Å menar tydligen att vi har kapitalism och klasskamp i världen (rimliga åsikter i och för sig) och att dessa underliggande faktorer yttrar sig, bland annat, som krig mellan stater, i detta fall Västvärldens framtvingade krig som utkämpas i Ukraina. Detta är de ”materiella parametrarna”, som är historisk materialism (rätt) till skillnad från mitt rotande i Vladimir Putins skalle, som är historisk idealism (fel).
Detta har kallats ”vulgärmarxism”, men det är ett dåligt ord, eftersom ”vulgär” betyder ”folklig”, som jag skrivit om i en tidigare artikel.