Jan Eliasson balanserar klokt

Jan-Eliasson

Jan (Kenneth) Eliasson, arbetargrabben från Göteborg som idag är FNs biträdande generalsekreterare

Lördagsintervjun i P1 med Monica Saarinen gästades (2/1) av Jan Eliasson, FN:s vice generalsekreterare. De givna frågorna var Syrien och flyktingkatastrofen, men även andra ämnen, som t ex, den nya FN-policyn ”R2P” (Responsibility to Protect) avhandlades. Saarinen tog över programmet efter Thomas Ramberg, men har inte levt upp till hans lite skarpare intervjuer. Det var därför knappast förvånande att hon så tydligt markerade sin anslutning till den ensidiga svenska mainstreamanalysen av Syrien.

Tidigt i intervjun reste Saarinen frågan om inte Ryssland var det stora problemet (och underförstått, hindret för fred)! Och regeringen i Damaskus benämndes systematiskt ”regimen”. Någon ”regim” i slaktarstaterna Saudi och Turkiet fanns dock inte i Saarinens vokabulär eller tankevärld.

Samma dag som intervjun sändes gick informationen ut att Saudi avrättat 47 personer, varav flera var demokratiförkämpar, med icke-våld på programmet. Av slaktarna kallades de enbart ”terrorister”.

Sarinen malde på med sin ”regim” medan Jan Eliasson konsekvent talade om regeringen i Syrien. Bara vid ett tillfälle råkade han säga ”regimen” på Saarinen upprepade frågan om det var ”regimen” han avsåg.

Eliasson var genomgående mycket bra under intervjun, och framträder som en sansad och balanserad kraft i Syriendebatten. Han pekade pedagogiskt på att Syrienkonflikten inte bara handlade om motsättningen mellan landets regering och oppositionsgrupper, utan även har regionala dimensioner mellan å ena sidan Saudi, andra Gulfstater som Qatar och Turkiet och å andra sidan Syrien, Libanon och Iran, samt att slutligen fanns den latenta stormaktskonflikten mellan Ryssland och USA. Tyvärr underlät Eliasson att nämna Israels sinistra roll i konflikten.

Mot denna bakgrund är konflikten komplicerad menade Eliasson. Den fredsplan, som nyligen förhandlades fram i Geneve, borde ha kunnat komma mycket tidigare. Orsaken till att så inte var fallet var att flera aktörer trodde sig kunna avgöra konflikten militärt. Det är nog en korrekt analys. Ser vi till svenska medier spreds en bild, som även propagerades i många Nato-länder: “Det är bara en tidsfråga innan regeringen i Damaskus faller för ”hela det syriska folkets uppror mot den tyranniska regeringen”.

Denna propagandabild, ytterst skapad av USA och dess allierade i regionen kopplades med leverans av vapen och pengar, via Turkiet, till oppositionsgrupper inne i Syrien. Regeringen al-Assad å sin sida trodde sig kunna slå ned den relativt begränsade revolten, men med vapen och ekonomiskt stöd från USA:s allierade Saudi, Qatar och Turkiet byggdes snabbt oppositionen upp i styrka och slagkraft. Uppträdandet av IS/Daesh i Syrien och Irak har ytterligare försvårat läget.

Nu är delar av Syrien ödelagt, och stora flyktingskaror fyller läger i Jordanien, Libanon och Turkiet. Uppenbart är att stora delar av medelklassen lämnat Syrien, vilket urholkar viktiga underhållsfunktioner. Både regeringen och oppositionen har svårigheter med rekrytering, då krigströtthet och desillusion sprider sig.

När man kom in på flyktingkatastrofen var Eliasson mycket tydlig med att den hade kunnat mildras, både i lägren runt Syrien och i flyktingströmmarna till Europa. Det var ett svek, menade Eliasson, att inte stora summor kanaliserades till flyktinglägren runt Syrien då språkfrågan där är avklarad och att många flyktingar kommer att återvända så fort kriget tar slut.

Jag delar Eliassons bedömning, men kan inte undanhålla mig den beska kommentaren att det är precis vad SD hela tiden hävdat, låt vara med argument med obehaglig bakgrund. Det ter sig därvid tydligt att den av flera politiska partier i Europa omhuldade politiken ”asyl åt alla” inte har mildrat det desperata läget för majoriteten av flyktingarna runt Syriens gränser.

På slutet av intervjuprogrammet fick återigen Jan Eliasson anledning att milt korrigera en flåsig Saarinen. Det gällde FN:s relativt nya policy om ”Responsibility to Protect” (R2P); se f ö Karlström/Romelsjö i USA som världspolis (s. 157-158, 168-169). Saarinen drev på och frågade om den inte borde användas i Syrien, d v s att FN skulle gå in i Syrien (oklart på vilket mandat, och mot vilka?). Eliasson var snabb att påpeka att prevention gäller i första hand, före intervention. Han kom även in på Libyen, där principen första gången tillämpades, och var mycket tydlig att FN-mandatet hade överskridits; det inbegrep inte att störta Gaddafi.

Jan Eliasson framstår onekligen i dagens krigsbejakande debatt som en kunnig och balanserad kraft.

  3 kommentarer for “Jan Eliasson balanserar klokt

  1. Christer Strandberg
    2016-01-06 kl. 17:38

    Regim och regering är synonymer.

  2. Anders Persson
    2016-01-06 kl. 21:27

    Christer S!
    Men “regim” har en pejorativ klang. Säger man “Göran Perssons regim” i st f “Göran Persson regering” så menar man något negativt. Det talades ofta om “Hitlerregimen” men aldrig om “Churchillregimen”.

    Sedan är det tråkigt att höra att Monica Saarinen sällat sig till alla de journalistiska “hönsen”. De manliga svenska utrikespolitiska journalisterna har inte utmärkt sig under krisen i Syrien och Ukraina, men som gammal feminist är jag besviken på att inte en enda svensk kvinnlig journalist, eller politiker, eller opinionsbildare vågat stå upp och inta en modig ståndpunkt.

    Hoppas jag har fel och att läsarna kan komma upp med för kvinnorna och feminismen äreräddande motexempel.

  3. 2016-01-08 kl. 0:03

    Ja, Jan Eliasson (vice generalsekreterare i FN) och Staffan de Mistura (FNs utsände och medlare i Syrienkonflikten) är båda kunniga och kloka personer i framstående ställningar. De känner principerna för god konflikthantering, något som saknas bland personer med politisk verklig maktställning (om det nu finns några sådana – även dessa är ju beroende av diverse maktgrupper men också medborgarna, inte att förglömma).

    I Ukrainakonflikten har jag inte hört någon kvinnlig – eller för den delen manlig – journalist yttra sig på ett klokt och mångfacetterat sätt. I väst är vi utsatta för svår propaganda, med all sannolikhet också i öst fastän den informationen och eventuella debatten kan jag inte följa. I Mellanöstern vill jag påminna om Cecilia Uddén som brukar tala bra och ge olika perspektiv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.