Jan Guillou – politisk aktivist, entertainer och författare

Jan Guillou (1968)

– Bonderörelsens nuvarande uppsving i Hunan-provinsen är en oerhörd tilldragelse. Nu har även våra svenska bönder rest sig och står i slagordning på Uppsalaslätten.

Denna meningsyttring återges i Jan Guillous roman 1968 (Pirat, 2017), och grabben som uttalar sig är ett tidstypiskt ombud för den så kallade rebellrörelsen. Mao Zedong var i rebellernas sköna nya värld lika helgonlik som tadelfri. ”Varför namnger du socialfascisten Branting men inte vår store ledare och rorsman?” undrar en annan rebellanfäktad ljusgestalt förtrytsamt i Kungsholmens FNL-grupp (sid 42).

Ett kort inslag om rebellrörelsen är en av tidsmarkörerna i Guillous kartläggning av det mytomspunna året 1968. Majrevolten i Frankrike, neurosedyn-skandalerna i Västtyskland och Sverige, de olympiska spelen i Mexiko City, Ingmar Bergmans film Skammen men framför allt Pragvåren och Warszawapakt-staternas inmarsch i Tjeckoslovakien natten till den 21 augusti är andra markörer. Jag återkommer till dem – eller i varje fall till Prag.

Men först ska jag medge att jag kände ett starkt behov av att fördjupa mig i ”ämnet Guillou” efter att ha läst 1968. Därför gav jag mig för andra gången på åtta år i kast med självbiografin Ordets makt och vanmakt – Mitt skrivande liv (Pirat, 2009), som kanske är Guillous bästa, intressantaste, uppriktigaste och mest sympatiska verk. Här går lättsamheten hand i hand med knipslugheten, och till allmän lycka har (själv)censorerna inte ens förärats biroller.

På mer än hälften av de närmare 500 sidorna behandlas Folket i Bild/Kulturfront, direkt eller indirekt, och naturligtvis får IB-affären väl tilltaget spelrum. Sina meningsmotståndare expedierar Guillou med ungefär samma självklarhet som han avfärdar rebellernas utsvävningar i 1968-studien. Särskilt illa går det för Olof Palme – han ”ljög från början till slut” om såväl IB- som om Geijeraffären – men också de gamla FiB/K-legendarerna Jan Stolpe, Greta Hofsten och Göran Elwin får sänkt sedebetyg. Inte ens Jan Myrdal behandlas med silkesvantar. Detsamma gäller i än högre grad JM:s många epigoner (”den svårgenomträngliga mustaschmuren” …) som enligt författaren reflexmässigt och instinktivt motsatte sig alla goda reportageidéer i FiB/K mot slutet av 1970-talet. På detta följde upplageras och dessvärre även marginalisering.

Jag vågar faktiskt påstå att all slags extremism, med undantag för det obligatoriska vinpimplandet, är Guillou främmande.

”Men var han inte medlem i KFML och SKP både länge och väl?” protesterar de kritiskt sinnade. ”Han om någon personifierar ju extremismen och har gett den ett ansikte.”

Det är, tror jag, en felaktig uppfattning. Guillou har alltid varit socialist, men till KFML/SKP slöt han sig av framför allt praktiska och pragmatiska skäl, inte av ideologisk övertygelse. Guillou är ingen marxist och har såvitt jag kunnat se bara ytliga kunskaper om marxismens klassiska arbeten.

Att det förhåller sig så är inte alltför svårt att visa. På sid 319 i självbiografin gör reporter JG en poäng av att han i sin egenskap av svuren demokrat uteslöts ur SKP på något så efemärt och ovidkommande som frågan om ”proletariatets diktatur”. Det var, menar han, ungefär som att förskjutas ur en kristen själsgemenskap på frågan om den obefläckade avlelsen, den helige andens existens eller herren Jesus uppståndelse på den tredje dagen. Men – proletariatets diktatur har i själva verket ingenting alls med diktatur att göra. Översatt till mera begriplig nutidssvenska betyder proletariatets diktatur helt enkelt ”de arbetandes maktutövning”. Vem kan väl motsätta sig något sådant? Begreppet diktatur innebar, i 1800-talskontexter, just maktutövning. ”Se Pariskommunen!” utbrast Friedrich Engels 1871. ”Den var proletariatets diktatur.”

En helt annan sak är att detta uttryck sedermera korrumperades av Lenin och hans bolsjeviker och av de flesta numera associeras med oinskränkt kommunistisk partidiktatur.

Själv betraktar jag Guillou som en envis och påfallande smart gosse med imponerande arbetsförmåga och genuint engagemang för mindre lyckligt lottade existenser. Till detta kommer JG-egenskaper som är måttligt intagande. Hans ideliga vinkolkande i tal, skrift, dikt samt verklighet är, som redan antytts, ganska störande. Om jag personligen hinkat i mig tjugondelen av allt det vin som Guillou konsumerat under alla år, så hade jag varit gravt alkoholskadad i 30-årsåldern och död sedan länge. Det förnuftiga i att reducera södra Afrikas viltbestånd med vapen i hand förstår jag mig inte heller på. Dessutom kan jag livligt föreställa mig att IB-avslöjare JG ofta är rätt besvärlig att samarbeta med. Den som på allvar vill något med sitt liv är väl å andra sidan inte alltid så tillmötesgående som man kanske skulle önska.

Tidigt slog det mig att Guillou är en entertainer av format. Det är nog ingen tillfällighet att en av hans mest läsvärda böcker heter Artister (1979; 2014) och innehåller djupintervjuer med en betydande del av Sveriges underhållningselit på 1970-talet: Hasse Alfredson, Tage Danielsson, Gösta Ekman, Birgitta Andersson, Povel Ramel, Olof Buckard, Stig Järrel, Lena Nyman, Carl-Gustaf Lindstedt, Staffan Scheja, Jarl Kulle med flera. Här är släktskapet mellan intervjuaren och intervjuobjekten obestridligt. Man får hålla i minnet att humor är en bristvara, inte minst i ortodoxa vänsterkretsar.

Över huvud taget är underhållningsdetaljen ett framträdande drag i många av Guillous romaner. Det gör dem inte omistliga, och det går utmärkt att leva utan att ha läst alla Hamilton- och Arn-böcker.

Omistlig är däremot Ordets makt och vanmakt

Också den senaste boken, 1968, är underhållande utan att vara oumbärlig. De viktigaste sekvenserna behandlar Pragvåren och den hänförande vår som förvandlades till sotsvart höst, när Tjeckoslovakien invaderades av styrkor från Warszawapakten i augusti. Då krossades drömmen om en ”socialism med mänskligt ansikte”, och allt slogs med ens i spillror.

Guillou besökte själv Tjeckoslovakien i två omgångar, dels omedelbart före och dels omedelbart efter ockupationen. Vid det första tillfället lyckades han som ett resultat av slumpens inverkan intervjua en av Pragvårens huvudarkitekter, ekonomiministern Ota Sik, och vid det andra hjälptes han ironiskt nog in i det stängda landet av jourhavande IB-agenter – utan minsta susning om IB:s existens och utan att IB visste någonting om Guillou. När den unge juristen Eric Letang, Jan G:s alter ego i 1968, träffar sina jämnåriga vänner Jiri, Frantisek, Martina och Renata i Prag dygnen före Leonid Brezjnevs inmarsch, så är den scenen självupplevd och återberättad med den inlevelse som läsaren har rätt att kräva.

Obetydligt senare var Tjeckoslovakien ett härtaget land och tragedin ett faktum. Att det som inträffat kom att avsätta spår i Guillous inre är knappast något djärvt antagande.

Folket i Bild/Kulturfronts uttalade målsättning åren 1971–1972, alltså för drygt 45 år sedan, var att bli en ”masspridd populärtidning” för det läsande och skrivande svenska folket. De som på fullaste allvar menar att det målet uppnåtts har nog en rätt så skev verklighetsuppfattning – diplomatiskt uttryckt. I gengäld har Guillou blivit masspridd och hans böcker och TV-program avsevärt mer än så.

Detta sakernas tillstånd gör man säkert klokt i att begrunda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.