Jan Myrdal ännu en gång – bortom sanning och lögn

I mitten på 90-talet bodde jag på Södra Skeppsbron i Gefle. Med utsikt från vardagsrumsfönstret mot den förbiflytande Gavleån. På dess färd ut mot Östersjön.

Detta i Inre hamnen breda vatten som i min föreställningsvärld borde heta ”kanal”. Det låter så futtigt med ”å”. Med ett djup som när det begav sig tillät riktigt stora fartyg från när och fjärran att segla in för att lastas och lossas. 

Gefle levde fortfarande med fog upp till ryktet som stad vid havet.

Två hus längre bort, dock inte samtidigt med mig, bodde en tid Anderz Harning. Mannen som stavade sitt förnamn med Z. En protest mot de Hitler dyrkande, nazianstuckna föräldrar han i Stocka i Helsingland växte upp med. 

En traumatisk uppväxt med hugg och slag som han skrev hyllade böcker om. Nästan med klassikerstatus som ungdomslitteratur.  Z:et som protest kan jag inte göra reda för. Kanske för att reta föräldrarna. 

Med en bokstav som påminner om hur Himmler i förskräckande syfteutformade akronymen SS med spetsiga versaler.

Hyllades gjorde Harning också för sina tidiga böcker. När han skrev skönlitteratur. Estetiskt tilltalande men politiskt ofarlig litteratur. 

Men när han iklädde sig rollen som rabulist och ”dönade”, sandviksuttryck, i offentligheten tog kärleken från etablissemanget slut. 

Trots viktiga, satiriska böcker som Mogandondalen, om den förskräckliga svenska åldringsvården som inte förtjänar ordet ”vård”. Harning dundrade på så det rykte i spalterna. 

Sparade inte på krutet. ”Varning, Harning!” kunde det marknadsföras. Sålde lösnummer. 

Kanske ett offer för myten om sig själv. Alltför tidigt bortgången.

Detsamma kan man inte säga om Jan Myrdal. Offer för en myt. Men så ”stor” att det framkallar problem om man rör vid hans rykte, påstår saker om honom. 

Han som var övertygad om att han snart skulle vara glömd efter sin död. Som alla svenska författare. 

Men i och med offentliggörandet av brevväxlingen mellan honom och föräldrarna befinner han sig på nytt i strålkastarljuset. Omstridd även postumt.

Och hans många tillskyndare rycker ut för att försvara honom mot den mörka bild av ”Jan” som bortskämd och skamlöst utnyttjande av Alva och Gunnar som framträtt. 

Även en sådan som hans hyresvärd i Varberg, Lasse Diding, trots att de kunde ha sina duster. 

Jag började som student i Upsala att läsa Myrdal på 60-talet. Han kom snart att betyda mycket för mig. Framförallt i hur jag skulle se på mig själv som intellektuell, som jag stolt ville definiera mig. 

Vara lojal, mot vem eller vad? Hur värna tänkandets frihet?

Om Myrdal skänktes ett hus eller inte, eller under vilka former, av sina föräldrar är mig egalt. Men bilden av honom har inte undgått att påverkas av brevväxlingen. Jag måste ju vara ärlig. 

Men, stopp nu. Man måste förstås skilja mellan ett ”prosaiskt” författarliv och verken. Myrdal har, som vi vet, skrivit vad han kallar ”jag-böcker”. Hans egen beteckning. 

Om ”jaget” i dessa böcker ska sökas i Myrdals personlighet eller om det är framskrivet, det är upp till läsaren att bedöma. För det är läsaren som till syvende och sist avgör hur se på Myrdal. 

Att rycka ut för att försvara honom riskerar att göra honom en björntjänst.

Bortom fastställandet av lögn och sanning – skriftställaren Jan Myrdal. Hans författarskap förlorar inte i angelägenhet. Trots det vi kanske inbillar oss att vi har ”fått reda på” om honom.”Sanningen”, den finns i verken och ingen annanstans.